• Aguas Calientes till La Paz,  Sydamerika 2016

    Sydamerika 2016, Desaguadero – Världens sämsta gränsövergång…

    DropboxChooserAPI_DSCN0467
    Puno blev en sån där stad som kändes som ett slöseri, men som antagligen hade varit helt okej om vi orkat ta oss ut på sjön Titikaka för att se det som sjön har att erbjuda. Men vi bestämde oss för att ta en slappardag på hotellet istället, och sen försökte vi få Puno stad att leverera någonting som inte fanns där.

    Näst på tur stod resan från Puno till La Paz, en resa som med buss skulle ta ungefär 7-8 timmar. Väntsalen på busstationen kändes inte bara skum, den hade samma färgpalett som en typisk operationssal i valfri amerikansk sjukhus-tvserie.

    DropboxChooserAPI_DSCN0468
    Ny bussresa, nytt VIP-säte. Den här gången kostade resan 40 soles – 100 spänn! Antalet turister påvisade att det här var en populär rutt, och något ordnat kösystem fanns så klart på typiskt sydamerikanskt vis inte.

    Tourperus säten var inte riktigt lika fräscha som Cruz Del Surs bussar, men ändå var det samma stora fåtöljer med fällbara ryggar och medföljande fotstöd som erbjöds. Även här var resan riktigt bekväm och bussarna i Sydamerika levererar verkligen hittills!

    DropboxChooserAPI_DSCN0477
    Efter lite mer än halva vägen stannade vi för att ta oss över gränsen. Att komma ut ur Peru var enkelt, det tog inte mer än 5 minuter så var alla på bussen klara.

    DropboxChooserAPI_DSCN0479
    Sista bilden innan vi kliver över floden till Bolivias mark.

    Vad ger vi få Peru för betyg? Ficktjuvarna, oärliga taxichaufförer, riktigt bra mat, hyfsaat prisläge, skitstäderna Cusco och Aguas Calientes, bra långdistansbussar, Machu Picchu, Machu Pizza (höhö) och allt annat summerat så hamnar Peru på 3 av 5 Pocahontas i betyg. Jag hade förväntat mig mer, och även om landet är helt okej är det inget land jag känner att jag behöver återvända till.

    DropboxChooserAPI_DSCN0481
    Första bilen av Bolivia. Dom hälsade oss t.o.m. välkomna med en skylt. Imponerande!

    DropboxChooserAPI_DSCN0488
    Men sen tog det stopp… Kön till passkontrollen i Bolivia var en katastrof utan dess like… Två tjänstemän som jobbade i en takt som får Skalman att se ut som Usain Bolt och en utomhuskö mitt i gassande sol imponerade inte.

    DropboxChooserAPI_DSCN0489
    Efter lite mer än en timme i solen kom vi slutligen in i själva huset där man kontrollerade passen, och det påminde mer om Ukraina än ett exotiskt sydamerikanskt land…

    Vi spenderade nog närmare tre timmar vid den bolivianska delen av kontrollerna, någonting som så klart får ett underkänt betyg utan dess like. Bolivias gränskontroll får noll av fem månlandningar i betyg.

    DropboxChooserAPI_DSCN0490
    Ännu mer imponerade blev vi när vi äntligen fått rull på bussen och den stannade efter typ 7 minuter eftersom vägen var för dålig för att köras på. Det ledde till att vår käre busschaufför fick springar runt och leta stenar som var passande nog för att fylla i hålen i vägen så att vi kunde rulla fram, men inte ens det hjälpte tillräckligt…

    DropboxChooserAPI_DSCN0491
    Så Pablo fick glatt använda livlinan ”Ring en kompis”. Det hela slutade med att vi fick gå av bussen och gå 200 meter under tiden som han kröp fram med bussen för att undvika att ta i med fronten. Det hela lyckades i alla fall och Pablos kompis Sergio, som var i andra änden av telefonen, får ett stort tack från oss resenärer.

    Nu är vi framme i La Paz och ska se vad staden har att erbjuda. Hittills har Bolivia inte imponerat om man säger så, vi får se om det blir ännu sämre eller om landet kan repa sig en aning…

  • Sydamerika 2016

    Sydamerika 2016, Machu Picchu – Ett av världens sju (nya) underverk

    DropboxChooserAPI_DSCN0203
    Det var längesedan, om ens någonsin, som jag gick upp såpass tidigt som jag gjorde idag. Klockan 04:00 (ja, nollfyranollnoll) ringde alarmet och efter en snoozning så klädde vi på oss, käkade frukosten, tog våra färdigpackade väskor och tog sikte på hotellobbyn. Där mötte vi upp med vår guide Ricardo som sen ackompanjerade oss ner till busshållplatsen där alla bussarna upp till Machu Picchu går från.

