Utsikten från vårat hotell i Oban var väl kanske inte riktigt på samma nivå som utsikten vi hade igår, men lite apokalyptisk depressionskänsla är inte heller helt fel!

I priset för rummet så ingick även frukost, och vi blev glatt serverade en ”Full Scottish breakfast” av servitören. Den visade sig vara precis lika sunkig som på andra ställen i Storbrittanien och jag kan fortfarande inte förstå hur folk kan tycka att det här eländet är gott. Men för er som inte ätit en frukost likt denna tidigare så kan vi köra en genomgång av vad den innehöll och vad dom smakade:

Bönorna: sött och jävligt, som urvattnad ketchup med klumpar i.

Champinjonerna: smakade, inte helt oväntat, som champinjoner förutom det faktumet att dom kändes som att dom dränkts i fett.

Korven: såg uppenbarligen ut som en snorre som nån rullat in i plastfolie men glömt att sätta plast på toppen av snasen. Den här korven såg sen mer ut som en köttbulle när man skar isär den och smakade nån krydda, typ timjan. Blir inte mycket sämre än så här om jag ska vara ärlig…

Tomaten: det enda som smakade som ma förväntar sig. Varm tomat som inte
förstörts på något vis.

Bacon: eller rashers som det egentligen heter, smakade väl egentligen som förväntat men å andra sidan så blir även det sunkigaste av sunk-bacon gott när man precis fått smaklökarna besudlade av en köttbulle-snorre…

Black pudding: smakade precis som svensk blodpudding. Blodpudding som jag förövrigt inte ätit på flera år, men som faktiskt nästan är ätbart om man bara tar små tuggor och snabbt sväljer ner tuggorna med baconfett…

Haggis: vi fick då äntligen chansen att prova haggis! Eller jag är nästan säker på att det var haggis i alla fall. Det smakade precis som svensk pölsa och överlag faktiskt rätt behagligt att käka, men så fort man får minsta lilla fundering kring vad som är i eländet leder det snabbt till att man börjar kaskadkräkas över bordet. Två av fem Fåret Shaun i betyg får denna haggis.

Vi gick sen en sväng i stan innan vi skulle bege oss. Favoritbutiken var tweedbutiken i stan som sålde äkta kiltar med allt vad det innebar. Kiltar, såna där speciella kostymjackor som man har till kilten, höga strumpor som tillhör outfiten, såna där fina väskor som den här provdockan har på sig och en massa annat.

Dock kostade kiltarna där allt från 50 upp till typ 250 pund vilket gjorde att min egen penningpung totalvägrade att öppna upp sig för ett impulsköp av en sådan heldräkt.

Vi hann även in i några whiskybutiker för att kolla läget lite, men då mina kunskaper i ämnet whisky antagligen inte ens skulle räcka till i ”Är du smartare än en femteklassare?” på SVT så kammadejag även här hem noll. Det är ballt med whisky, men det är även ballt med t.ex. rymdforskning och oftast kanske såna här saker och ting är ballast om man bara låter bli att gå in på detaljerna allt för mycket.

Intressant sidonotis: Anställda hälsar inte på en när man kommer in i butikerna. Som svensk är man ju van att få ett välkomnande när man går in i en butik. Men inte här. Här håller man tillbaka på dom onödiga hälsningarna istället för att vara svenskt översocial. I början kändes det lite konstigt, men nu börjar jag gilla det mer och mer.

Men efter allt icke-shoppande tog vi sen sikte på Isle of Skye, en bilresa som skulle ta ungefär lika lång tid som det tog svärfar att tapetsera om mitt kök. Ungefär 4 timmar. På tal om svärfar så körde vi förbi ett antal roliga skyltar på vägen upp, så även denna som ni ser på bilden.

Vi hade inte bokat något boende för vår natt på Isle of Skye, och vi passerade seriöst 50 bed and breakfasts på vägen upp från Oban. Av dessa 50 var det typ tre som hade vacancies. Den här idén med att inte boka boende för en av Skottlands mest turisttäta ställen under en helg där skottarna dessutom har långhelg kändes ungefär lika smart som min idé om att lämna regnjackan och paraplyet i bilen när vi skulle golfa här om dagen. Inte precis raketforskarsmart med andra ord.

På tal om flygande genier. I Harry Potter-filmerna finns det en rätt välkänd scen där tåget på väg mot Hogwarts åker över en väldigt ståtlig bro och den bron råkar befinna sig i Skottland, och även längs vår resväg, så vi var så klart tvungna att stanna till där.

Obligatorisk järnvägsbrosselfie.

Fanns även en rätt fin kyrka precis bredvid parkeringen.

Vägen upp till Isle of Skye var annars brutalt vacker, någonting som dock är svårt att fånga på bild. Mycket av storheten består av att se landskapet som just ett landskap, i 360 grader, och inte som en endaste simpel vy.

Men grönt är lättare att fånga. Skottland är fruktansvärt grönt. Min favoritfärg när jag var liten var grön och den lilla pojken som finns nånstans där inne i mig spritter av förtjusning varje gång nya tokgröna berg uppenbarar sig längs vägen. Och det har varit många sådana berg kan jag säga.

Vi råkade även köra förbi ett till magnifikt slott som verkligen såg ut som någonting ur en riddarfilm. Jag har en liten plan om att bygga mig ett slott när jag blir stor och sen bo där för resten av mitt liv (samtidigt som jag låser in Marlene i ett av tornen som den prinsessan hon är). Det här slottet gav den idé-elden ytterligare lite extra bensin.

Väl framme på Isle of Skye radade ”no vacancies”-skyltarna (inga lediga rum) upp sig på rad. Paniken slog in när varenda ställe under säkert en timme skröt med att dom minsann var fullbelagda och vänligt, men bestämt, avvisade eventuellt intresserade turister.

Men så dök den upp, från ingenstans. En skylt som saknade ordet ”No”. Likt två fjortonåringar som precis fått syn på vår idol falsettskrek vi rakt ut samtidigt som Jeppson handbromssladdade in bilen på vägen dit skylten pekade.

Sju äventyrliga minuter på diverse småvägar senare var vi framme. Och det visade sig vara full här med. Katastrof, men då informerade hon som ägde stället oss om att hennes mans bror hade en (halv?)syster som bodde inne i Portree där vi kunde bo. Lyckan var total och efter att 60, antagligen inte skattade, pund hade bytt hand så hade vi ett rum att bo i mitt i ett bostadsområde strax utanför centrum.

Portree har annars visat sig vara en sån där liten by där du inte ens kan skicka SMS eftersom mobiltäckningen är lika bra här som i mitten av amazonasskogen. Men vad gör det när vi har boende?

Imorgon blir det Isle of Skye och hittills har naturen sett väldigt lovande ut. Förhoppningsvis lever ön upp till hajpen!