Då jag på något sätt lyckades kämpa mig genom årets första arbetsdag trots att jag stundtals kände mig katastrofdålig så passade vi på att fira detta med en lite annorlunda matupplevelse. Jag slängde på mig långskägget, kastade ner bredsvärdet i bältet och bröt sönder min tandborste innan jag sen mötte upp Sara och Peter för ett besök på Aifur, hufvudstadens (kanske?) enda vikingarestaurang.

Direkt vi kom in möttes vi av en skäggig snubbe vars röst, och lite till utseendet också, påminde om Runar i Hem till Midgård

. Runar, eller vad han nu hette, visade oss väldans snällt till vårat bord där vi sen fick ta plats. Gammel-Sara kände direkt igen sig och utbrast snabbt åh, det känns precis som när jag var ung” samtidigt som lite-äldre-Peter mest klagade på att allt såg så modernt ut.

Ställde hade, såvitt jag kan tänka mig, en riktigt sköna vikinga-stil på allt därinne och dom flesta grejerna var mer än väl tilltagna för att kunna mörda någon vid bordet om man nu skulle blivit osams. Ljusstakar, bestick och mattor var alla av mordvapenskaliber och det kändes på något vis riktigt äkta att vara därinne.

Till en början fick vi beställa något att dricka, och jag lät dom andra välja som vanligt. Kan ingenting om okända öl/drycker så jag låter bli att ta på mig ansvar som eventuellt kan slå tillbaka om det man valt smakar prutt.
In på bordet kom ett varsitt glas mjöd och jag tänkte att jag minsann kommer att kräkas likt en häst med magsjuka av det där eländet.

Men det var inte så farligt faktiskt. Jag har alltid fått för mig att mjöd är nån slags ”buffligare” öl där man får sila ingredienserna mellan tänderna för att inte avlida av ingrediensförgiftning. Men så är det ju inte alls, utan mjöd är faktiskt ett slags honungsvin som smakar riktigt fräscht. Om jag skulle beskriva smaken så skulle jag beskriva det som svagt mentholsmaksatt fräscht vatten, med en liten mellansmak av blomsteräng och en svag svag eftersmak av tuggumit Jenka

. Inte alls farligt och jag kaskadkräktes inte alls som en häst av det där.

Bilden på maten blev väl inte helt hundra, men jag beställde i alla fall in Tore Hjorts Rullar & Svarta Vinbär med vad jag trodde var potatismos ända tills mina två vikingakamrater smaskade i sig mina rester och minsann förklarade att det var palsternacksmos, inte potatismos.
Maten smakade helt okej, även om det kanske inte var det absolut bästa jag ätit matmässigt. Men själva stämningen gjorde att det här stället absolut kommer besökas igen. Småsaker som att dom serverar ett bröd vid namn Bautabröd, ölet serverades i riktiga vikingabehållare, dom sätter främlingar bredvid varandra för att man ska börja prata samt att servitören rätt som det var skrek åt alla att ett nytt gäng var på väg in i restaurangen och att vi skulle hälsa dom välkomna med en applåd gjorde att man verkligen föll för stället på första försöket.
Som om inte det vore nog så är det E-Type av alla människor som äger stället, och jag som växt upp med hans musik på radion 24/7 ser det som ett litet plus faktiskt (trots det utbredda E-typehatet i Sverige idag).

Nej, om ni någonsin har vägarna förbi Gamla Stan så kika in på Aifur vettja, det är ett ställe ni kommer uppskatta för att det är lite speciellt och trevligt. Jag ger Aifur 3,75 pilbågsskyttar av 5 möjliga i betyg.”

Vi körde debut på Flippin Burgers igår. Stället ligger på Kungsholmen och har varit helt galet hajpat ända sen det startade för några månader sedan. Ägaren som startade stället började allt med att ta tjänsteledigt från sitt gamla jobb, sen åkte han på en sex veckors roadtrip genom USA där han testade totalt 64 olika hamburgare. Efter det tog han med sig sina erfarenheter, tog fram hamburgare på det sättet han gillade bäst och med hjälp av en crowdfunding-tjänst så kunde han samla in 36 000 kronor som hjälpte till att starta restaurangen.

