Tågluff: Giuseppe Meazza, filmande italienare och japaner japaner japaner

Morgonen började tidigt idag – utan någon översovning. Klockan 07:25 hoppade jag upp ur sängen och packade min väska medans Jaker låg fortsatt sömnknockad i sin säng.
Jag lät som vanligt bli att bädda min hotellsäng innan vi traskade dom 5 minuterna till tågstationen för att ta oss till nästan etappmål på resan tillika Zlatan Ibrahimovichs gamla hemstad – Milano.

Jag var som vanligt extremt aktiv under resan och mediterade hårt liggandes över alla dom tre tågstolarna som fanns på min sida vagnen.
Italienarna verkar förövrigt ha väldans bra koll på min blogg eftersom dom uppenbarligen lyssnat på mina klagomål från det förra inlägget vad gäller stolarna på tågen. Gårdagens tåg var ju katastrofalt på den punkten men idag hade Berlusconi eller nån sett till att skicka det bästa Italien kunde erbjuda.
Dessutom hade kupéerna tre säten på vardera sida vilket gjorde att jag nästan kunde ligga raklång över stolarna – mycket bra!

Jag skänker ett tack till Jaker för bilden också.

Väl framme i Milano var klockan strax före 10:00 och vi började båda känna av hungern. Jake började som vanligt tjata om McDonalds och på grund av att jag hade en låg morgon så orkade jag inte stå emot hans gnällande – det blev en Bic Macfrukost helt enkelt.

Big Macen smakade väl okej men pommesen var riktigt bedrövliga. Cheeseburgaren smakade inte heller speciellt gott så sammantaget lägger sig Italien på en hedersam sjundeplats på listan över dom europeiska ländernas McDonaldsmat:

1. Holland (förstaplatsen här kan dock påverkats av att vi druckit öl innan)
2. Frankrike (Marseille)
3. Irland
4. Tyskland
5. Sverige
6. Spanien
7. Italien
8. Ingen
9. Frankrike (Paris)

Förmiddagens utflykt hade planerats gå till Giuseppe Meazza-stadion som ligger några tunnelbanestationer från centralen i Milano. Stadion är nog idag mest känd för att vara den arenan där Zlatan senast platsade i hemmalagets startelva.
Arenan ser annars ut lite som ett rymdskepp och dessutom är den enorm. Svårt att visa på en liten bild i bloggen, men arenan är verkligen helt sjukt stor.

Vi betalade inträde för både museet och touren och traskade in på arenan med två biljetter värda 12,50 euro per styck. 1 minut senare började touren och vi hängde på guiden Eliza för att få kika runt lite på arenan.

Det försa vi fick veta var att vi inte fick springa ut på planen även om dörrarna var öppna. Då skulle hon bli arg och kasta ut oss. Vi höll oss lugna och lyssnade på Eliza eftersom vi var två skötsamma unga män – fastän dom öppna dörrarna lockade.

Arenan var full med bitar från en scen och lite olika lyftkranar eftersom det tydligen varit konsert där igår. För er som undrar kan jag informera er om att jag googlat fram att det var Muse som hade spelat på arenan igår.

Våran halvsöta guide började i alla fall berätta en massa intressant information om arenan med sin italienskaktiga engelska. Till att börja med berättade hon att den första delen av arenan byggdes 1926. Efter det byggdes en till sektion på år 1955 och inför VM 1990 byggdes den tredje sektionen plus det öppningsbara taket.

Planen är 106 x 48 meter och det ställer till lite problem eftersom FIFA rätt nyligen ändrade reglerna för minimummåtten för fotbollsplaner till 110 meter i längd. Det påverkar dock inte arenan mer än att den inte kommer kunna husera varesig VM-matcher eller Champions League-finaler på grund av detta.

På grund av att det regnar mycket i Milano och plus det faktum att solen gömmer sig lite för ofta har gräset inte riktigt dom optimala förutsättningarna för att må bra. Därför måste gräset på arenan bytas 6 gånger per år.
Varje byte kostar 200 000 euro som är dubbelt så mycket som ett byte av Amsterdam Arenas gräsmatta kostar. Undrar varför det kostar så mycket mer i Italien?

