Jag gillar att resa, det har nog knappast undgått någon. Det är intressant att se nya saker, träffa nya människor (nåja, ibland i alla fall), äta god mat och allt det där. Och jag har alltid haft en dröm att åka till Norge för att uppleva 17:e maj, men när det liksom aldrig blivit av tidigare tog jag den lättaste vägen jag kunde komma på för att kunna infiltrera det norska nationaldagsfirnadet – jag skaffade en importfru av norskt påbrå.
Och vips så älskar norrbaggarna mig, dom skickar mig raggsockor i mängder, dom presenterar mig för sina landsmän, dom försöker få mig att börja utöva deras nationalsport (”sport”) slalom och gud vet allt. Men aja, vad gör man inte för att få en äkta kulturell upplevelse?

I och med att jag skaffade mig min importfru så fick jag även två svärföräldrar på köpet. Tack och lov är dom precis lika fantastiska som sambon är, men då svärmor är norsk sitter det djupt i hennes inre att följa gamla invanda mönster. Så även under vår resa till Langesund. Svärmor kunde nämligen inte låta bli att se detta som en möjlighet att köra en ”Harrytur”, dvs. åka till svenska gränsen för att köpa ohälsosamma mängder med kött. Så när vi då närmade oss gränsbutikerna fick hon spatt, började nynna på Bobbysocks ”La de swinge” och kastade norska femhundralappar runt sig på typiskt norskt manér.

Efter att ha lugnat ner henne lite och satt på henne tvångströja släppte vi då loss henne i matbutiken, och kort sammanfattat kan man säga att det är lätt att se att ”svensk matbutiksshopping” är Norges nationalsport efter att man har sett svärmor stå i köttdisken och kasta ner köttförpackning efter köttförpackning i kundvagnen med endast munnen till hjälp.

Intressant nog är annars att gränsbutikerna vi besökte var dyrare än Willys i Stockholm är. Lite oväntat, men kanske inte egentligen…

Måste förövrigt bjuda på bilresans absolut bästa ”får man chansen så tar man den”. Vi är precis på väg förbi en cementfabrik i Norge, och svärmor i baksätet säger att ”Den här fabriken har ett ganska tätt samarbete med cementfabriken på Gotland”. Sen fortsätter hon med ”jag tror att dom importerar en hel del sopor från Gotland också”. Svaret, ”ja, vi har ju två sådana i baksätet” lät inte vänta på sig.

Fem av fem i betyg på den.

Resvägen var annars ohyggligt lång. 70 mil är väl en ganska bra sträcka, men det värsta var att vägen kändes som att den varierade mellan 40 och 70 km i timmen typ hela vägen från Nynäshamn till Langesund. Det tog oooooooliiiidliiiigt lång tid att köra, och när man hade två småbarn (svärföräldrar) på 40+ i baksätet som tjötade om att dom var kissnödiga, hungriga, trötta med mera mest hela vägen så underlättade det knappast.
Eller det var mest svärfar som stod för tjötandet, svärmor är ju norsk i grunden och som tidigare nämnt faller ju hon tillbaka i konstiga mönster när hon närmar sig sitt moderland. Språket går från den gamla klassiska halvt förståbara gotländsk-svensk-norskan till en massa vokalläten som bildar ett språk som inte ens skulle imponera på en svagbegåvad grottmänniska. Men man gör som vanligt, ser glad ut, man ler och svarar ”jadå svärmor, du har alltid rätt du”. Det brukar räcka långt, svärmorspoängen haglar in samtidigt som grottmänn… svärmor i baksätet ler stolt över att hon minsann hade rätt mot svärfar än en gång.

Svärmormor och svärmorfar är annars inte ett dugg bättre dom heller. Jag fattar inte ett ord, vet knappt vad dom heter och jag har ännu inte lyckats avkoda en endaste mening dom sagt till mig. Men så har vi bara känt varandra i ett halvår, man får inte stressa fram saker och ting. Blir lätt onaturligt då. Men även svärmormor och svärmorfar är väldans trevliga, något som verkar vara ett återkommande tema för alla norrbaggar jag träffat i mitt liv. Dom är trevliga, älskar att vara ute och tror att skidåkning är en sport. Lite knäppt, men man är ju inte perfekt själv heller.

Men. Langesund har verkligen visat sig från sin bästa sida. Husen vid vattnet, som tränat inför beach 2017 sen förra året, sträckte på sig lite extra samtidigt som solen kikade fram lagom tills dess att jag skulle ta den här bilden. Magi är det verkligen, och Norge är minsann riktigt trevligt ändå.

Svärmorfar har även en båt. Precis som alla andra norrmän verkar det som. En supercharmig liten rackare. Båten alltså, inte svärmorfar. Eller jo, han är lite charmig han också.

Här på bilden ser ni förövrigt min kära sambo Marlene som försöker skapa nån slags ”Klä dig som Leif Mannerström”-trend här i Norge. Det går sisådär för henne kan vi säga…

Men vi begav oss i alla fall ut med båten för att fiska lite. Jag och svärmorfar dominerade stort, han med sitt klagande och jag med fiskandet. Totalt drog vi upp fyra stycken halvkilostorskar, och jag drog faktiskt upp alla fyra. Svärfar fick däremot n-o-l-l stycken, och svärmor + sambo satt mest och halvsov fram i båten. Svärmorfar klagade på det mesta, pinkade i en bytta och var nog mer än nöjd av att få vara kapten på båten och ha ett såpass bra sällskap som han ändå hade samtidigt som vi puttrade runt några hundra meter utanför land.

Storfiskarn.

Men det här med havsfisket eller vad vi ska kalla det när man är så nära land, det är verkligen som balsam för själen. Maken till lugnt upplever man sällan, sitta där med en lina i handen, invänta fisken och bara njuta av lugnet. Norge är, trots norrmännen, prisnivån, språket, vädret, bilvägarna och lite annat ett väldans trevligt land. Rekommenderas hittills, men vi får se hur det går. Vi har ändå 6 dagar kvar innan vi släpps ut härifrån…

Hjälp…