Saker jag inte riktigt förstår

  • Saker jag inte riktigt förstår

    iPhone – En förbannad recension


    Nej, nu får det fan ta och räcka med idiotin. Att man idag, år 2013, inte kan byta ringsignal direkt på en mobiltelefon för 5000 kronor är helt förkastligt. Att den här mobiltelefonen sen kallas världens bästa telefon” samtidigt som ord som användarvänlig, enkel och ”allt bara funkar” kastas på den är än värre. Är folk helt efter, eller vad är det frågan om? I feel like I[q

    m taking crazy pills!]

    Jag har haft min iPhone i några veckor nu och jag tycker att jag börjar kunna ge den en ärlig recension. Just nu känns som en bra stund att göra det också då jag kommer få vara vaken halva natten nu eftersom iTunes bestämde sig för att den enda lösningen på mitt problem att byta ringsignal i längden var att fabriksåterställa telefonen.
    Att man inte kan använda sin femtusenkronorsklump med hur många datorer man vill är även det helt sjukt. Hur tänkte Apple där? Med min Xperia S så kopplade man in telefonen i datorn och sen gjorde man precis vad man ville. Man kunde t.o.m. använda den som FTP-klient på nätverket och hämta/lämna filer på den som man ville. Jag laddade för guds skull ner torrents med den i slutet!

    Men med iPhonen kan man inte ens byta ringsignal…

    Inte utan att först koppla telefonen mot en dator, gå igenom 77 steg och sen synka telefonen igen. Tror jag… För efter först två timmars försök för en vecka sedan och sen nu ett nytt test idag igen så kan jag inte för allt i livet förstå hur man gör. Jag följer instruktionerna, och den sista är ”klicka på synka så dyker ringsignalen upp på mobilen”. Men det dyker inte upp nånting i min telefon. Trots att jag försöker synka 12 gånger? Vart är mina ringsignaler? Ingen vet…


    Men visst, iPhonen är jättefin och fräsch. Byggkvaliteten är fantastisk och skärmen är grym. App-utbudet och framför allt hur apparna ”flyter” är mycket bättre på iPhonen än på min Android, men jag känner mig så sjukt fastlåst av den här skiten.
    Android kändes så enkelt i jämförelse med iOS. Som när man precis flyttat hemifrån och kan kasta pizzakartonerna kring sig om man vill, bygga ett Lego-slott på toaletten, springa runt naken om man känner för det eller ha alla dom smutsiga kläderna som heltäckningsmatta i sovrummet. iOS känns som om jag skulle flytta hem igen och ha mamma springandes efter mig konstant hela dagarna samtidigt som hon säger åt mig konstiga saker såsom ”Nej Michael! Du kan ju inte borsta tänderna på ett ojämnt klockslag!”.

    Nej, jag förstår verkligen inte det här med Apples storhet. Inlåst, begränsat och någon annan som bestämmer vad jag får, och inte får, göra med telefonen som jag har köpt. Vad är det som är så fantastiskt med iPhonen? För mig är den som en såndär 10-poängare till dam som ser helt fantastisk ut, är charmig, trevlig utåt men vars egentliga personlighet är horribel och fullkomligt avskyvärd.

    Och det är här det plötsligt slår mig varför upplåsningen av iPhonen kallas jailbreak. Man bryter fängelset. Fängelset är det som Apple byggt upp. Sudden Clarity Clarence på den :n


    Marimba. Den där jävla marimba…”

  • Dagens i-landsproblem,  Mat,  Saker jag inte riktigt förstår,  Små funderingar

    Skyskrape-hamburgare


    Jag fick syn på den här bilden när jag surfade runt lite på internet för någon minut sedan. Den var från nån bok om hamburgare och snubben i fråga heter Bobby Flay. Inte för att det har någonting med allt att göra, men jag tycker namnet är lite… elitiskt eller nåt. Nä, jag gillar inte snobb-Bobbys alls om jag ska vara ärlig.

    Nåja, i alla fall så fick jag syn på den där hamburgaren. En stor, smaskig hamburgare med chips på – vem kan motstå något sånt?
    Problemet är bara det att det är en stor hamburgare, en jätteburgare, och inte en vanlig Big Mac-sized burgare.
    Det är ganska vanligt att man får in sån där jätteburgare om man äter på ställen som är minst dubbelt så dyra som McDonalds, men jag har ännu inte lyckats greppa en sak…

    Jag ska till USA om 42 dagar, 20 timmar, 11 minuter och 10 sekunder. Inte för att jag längtar eller så, inte alls, men jag kommer där få proppa i mig så mycket snabbmat att jag antagligen når tresiffrigt på viktskalan innan jag kommer hem igen.
    Och av alla historier man hört så ska ju deras barnmåltider motsvara ungefär tre svenska Big Mac-menyer med plusmeny vilket såklart känns stimulerande, men samtidigt gör det mig orolig. Hur stor är då ett medium-meal? Ett large-meal måste ju innehålla en halv elefant?

    Men sen vill man ju inte verka dum heller. Man vill gärna glida in på ett hamburgerhak, beställa det värsta dom har och sen tugga i sig det utan att tveka någonstans.
    Men då återkopplar vi till bilden här ovanför genom frågan: Hur är det egentligen tänkt att man ska äta en sån där monsterburgare?

    Alla som har försökt vet själva att man ser ut som ett efterblivet grottmongo när man tar upp skyskrapehamburgaren och försöker trycka in den i munnen. Den är för bred för att gå in på bredden, den är för hög för att gå in på höjden och den är för djup för att ätas hel (that's what she said). Och oavsett hur du försöker att äta den så tar det stopp.
    Man blir att känna sig lite som en 15-åring som misslyckas med att lösa ett såntdär IQ-test för treåringar

    . Men nu är det här hamburgar-IQ-testet dock riggat till den milda graden att det faktiskt inte går att lösa.

    Så då sitter man där och börjar fundera på hur man ska fuska på bästa sätt. Hur löser man det enklast? Ska man banka skiten ur hamburgaren tills den passar i munnen? Ska man hacka sönder den med bestick så att man slutligen får i sig den efter 12 timmars småtuggeätande? Ska man dela på burgaren och bara äta topp-brödet som en burgare och sen äta underdelen plus köttet som en del (semla-taktiken som det kallas i erkända hamburgerätar-kretsar)?

    Ja, nu när jag tänker på det så förstår jag inte hur man har kommit fram till att en hamburgare som mäter 35 centimeter i höjdled är en bra idé. Hur tänkte dom där egentligen?
    Världsrekordinnehavaren i munstorlek kan öppna sin mun 17 centimeter i bredd, och om man tittar på bilderna så fixar han knappast lika mycket i höjdled. Det innebär alltså att om vi skulle utgå från världens största mun så skulle en hamburgare mäta ungefär 17×15 centimeter. Vem kom då på att göra en burgare som är dubbelt så hög!?


    Den som gapar efter mycket… får inte heller in den där hamburgaren i munnen. Istället får man satsa på att äta upp colaburken”