Menyn är ganska enkel. Hamburgare, Cheeseburgare, Burgler, Flippin, Cricket samt nåt vegetariskt skräp är det som erbjuds i matväg, sen finns det milkshakes, floats (läsk med glasskulor i) och lite efterätter också. En halvtaskig bild på den exakta menyn finns här om ni vill kika, dom har inte lagt upp den på hemsidan ännu av någon anledning.

Stället är väldigt litet, och tar in en 30-40 personer ungefär. Detta, i kombination med hajpen, gör att det är kötid nästan jämt om man vill äta där. Vi fick köa ungefär 30 minuter utomhus (känseln i tårna försvann helt kanjag säga) och sen fick vi vänta ungefär lika länge inomhus för att få ett bord. Vill man sitta i baren går det dock lite snabbare, men vi var inte så sugna att sitta i rad och käka så vi avböjde och väntade en kvart extra för att få ett bord.
Ölutbudet var annars helt okej. Ett gäng IPAs, ett gäng lageröl och sen lite annat som jag inte lade så stor märke till.

Prisnivån var inte farlig heller. 115 kronor för den billigaste hamburgaren, 125 kronor för den dyraste Flippin-burgaren. Visst, det är lite mer än vad McDonalds tar för en Big Mac-meny, men det är väl kanske inte exakt samma sorts hamburgare.

Men bort i all onödig info, ni kom antagligen hit för att få höra hur maten smakade. Om vi börjar med pommesen så var det nog dom bästa pommes fritesen jag någonsin ätit. Tunna, krispiga och med en riktigt najs potatissmak. Redan här kände man att stället var någonting utöver det vanliga…
Alla ni (två) fans (hej mamma och random flashbackare) som hängt med under tiden jag bloggat har ju koll på att jag var i Asien, eller närmare bestämt Tokyo, i somras. Där provade jag en Wagyu-burgare som i stort sett är kobe-klassat kött i hamburgarform. Det är den absolut bästa, totalt överlägset, hamburgaren jag någonsin ätit och att jämföra den med Sibylla, en vanlig restauranghamburgare eller liknande går inte. Ska man ge er en analogi så är det ungefär som att jämföra kebabpizza med en sopkvast. Hur förklarar man skillnaderna när det är så vitt skilda saker?

Jag hade ändå väldigt höga förväntningar på Flippin Burgers när jag lyfte ur burgaren ur korgen för att provsmaka och burgaren överträffade dom redan löjligt höga förväntningarna.
Då ska vi tillägga att när jag väl har förväntningar på någonting så blir jag nästan alltid besviken. Men min första tanke när jag stoppade burgaren i munnen var men shit, jag måste ha ett nytt betygsystem på bloggen. Eller kan man ge någonting sju av fem Happy Meals i betyg?”. Min andra tanke var ungefär samma, och så fortsatte det genom hela burgaren.
Det som framför allt skiljer en bra hamburgare från en suverän burgare är konsistensen. Den ska liksom ligga närmare en Big Mac i konsistensen än den ska likna en hemmastekt hamburgare som ger ”motstånd” när man biter i den. En suverän burgare är lika mjuk som brödet, fast i köttform. Därtill ska smaken vara riktigt mustigt köttig, och även på den punkten levererade Flippins burgare.

Den når inte upp i samma nivå som Wagyu-burgaren i Tokyo, men samtidigt så kostar en Flippin-burgare hälften så mycket samtidigt som den finns att få tag i här i Sverige. Är ni någonsin i Stockholm så måste ni käka på Flippin Burgers. Fem av fem hårtofsar i betyg är givet, och jag kan lova att jag kommer gå dit både en och tjugotre gånger framöver.”