    DropboxChooserAPI_DSCN0204
    Väl på plats, typ 05:10, var kön till bussarna redan förvånansvärt lång. Det stod säkert 150-200 personer redo och klara, och så klart fick vi ett gäng svenska pensionärer precis framför oss.

    DropboxChooserAPI_DSCN0212
    Men det ljusnade i alla fall snabbt, och vid 05:30 kom den längsta buss-karavanen jag någonsin sett i hela mitt liv. Det måste ha varit minst 20 bussar som alla rullade in samtidigt för att hämta upp dom mycket förväntansfulla turisterna som stod redo med fula hattar, kameror, överdrivet röda solbrännor och allt som vi gringos bidrar med här nere. Det tog väl oss en 15-20 minuter innan vi kunde kliva ombord, men hela kö-maskineriet kändes ändå rätt välsmort – även för en morgontrött och småbutter ung 30-och-ett-halvt-åring som mig. Marlene fick lite socker i sin marmelad och juice till frukosten så henne var det full rulle på redan från start.

    DropboxChooserAPI_DSCN0218
    Bussarna var annars förvånansvärt bekväma, sätena var riktigt sköna och det hoppade och skumpade inte överdrivet mycket trots den halvtaskiga vägen upp.

    DropboxChooserAPI_DSCN0222
    Vägen upp var nog den sicksackigaste kilometern jag någonsin åkt och molnen gjorde hela resan upp så där trevligt mystisk när bussen sakta jobbade sig upp för vägen likt hur en symaskin jobbar fram sitt zick-zack-mönster i tyget.

    DropboxChooserAPI_vägen-upp-till-machu-picchu
    För er som inte har koll på hur vägen ser ut, såhär sicksackig är den.

    Köandet in till Machu Picchu var sen rätt snabbt avklarat, det enda intressanta är att man måste ha med sig sitt pass när man bokar inträdesbiljetten hit, när man bokar bussbiljetten hit, när man kliver på bussen hit och när man går in på själva Machu Picchu.

    DropboxChooserAPI_DSCN0224
    Vår guide Ricardo berättade för oss att när Haram Bingham, en amerikansk snubbe, upptäckte Machu Picchu så levde där redan några få peruanska bönder. Därav ses herr Bingham inte som upptäckaren av Machu Picchu utan som den första ”vetenskapliga upptäckaren” av stället.

    Om det är sant, och vad som egentligen står på den där skylten, har jag dock ingen aning om. Han kan lika väl ha ljugit oss rakt upp i ansiktet med tanke på att skylten är på spanska då min kunskap i språket sträcker sig till ”Hola amigo, Leo Messi, Andres Iniesta porfavor” ungefär.

    DropboxChooserAPI_DSCN0227
    När man kliver in genom ”insläppet” så får man först gå en liten tråkig stig på hundra meter, men sen möts man av en utsikt som är helt sinnessjuk. Bergen sticker upp vart man än tittar sig runt.

    DropboxChooserAPI_DSCN0231
    Ja, så långt man ser då. Vädret nconär vi kom dit var riktigt sunkig och sikten från utsiktsplatsen var ungefär lika bra som om nån hållt fram en ogenomskinlig skål med 6 dl vispad grädde. Inte så najs med andra ord.

    DropboxChooserAPI_DSCN0232
    Men på samma sätt som att mörkret lättade under dom första 15 minuterna vi väntade på bussen så lättade även skålen med vispgrädde. Sakta men säkert började den enda Inka-staden på listan över världens sju nya underverk visa sig…

    DropboxChooserAPI_DSCN0236
    Några andra som visade sig var även dessa lirare. Herre gud vilka skojiga djur, det är svårt att se mer korkad ut än vad en lama gör.

    DropboxChooserAPI_DSCN0238
    Och som i en saga så skingrade sig molnen mer och mer och Machu Picchu började blotta alla sina typ 173 miljoner byggstenar.

    DropboxChooserAPI_DSCN0243
    Och med sikten kom då även turisterna. Och lamorna ville så klart även dom vara med lite i bild.

    DropboxChooserAPI_DSCN0257
    Vår guide Ricardo tog oss på en rundtur som gick igenom själva Machu Picchu och vi fick lära oss en massa om diverse byggnader i staden.

    DropboxChooserAPI_DSCN0263
    Solen var dock inte så där supersugen på att jaga bort alla vispgräddemoln när klockan bara var 07:07 på morgonen, så vi kunde inte riktigt skåda Machu Picchu i all dess storhet.

