Jag nämnde i föregående inlägg den där listan på saker jag såg fram emot här i Seoul, och hade imorse fortfarande en punkt kvar på listan. Men vi körde först sovmorgon, och sen lite mer Starcraft-tävling innan vi såg till att checka av den tredje och sista grejen på listan.
Starcraft-lirandet var väl sådär lagom underhållande idag, men kommentatorerna var om möjligt ännu jobbigare att lyssna på idag. Dom var förvisso bara två stycken, men istället så stod dom båda upp och gormade ännu högre exakt hela tiden.
Jag vet inte ens hur man kan prata konstant hela tiden som dom gör där. Vad pratar dom om? Hur kan dom hitta på saker att prata om? Varför kan dom inte bara göra som fotbollskommentatorer och hålla snattran ibland? Ge kommenterandet lite dynamik istället. Nä, jag förstår mig inte på dom där pajasarna riktigt…

Men skit i det! Här har vi lite Irish Potatoes istället. En kiosk som sålde nåt som tydligen skulle vara irländskt, och det var väl sådär lagom intressant. Vad som dock var mer intressant var det faktum att kiosken stod inne på en baseboll-arena! Vi fixade då alltså även den tredje och sista punkten på listan idag!

Helt okej platser inhandlades för det blygsamma priset av ungefär 100 kronor. För ungefär det trippla hade man fått VIP-platserna (jo, det är sant) men vi bestämde oss för att köra den normala stilen och ta plats bland pöbeln istället.

Johannes slog på stort och köpte en hemmalagströja med tryck på. Spelaren med nummer 25 visste vi absolut noll av och när han ännu inte dykt upp efter tre innings blev vi lite rädda att laget sålt honom eller nåt.
Annars visade det sig att vi hamnade på bortalagets sektion, något som kändes sådär lagom tryggt när Johannes hade på sig en hemmalagströja…

Kvällen var magnifik och solen brände nästan lite för väl ett tag där.

Hejaklacksledaren för bortalaget. Han skuttade runt och stollade sig såpass mycket att en doktor säkerligen hade gett killen diagnosen extrem hyperdamp” men alla i klacken verkade nöjda och hängde glatt med i tjoandet.

Sen, i typ fjärde inningen, så dök så plötsligt nummer 25 upp! Han var inte såld och Johannes kunde andas ut. Killen svarade med att träffa bollen på första kastet och bli utbränd. Tröjan matchar Johannes bra känner jag.

Det bästa med baseboll är ju, hur mycket man än försöker att gilla sporten, alltid tillbehören. Det säljs öl, hamburgare, korv, chips och allt är fritt att ta med sig in på läktaren. Till och med pizzor fanns att köpa för den som var sugen. Som om inte det vore nog så var det fritt att ta med sig precis vad man ville in på läktaren också, så vi kunde ha köpt med oss en såndär stor polkagrisklubba in om vi ville. Basebollen visar i alla fall framfötterna när det kommer till allt runtikring!

Sen hände nåt konstigt… en massa orangea påsar delades ut till alla och dom svarade sen med att knyta ihop dom och sätta dom på huvudet. Jag fattade ingenting, men…

… jag ville såklart inte vara sämre, så jag joinade såklart resten av klacken.

Kvällen var som sagt riktigt fin och vi njöt i stora drag när solen gått ner bakom läktaren.

Nåt som gjorde den här upplevelsen ännu bättre var publiken. Dom sjöng, dansade, hoppade runt och hejade på sitt lag på ett sätt som gör att varenda allsvensk supporterklubb borde skämmas. Stämningen var suverän och underhållningsvärdet på den ursega sporten på planen höjdes några snäpp endast tack vare publiken (och matutbudet då såklart). Vi gick efter den 8:e inningen då matchen då hållit på i 3 timmar och ännu inte var slut. Under den tiden hade vi fått se noll homeruns och totalt 5 poäng. Inte okej alltså…

Vi hade bokat in Seoul Tower som en sista grej på kvällen, och då vi inte riktigt visste när dom stängde så började vi röra på oss i riktning mot stället. Det visade sig dock snart att tornet låg på ett mindre berg som var ungefär 8 000 meter högt…
Vi bestämde oss ändå för att gå upp istället för att ta bussen, och det var en bra bit att traska kan jag säga.

Väl uppe fick två toksvettiga unga män från tv-serien Rederiets hemland sen stå bland folk och lukta unket i ungefär 20 minuter innan vi nådde toppen. En topp som visade sig vara sådär medelmåttig som dom flesta andra tornen varit efter Victoria's Peak i Hongkong.
Jag gillade bättre att stå på nån av utkiksplatserna av trä däruppe istället. Utsikten var ungefär densamma, och den friska luften får utsikten att kännas så mycket bättre än att ha en tjock glasruta framför sig.

Vi bockade av tre hyfsat stora grejer idag, och det känns som en bra uppladdning inför Japan dit vi åker om några dagar. Där blir det utbrändhet på hög nivå med ett megastressande genom hela landet. Håller nästan tummarna för att vi missar flyget hem, för jag känner mig sådär lagom peppad på att börja jobba igen om exakt två veckor……..
”

Tre saker skrev jag upp på min Sydkorea-lista igår innan jag gick och lade mig. Korean barbeque en gång till, baseboll (jag vill se koreansk baseboll!) och se en Starcraft-match live. Då Johannes sen strök under den sista punkten ungefär 212 gånger när jag somnat så kunde vi inte låta bli att besöka Coex, en mässhall av det större slaget, idag.

