Close

Jag nämnde i föregående inlägg den där listan på saker jag såg fram emot här i Seoul, och hade imorse fortfarande en punkt kvar på listan. Men vi körde först sovmorgon, och sen lite mer Starcraft-tävling innan vi såg till att checka av den tredje och sista grejen på listan.
Starcraft-lirandet var väl sådär lagom underhållande idag, men kommentatorerna var om möjligt ännu jobbigare att lyssna på idag. Dom var förvisso bara två stycken, men istället så stod dom båda upp och gormade ännu högre exakt hela tiden.
Jag vet inte ens hur man kan prata konstant hela tiden som dom gör där. Vad pratar dom om? Hur kan dom hitta på saker att prata om? Varför kan dom inte bara göra som fotbollskommentatorer och hålla snattran ibland? Ge kommenterandet lite dynamik istället. Nä, jag förstår mig inte på dom där pajasarna riktigt…



Men skit i det! Här har vi lite Irish Potatoes istället. En kiosk som sålde nåt som tydligen skulle vara irländskt, och det var väl sådär lagom intressant. Vad som dock var mer intressant var det faktum att kiosken stod inne på en baseboll-arena! Vi fixade då alltså även den tredje och sista punkten på listan idag!



Helt okej platser inhandlades för det blygsamma priset av ungefär 100 kronor. För ungefär det trippla hade man fått VIP-platserna (jo, det är sant) men vi bestämde oss för att köra den normala stilen och ta plats bland pöbeln istället.



Johannes slog på stort och köpte en hemmalagströja med tryck på. Spelaren med nummer 25 visste vi absolut noll av och när han ännu inte dykt upp efter tre innings blev vi lite rädda att laget sålt honom eller nåt.
Annars visade det sig att vi hamnade på bortalagets sektion, något som kändes sådär lagom tryggt när Johannes hade på sig en hemmalagströja…



Kvällen var magnifik och solen brände nästan lite för väl ett tag där.



Hejaklacksledaren för bortalaget. Han skuttade runt och stollade sig såpass mycket att en doktor säkerligen hade gett killen diagnosen extrem hyperdamp” men alla i klacken verkade nöjda och hängde glatt med i tjoandet.



Sen, i typ fjärde inningen, så dök så plötsligt nummer 25 upp! Han var inte såld och Johannes kunde andas ut. Killen svarade med att träffa bollen på första kastet och bli utbränd. Tröjan matchar Johannes bra känner jag.



Det bästa med baseboll är ju, hur mycket man än försöker att gilla sporten, alltid tillbehören. Det säljs öl, hamburgare, korv, chips och allt är fritt att ta med sig in på läktaren. Till och med pizzor fanns att köpa för den som var sugen. Som om inte det vore nog så var det fritt att ta med sig precis vad man ville in på läktaren också, så vi kunde ha köpt med oss en såndär stor polkagrisklubba in om vi ville. Basebollen visar i alla fall framfötterna när det kommer till allt runtikring!



Sen hände nåt konstigt… en massa orangea påsar delades ut till alla och dom svarade sen med att knyta ihop dom och sätta dom på huvudet. Jag fattade ingenting, men…



… jag ville såklart inte vara sämre, så jag joinade såklart resten av klacken.



Kvällen var som sagt riktigt fin och vi njöt i stora drag när solen gått ner bakom läktaren.



Nåt som gjorde den här upplevelsen ännu bättre var publiken. Dom sjöng, dansade, hoppade runt och hejade på sitt lag på ett sätt som gör att varenda allsvensk supporterklubb borde skämmas. Stämningen var suverän och underhållningsvärdet på den ursega sporten på planen höjdes några snäpp endast tack vare publiken (och matutbudet då såklart). Vi gick efter den 8:e inningen då matchen då hållit på i 3 timmar och ännu inte var slut. Under den tiden hade vi fått se noll homeruns och totalt 5 poäng. Inte okej alltså…




Vi hade bokat in Seoul Tower som en sista grej på kvällen, och då vi inte riktigt visste när dom stängde så började vi röra på oss i riktning mot stället. Det visade sig dock snart att tornet låg på ett mindre berg som var ungefär 8 000 meter högt…
Vi bestämde oss ändå för att gå upp istället för att ta bussen, och det var en bra bit att traska kan jag säga.



Väl uppe fick två toksvettiga unga män från tv-serien Rederiets hemland sen stå bland folk och lukta unket i ungefär 20 minuter innan vi nådde toppen. En topp som visade sig vara sådär medelmåttig som dom flesta andra tornen varit efter Victoria's Peak i Hongkong.
Jag gillade bättre att stå på nån av utkiksplatserna av trä däruppe istället. Utsikten var ungefär densamma, och den friska luften får utsikten att kännas så mycket bättre än att ha en tjock glasruta framför sig.

Vi bockade av tre hyfsat stora grejer idag, och det känns som en bra uppladdning inför Japan dit vi åker om några dagar. Där blir det utbrändhet på hög nivå med ett megastressande genom hela landet. Håller nästan tummarna för att vi missar flyget hem, för jag känner mig sådär lagom peppad på att börja jobba igen om exakt två veckor……..


Betygsätt inlägget:
[Total: 0 Average: 0]

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras.

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>