    DropboxChooserAPI_DSCN0288
    Men på något vis var det lite mysigt att kunna få vakna ordentligt med all den här ”mystiken” runt sig.

    DropboxChooserAPI_DSCN0308
    ”Se glad ut, klockan är faktiskt 07:50”

    DropboxChooserAPI_DSCN0335
    Utsikten blev sen allt bättre ju längre dagen gick. Tittar ni noga på den här bilden så ser ni järnvägen som vi tog från Ollantaytambo till Aguas Calientes igår ungefär nedre mitt i bilden. Det är det vänstra av dom två spåren som vi åkte på om någon undrar.

    DropboxChooserAPI_DSCN0333
    Machu Picchus inträdesbiljett ger en tillgång till att gå in på området tre gånger, så efter vår guidade tur lämnade vår guide Ricardo oss utanför ingången. Där passade vi på att gå på toaletten, och jag kan säga att det var längesedan jag gick på en så äcklig toalett som denna. Nu är jag en sån person som normalt sett inte luktar när jag går på offentliga toaletter, men när Marlene informerade mig att det luktade värre än en tre veckors oduschad Lasse Kronér därinne så var jag tvungen att kolla läget. Och fy fabian vad vidrigt det stank. Lägg sen till att herrarna hade två toaletter (ingen pissoar) att gå på där två av tre toaletter inte gick att spola på så förstår ni kanske hur illa det var ställt…

    Efter det eländet så begav vi oss på nytt in till Machu Picchu för att kunna klättra en bit längre upp och se hur utsikten där skulle se ut.

    DropboxChooserAPI_DSCN0348
    Obligatorisk bild, den här gången med ej färdig posering. Ser lite ut som en blandning av Tommy Körbergs hållning och Arnold Schwarzeneggers Terminator-solglasögon ungefär. Inte så illa pinkat!

    DropboxChooserAPI_DSCN0397-contrast
    Men ju högre upp man kom desto bättre blev utsikten över staden och området runtikring. Det som jag mest imponerades över var inte staden i sig utan läget, för utsikten var verkligen magnifik åt alla håll.

    DropboxChooserAPI_DSCN0406
    Mack-chu Picchu. Höhö.

    DropboxChooserAPI_DSCN0408
    Machu Chipsu. Höhö igen.

    DropboxChooserAPI_DSCN0393
    Gulligulligt värre.

    Efter att ha blivit nöjda med fotograferandet så begav vi oss en bit bort från själva Machu Picchu mot ”Inkabron”. För att komma dit fick man lov att skriva in sig i en bok, så att dom skulle veta om någon försvunnit längst med stigen antar jag, och efter ett tag började man förstå varför…

    DropboxChooserAPI_DSCN0425
    Stigen var kanske 50-60 cm bred och stupen på sidorna måste ha varit flera hundra meter bara rakt ner. Ett räcke att hålla sig i för säkerhet? Ett staket? Glöm det, här snackar vi riktig dödsfälla.

    DropboxChooserAPI_DSCN0420
    Marlene, som blir höjdrädd redan när hon sätter sig i vår soffa hemma, var måttligt nöjd…

    DropboxChooserAPI_DSCN0419
    Men utsikten gick inte av för hackor. Höjdskillnaden när måste även här ha varit över en kilometer ner till dalen med floden.

    DropboxChooserAPI_DSCN0428
    Efter att ha spenderat 5 timmar vid Machu Picchu kände vi oss rätt klara så vi begav oss mot bussarna som tog oss ner till Aguas Calientes igen.

    Men vad får då Machu Picchu för betyg? Jag blev inte lika imponerad av Machu Picchu idag som jag blev när jag besökte Taj Mahal i Indien för något år sedan, men samtidigt var Indien ett skitland och Taj Mahal ett både visuellt och matematiskt mästerverk så det är inte riktigt rättvist att jämföra dom båda egentligen. Men om jag måste skapa nån slags lista kring saker jag sett så placerar jag absolut Taj Mahal etta på den listan, och sen sätter jag nog Galapagosöarna som tvåa. Sen tyckte jag nog att Vatikanstaten, eller mer specifikt Peterskyrkan i Rom, var mäktigare än Machu Picchu också, men på fjärde plats måste jag nog säga att Machu Picchu kvalar in.
    Missförstå mig rätt nu, Machu Picchu är absolut värt att besöka och jag ger Perus enda bidrag på listan över världens sju nya underverk 4,7 av 5 starka gotländska raukar i betyg. Och se för guds skull till att boka en guide om ni ska dit, för guidens information bidrar så sjukt mycket till upplevelsen.