Arenan hette från början San Siro. Namnet kom från en kyrka som låg i området när arenan byggdes. 1979 bytte arenan dock namn till Stadio Giuseppe Meazza efter den italienska fotbollsspelaren Giuseppe Meazza som under sin storhetstid på 1930-talet spelade i Inter.
För er som inte är så insatta kan det dock vara intressant att veta att arenan ägs av staten och att båda dom två stora Milanolagen Milan och Inter spelar sina hemmamatcher på arenan.
På grund av att Meazza var Interspelare vägrar dock Milanspelarna att kalla arenan för dess officiella namn och kallar den därför fortfarande för San Siro.

Det går in 80 065 åskådare på arenan och det gör den till Europas tredje största efter Cap Nou i Barcelona (been there!) och Wembley i London. Egentligen var det tänkt att Giuseppe Meazza skulle ha en tredje sektion ovanför alla läktarna, men på grund av att det är en travbana vid sidan om arenan så fanns det inte plats att bygga ut arenan åt det hållet (ni ser tomrummet där himelen syns på bilden ovanför). Hade den delen kunnat byggas hade arenan tagit över 100 000 åskådare (shit!!!) och varit störst i Europa.

Efter den där floden av information fick vi sen gå in i The dressingroom of the european champions” som guiden Eliza så fint kallade det – Inters omklädningsrum.
Omklädningsrummet fick omdömet ”pinsamt” av Jaker eftersom det bara bestod av en lång bänk med krokar att hänga kläderna på – lite som en gympasals omklädningsrum ungefär.
Vi fick dock en förklaring ganska snart: anledningen till varför omklädningsrummet såg ut som det gjorde var för att Inters president Moratti tycker att alla spelarna i laget är värda lika mycket och därför ska dom inte sitta på olika stolar. Dessutom byter dom platser hela tiden så att alla i laget ska kunna lära känna varandra riktigt bra också.

Undrar om det var därför världens största ego (Zlatan) bytte klubb?

Sen fick vi också gå in i Milans omklädningsrum. Betydligt fräschare om ni frågar mig, dessutom hade alla spelarna en specifik stol som dom satt på. Milans president tyckte nämligen tvärt emot Moratti och menade att alla spelare är unika och därför ska ha specifika platser att sitta på. Ovanför varje stol fanns också en TV som används för att… visa spelarens namn och nummer. Inget annat. Skumt

Jag tog första bästa stol när jag kom in där och satte mig. När fröken guide sen gick igenom vems platser vi satt på visade det sig att jag satt mig på herr David Beckhams stol. Direkt Eliza hade pratat klart så störtade en massa japaner fram till mig och jag insåg att min bloggs storhet nog nått Japan nu också. Nu är jag van vid paparzzis och dryga autografjägare, men det kändes inte helt rätt att ta det där inne i omklädningsrummet så jag bad dom ta ett steg bort – men dom lyssnade inte.
Jaker förklarade vänligt att Beckham är ganska stor i Japan och att det var därför japanerna svärmade runt mig. Jag gick besviket därifrån och kunde se 10 japaner trängas o matt få sitta i stolen. Losers!

Touren avslutades med lite tråkig information och ett besök på arenans museum. Tyvärr var det fotoförbud därinne, så jag fick ingen bild på Champions League-pokalen och alla dom andra roliga sakerna :_ Buu för fotoförbud, tummen upp för museet.

Betyg på arenans museum: 4,5

Efter museet tog vi sikte på tunnelbanan för att hämta våra inlåsta väskor på centralstationen och sen ta oss vidare till vårat hotell. Efter att Jaker mycket rutinerat klivit upp ur underjorden, kikat på vårat hotell och sen vilset frågat ”Vart ska vi nudå?” kom han på att hotellet visst var det som låg 50 meter framför oss så vi kilade dit
Giuseppe i receptionen tog emot oss med ett typiskt surt italiensk receptionist-humör och gav oss nyckeln till rum 485 på fjärde våningen.

Sidnotis: lobbyn på det här hotellet var även den enorm.