Det skall här tilläggas att jag inte alls är något större Starcraft-fan och att min totala speltid av spelet uppgår till strax under sju minuter. Ändå kände jag att det kittlade lite i magen av att för göra den här, ack så sydkoreanskt specifika grejen när jag ändå var här. Om det inte vore för Johannes extrema Sydkorea-fetisch så hade jag personligen aldrig åkt hit. Inte för att jag ogillar landet eller nåt, utan mest för att jag inte känner till det mer än att landet är granne med Nordkorea.

Hallen kändes annars mycket mindre än jag hade förväntat mig. Man tänker ändå nånstans på hysteriska datornördar som står och skrikgråter i kön in till hallen när man hör begreppet Starcraft-turnering”, men så var inte fallet. Gratis inträde och ganska folktomt beskriver mer stämningen därinne.

Men på scenen pågick ändå e-sporten och kommentatorerna var på plats.

Produktionen kändes genomproffsig och äkta på något vis, även om jag personligen fick en smak av innebandy när jag såg allt. Lättillgängligt och rakt, men ändå en grej som folk som inte förstår har svårt att ta till sig ungefär.

Vi kom in i lokalen vid en helt snuskigt bra tidpunkt. Det föregående spelandet hade precis avslutats, och dom höll precis på att förbereda för Starcraft, så vi fick en sittplats utan att behöva knocka nån av dom finniga små nördarna som satt därinne. Första matchen var mellan två lag som inte var Leksand och Mora, och jag har därför ingen aning om vilka dom var, men jag följde ändå med i händelserna för att kunna återrapportera här på bloggen.

Spelandet gick till som så att det satt ett varsitt lag på var sida om mitten. Dessa valde sedan ut EN spelare som fick möta motståndarens spelare.

Dessa två placerades i ett par bås som var ljudisolerade och inte kunde se storbildsskärmen, så ingen av spelarna kunde då se vad den andra spelaren gjorde och inte heller höra kommentatorerna.

Sen spelade dessa två en heads-up match som, beroende på match, tog ungefär 20-40 minuter. Vinnaren av matchen fick då en poäng till sitt lag, och sen kördes matcherna med två nya personer tills det ena laget fick nog med poäng för att vinna matchen.

Publiken fyllde i alla fall upp dom några hundra sittplatserna som fanns därinne, och det var ärligt talat rätt bra stämning stundtals också.

Det fanns dock ett endaste problem, och det var den där fula kommentatorn i mitten. Han skrev och gormade nåt frukansvärt, och även om det var roligt dom första fem minuterna så tröttnade man rätt hårt på honom efter det. I slutet satt jag mest och drömde om hur jag kunde lära mig karate av killarna som hade uppvisning utanför mässhallen, och sen karateslå kommentatorn i ansiktet ungefär 23 gånger tills dess att han blev tyst.

Nu får man dock inte slåss, så jag knöt näven i fickan och skriver här istället.

Vi kikade dom tre första matcherna, som spelades i Starcraft ett, men sen var vi tvungna att fixa frukost efter det. När vi kom tillbaka spelade samma lag Starcraft II av någon anledning, och det visade sig sen ganska snart att herrarna i svart vann matchen.

13:37 @ Starcraft-turneringen. Det blir inte mycket ballare än såhär.

En paus uppstod sedan på kanske 30 minuter innan scenen gjordes om och man gjorde plats för nästa spel. Upp på scenen dök även en asiatisk supermodell som kändes lika malplacerad här som en Lamborghini gör i Orsa. Av denna upplevelse kan i alla fall sägas att det är sant det dom säger, kameran lägger verkligen på 20 kilo. Det var sjukt konstigt att se en snudd på perfekt dam stå där på scenen några meter bort, och sen var hennes armar småtjocka på bilden ovanför.
Sen kan vi konstatera att HD-upplösning (skärmen ovanför var 1080p) gör folk så otroligt mycket fulare. På avstånd såg både modellen och programledartjejen i svart riktigt bra ut, men inzoomade såg dom helt konstiga och poriga (såna man har i ansiktet ni vet) ut.

Hon fick även prova på att spela spelet som det skulle tävlas i en stund och hon verkade njuta av att gång på gång dö en hemsk död. Lite skumt att le åt att man själv dör i ett TV-spel och blir ihjälskjuten av tonåringen bredvid sig om ni frågar mig…

Själv skämtade jag till det med ett ”Det här är ju den enda chansen för nördarna där att få en såndär dam på rygg. Skjut henne och hoppas att hon ramlar bakåt”. Höhö, osmaklig humor är det nya rosa.

Spelet som det skulle tävlas i hette något i stil med Special Force och var en kopia på Counter Strike. 5 mot 5 sprang man runt och försökte skjuta varandra, och spelet var verkligen inte gjort för att en publik ska kunna kolla. Då banorna var så små sprang spelarna på varandra hela tiden, och det var svårt att hinna se vad som hände överallt vilket förtog en bra del av publikens förtjusning. Det märktes även på stolarna som stod till 70% tomma…

Efter en ganska jämn kamp visade det sig att lag rE' Requiem spöade Cherish-withus med något i stil med 8-5, 8-4 i ”set”.

Tvåorna fick sen en check på 5 000 000 won och han som tog emot checken chockade även kommentatorerna genom att slänga till sig en kram av modellen också. Alla skrattade högt.

Vinnarna fick ingen kram, men ändå en pokal och 10 000 000 won. Vet ni hur mycket det är? Det är typ 60 000 kronor! För att spela ett TV-spel knappt någon därinne brydde sig om! Helt sjukt.

E-sporterna fascinerar mig rätt rejält efter att ha fått en liten inblick, men jag fattar typ precis lika mycket om det som tjejer begriper offside-regeln. Helt lost med peppar- och saltkar helt enkelt. Vi kör samma grej imorgon och vi får väl se om jag förstår mer när morgondagen når sitt slut…”