TV-spel

  • Betyg,  Fantastiskt,  TV-spel

    Super duper Mario 3D Land


    Jag och Markus köpte för några dagar sedan Super Mario 3D Land tillsammans. Jag har varit galet sugen på spelet, men fick aldrig tummen ur att köpa det förrän Markus föreslog att vi skulle slå till. Och vilket inköp sen…


    Det är inte speciellt svårt att förklara vad Super Mario-spelen går ut på. Hade Super Mario varit ett världskrig och jag vore Officer hade jag bara behövt instruera mina Mario-soldater att hela tiden avancera framåt och se till att hoppa för att undvika fienderna. Det är liksom allt man behöver göra egentligen. A minute to learn, three more minutes to master” är ungefär vad som gäller i det här världskriget.


    Något som dock är betydligt svårare att förklara är varför Super Mario 3D Land är något av det bästa jag spelat dom senaste 10 åren. Spelet är busenkelt och jag tror minsann till och med att en normalbegåvad treåring (Spiris?) skulle kunna spela igenom det här spelet utan problem.

    Men om vi ska börja lista dom bra sakerna så måste jag börja med retroflirtarna. Som gammal tv-spelare så har jag varit med hela vägen under Marios uppväxt, och det värmer i hjärtat när Nintendo slängt in så mycket gamla godingar i det här spelet.


    Dom har till exempel lagt in dom flygande skeppen från Super Mario Bros. som sista bana i varje värld. Banorna är som tidigare sidoscrollande och har även bossar i slutet av banan.
    Sen har dom tagit med bossfighten med Bowser från första Super Mario-spelet också. Man måstge ta sig förbi honom och hoppa på knappen så förstörs bron och Bowser ramlar ner i lavan. Den gamla flaggan från slutet av alla banor i första spelet är även den tillbaka.
    Från Super Mario Bros. 3 har sen även det klassiska flyglövet hämtats, plus dom hammarkastande- och dom bumerangkastande fienderna.


    Dom har även fräschat upp det här med dräkterna lite, och man kan nu få tag i en bumerangkastardräkt! Fantastiskt ballt och man känner sig lite som Link i Zelda-spelen när man springer runt där och smackar iväg sin återvändande blå böj.

    Utöver det så är spelets grafik supercharmig, betydligt bättre än vad jag minns att Wii-grafiken var. Lägg då till en 3D-effekt som är ljuvlig och faktiskt ger mervärde till spelupplevelsen. Den är inte som i alla andra spel till konsolen utan i 3D Land funkar den klockrent.

    Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det faktum att det här spelet på nytt gör mig till en nykär sexåring som precis fått spela Super Nintendo för första gången i livet, men det är så det känns. Man försöker sluta spela men spelet är så supercharmigt att man inte kan sluta fnittra för sig själv. Jag älskar varje liten del av spelet och kan inte låta bli att verkligen hylla Super Mario 3D Land. Spelet är helt fantastiskt…

  • Nattmösseprat,  Nostalgi,  TV-spel

    Nya Sega Mario Bros


    Jag har spelat TV-spel så länge jag kan minnas. Redan som ung fick jag ett Super Nintendo i födelsedagspresent och jag var den lyckligaste killen i världen där. Även om jag knappt minns nåt från när jag fick konsolen så måste jag ha varit lycklig. Det var ju ett Super Nintendo liksom!

    Med på köpet fick jag Super Mario World, ett av världens bästa plattformsspel någonsin. Spring åt höger, hoppa över hålen i marken, hoppa på fienderna och få tag i en Yoshi var det enda man egentligen behövde bry sig om när man satt där i pojkrummet och kämpade sig fram genom spöken, larver, mullvadar och en herrans massa andra varelser. Efter några veckors träning kunde inget stoppa mig och idag kan man ganska enkelt springa igenom banorna i en rätt rapp fart.

    Jag hann aldrig riktigt uppleva Nintendo 8-bitarseran under min ungdom, jag föddes precis i skarven av NES och SNES där, så jag spelade mest Bubble Bobble och Maniac Mansion hemma hos kompisen på Svedjegatan. Men då jag redan fått in TV-spelsfingrarna så lärde man sig väldans fort hur man skulle spela spelen på den tiden och vi spelade snart igenom Bubble Bobble utan problem.

    Sen har det där rullat på, även om jag på senare tid mest nischat mig mot spel som NHL XX samt diverse äventyrsspel så har man aldrig egentligen haft några större problem att sätta sig in in kontrollerna i ett spel. Ge det en kvart, tjugo minuter, sen sitter kontrollerna ganska felfritt.

    Men häromdagen började jag spela lite New Super Mario Bros. DS på min Nintendo 3DS och jag kan ärligt säga att jag aldrig nånsin känt mig såhär värdelös på TV-spel… Super Mario 3, Mega Man, Uncharted, Golden Eye, Zelda, Colin McRae Dirt 2 är väl några av dom spelen som jag spelat dom senaste åren och jag har aldrig haft något problem med att ta till mig kontrollerna.
    Visst, ibland kanske man blir lite grinig över att kontrollerna är lite osmidiga (siktet i Uncharted 3 någon?), men överlag så sväljer man dom där små felen utan problem.

    Men inte när det kommer till New Super Marion Bros. Nej, spelkontrollen där känns ungefär som disktrasan vi har i diskhon i köket. Katastrofsunkig, osmidig och inget man egentligen vill ha nåt att göra med. Men ibland måste man ta tag i eländet och varje gång känns det lika outhärdligt. När man sen är klar får man plötsligt en ofantlig lust att skära av sig båda händerna eftersom man känner sig lika besudlad som en polsk kulstöterskas pojkvän gör.

    Mario känns alldeles bångstyrig och han vill inte göra det jag ber honom om! Sluta muppa dig så jäkla mycket och stanna när jag ber dig istället gubbjävel… Allt känns liksom upp och ner, men inte på ett bra sätt som vissa andra snurriga Mario-spel.
    Super Mario 64, Super Mario Galaxy och Super Mario 3 hade ju alla supertajta kontroller vilket gör att New Super Mario Bros blir lite som det svarta fåret i den annars snudd på perfekta familjen.

    Nej, jag har aldrig känt mig såhär dålig när jag spelat TV-spel, någonsin. Buuu för Nintendo! Den nya segare Mario får två av fem Yoshis i betyg.