Efter en jäkla massa vandrande kändes hotellrummet som paradiset. Dom typiska badmössorna fanns på rummet, sängarna var fantastiska och det fanns en helt okej TV med VM-fotbollen på rummet också.

Utsikten var sisådär…

Jaker slog snabbt på TVn och började dansa moonwalk i hopp om att hitta rätt kanal.

Hungriga och fotbollssugna bestämde vi oss för att ge oss ut på jakt efter nåt ställe att käka och kika Italien – Nya Zeeland på. Katedralen Duomo di Milano passerades på vägen.

Då det regnade och matstället vi hade ställt in siktet på tydligen var stängt så tog vi sikte på en paraplyaffär (mataffär) där vi för blott 9,90 euro köpte detta fantastiskt eleganta paraply. Med tanke på regnet kan paraplyet i ust det ögonblicket ha varit tågluffens hittills bästa inköp i kombination med vattenflaskan i det sommarvarma Barcelona och (dom skitcoola) joggingskorna som jag går runt i varje dag.
Ni ser ju hur elegant soffpotatis-Jaker ser ut såfort han håller i paraplyet

Annars var det längesen man saknade en microvågsugn och ett kök såpass mycket som idag. I kyldiskarna fanns massa goda butikslagade färdigrätter som bara väntade på att värmas i ett kök och ätas upp. Skaplig skräll att jag, ståendes mitt i Milano, skulle börja sakna ett kök

Lunchen bestod av en pizzaliknande macka med skivade körsbärstomater på. Sittandes på en kyrktrapp med en varsin pizzamackapåse och en Fanta såg jag och Jaker nog ganska ohyffsade ut, men samtidigt brydde vi oss inte. Det regnade och vi var hungriga, kyrktrappen fick ursäkta – dessutom städade vi ju faktiskt upp efter oss.

Its regning vatten, hallelujah its regning vatten

Eftersom vi körde luffarlunch och inte hittade något vettigt ställe som visade fotbollen så bestämde vi oss för att kika den på storbilds-TVn som fanns på torget i staden. Paraplyet skyddade också oss mot regnet på ett väldigt elegant sätt.

Italienarna som kämpat sig till torget var annars lagom nöjda när Shane Smeltz gjorde 1-0 för Nya Zeeland i den 7:e minuten Att målet sen var offside egentligen värmde nog lite extra.
Annars spelade Nya Zeeland nån slags rugby-armbågstacklings-fotboll och höll på att döda ett antal italienare under dom första 25 minuterna av matchen – italienarna på torget blev ännu nöjdare

Sen kom nån stolle och ställde sig framför oss med en videokamera… Jo, han var japan…

Sen gjorde italienarna i Sydafrika det dom är bäst på – dom filmade. Domaren, som var en riktig pajas med noll koll, dömde straff och Iaquinta gjorde 1-1. Lite tråkigt för mig som gillar lite fysisk fotboll men samtidigt gjorde ju Nya Zeeland mål efter en domartabbe dom med så jag antar att det jämnade ut sig.

Domarna, plastbollen och misstagen är annars vad man kommer att minnas från det här bedrövliga VMet…

Katedralen stod förövrigt precis bredvid TV-skärmen. Undrar vad Gud tyckte om det?

Efter matchen traskade elegant-Kausti och elegant-Jaker tillbaka till hotellet för att kika Brasilien – Elfenbenskusten. Svennis mannar hade inte en chans mot ett riktigt bra Brasilien, men även här var domaren lite ute och cyklade emellanåt – Brasiliens 2-0 och Kakás utvisning var ju ganska grova missar..

Dagen i Milano går mot sitt slut. Imorgon går vi upp 06:15 (!!!!) för att ta tåget över Alperna till ”Das Fatherland”, Tyskland, än en gång. Den här gången står München på tur och jag ska baskemig beställa en bit Sachertorte

med hjälp av min skoltyska
Vi kommer spendera två nätter där, så vi ska se till att besöka Dachau också, ett av koncentrationslägrena som användes under andra världskriget.

Men mest ser jag fram emot tågresan över Alperna. Det sägs att utsikten där ska vara riktigt fascinerande. Räkna med bilder imorgon – om vi har internet förstås [?]”