Det har varit rätt kul att se reaktionerna sen vi bokade resan till Gambia. De har varit väldigt delade, och man ser en tydlig avgränsning i form av åldern. För det äldre gardet har i stort sett reagerat med bestörtning, ”Gambia!? Med en nollåring!?”, samtidigt som de yngre generationerna varit mer avslappnade och reagerat på samma sätt som om vi tänkt åka till Norrköping ungefär.

Det blev i alla fall Gambia för att svärmor och svärfar hade druckit en-två (trefyrafemsexsju) gin and tonic för mycket en sen septemberkväll som slutade i att svärfar bokade en all inclusive-charter med Ving till Bakau i Gambia.

Sen konkade Vings ägare dagen innan svärföräldrarna skulle betala resan, men Ving skötte det snyggt ändå och det hela löste sig sen.

Så idag hände det, vi tog bilen till Arlanda för att ta flyget med Vi… fast över natten hade dom ju bytt namn till Sunclass Airlines, något som för mig mest för tankarna till Suntrip i Sällskapsresan-filmerna. Men aja, Vi… Suntrip hade ju liksom flygplan och personal så vi nöjde oss med det och checkade in väskorna innan vi började röra oss mot planet.

Vi tog ju med vår dotter ombord på flyget också, trots att jag försökte övertala tjejen vid incheckningsdisken att Molly minsann var för stor för att räknas som handbagage och därför borde checkas in. Jag vann inte den fajten, så jag fick glatt packa ner henne i vår handbagageväska och ta henne med genom säkerhetskontrollen.

Kul sidohistoria: säkerhetskontrollen gjorde en noggrann undersökning av barnmatsburkarna och klämmisarna (jag inbillade mig att nån stackare i personalen smakade på alla burkarna) men man gjorde ingen koll alls av dom 6 påsarna med vitt pulver med gröt och välling som vi hade med oss.

Det där kan nog, när jag tänker på det, faktiskt vara det närmsta jag någonsin kommer att vara Pablo Escobar. Lite sorgligt och tragiskt för min badboy-image, men samtidigt lite skönt att vara en laglydig medborgare.

Väl ombord på flyget unnade jag mig en lagom snackshög. Ni vet vad dom säger, vägen till en mans tarmar går genom magen. Eller hur var det nu man sade?

Nån som njöt av min snackshög var Molly. Likt två usla föräldrar pumpade jag och Marlene Molly full med det närmsta hon (och jag) kommit LSD här i livet, Babblarna, samt cheese hearts. Humor när hon åt 5-6 stycken på jättekort tid och det sen visade sig att hon hade alla kvar i munnen. Hamster-Molly vet minsann hur man förhindrar sin far från att äta upp allt snacks…

Annat värt att notera under flygningen var att vi hann med två bajsblöjor, vi spenderade åtta timmar ombord och jag fick ett ”du har varit jätteduktig idag” av kvinnan bakom när vi väl landade. Dom andra blev avundsjuka och menade att det var sagt till Molly, inte mig, men vi vet alla hur ful avundsjukan kan vara när den visar sitt fula tryne.

Flygplatsen var liten, men acceptabel. Väldigt varm och spartansk men vi är ju i Afrika så jag blev inte speciellt förvånad. Det har är för övrigt mina första steg på den afrikanska kontinenten, så nu har jag bockat av Europa, Nordamerika, Asien, Sydamerika och nu Afrika. Nu kvarstår bara Oceanien för att komplettera en av grejerna på min ”bucket list”, dvs att besöka ”alla” världsdelarna (Antarktis kommer aldrig hända så den är skit samma).

Eftersom vi landat i en kontinent som har liiiite att jobba på när det gäller struktur så fick vi självklart inte allt vårt bagage. Efter att bagagebandet stannat och bagagearbetarna gått hem samtidigt som man stängde ner flygplatsen så stod vi där utan Mollys barnvagn, och en sisådär tio andra personer saknade även dom en del av sitt bagage.
En kvinna från Suntrip dök upp efter typ tio minuter och satte sig för att ta emot anmälningar om saknat bagage. När jag sen köat en 10-15 minuter för att få lämna mina uppgifter så startade plötsligt bagagebandet från ingenstans – bagagearbetarna uppstod från dom död… lediga! Mollys vagn kom ut allra sist och jag lämnade sen flygplatsen.

En kul grej med säkerhetskontrollen var att det fanns en specifik barnkö som var lite snabbare. Där kollade dom våra pass lite snabbt och tog emot inresekortet innan vi var klara. Svärmor och svärfar, som gick i den vanliga kön, fick däremot lämna fingeravtryck på alla fingrar, scanna ögonen och lite annat kul.

Återstår och se om det dom gick igenom var en faktisk ID-kontroll eller en ID-stöld… Ser lite framför mig hur en mörkhyad kvinna och man 2021 anländer vid svenska gränsen med kopior av svärföräldrarnas pass och introducerar sig som herr och fru Andersson

Bonuspoäng för flygresan går förresten till hjälten som dels var rätt lik Håkan Juholt, men som lyckades tömma en 70 cl whiskey från dess att han passerat säkerhetskontrollen på Arlanda tills dess att vi landade i Gambia. Han tappade bort sitt pass och fick gå tillbaka till planet för att leta innan hann tillslut hittade det ovanför i hatthyllan

Bussresan från flygplatsen till hotellet tog drygt 45 minuter och såg ut precis som jag föreställt mig. Fattigt och otroligt annorlunda från välutvecklade Sverige. Men otroligt intressant att se och en viktig påminnelse om att det är en ynnest att kunna resa och se världen som man har fått turen att göra.

Genomsnittslönen i Gambia är 1200 dalasi, vilket blir ungefär 250 kronor, i månaden. Invånarna är så fattiga att reseguiden rekommenderade att man lämnar uttjänta skor, kläder och t.o.m. tomma vattenflaskor till lokalbefolkningen om man har någonting till övers eftersom det uppskattas enormt mycket.

Visste ni förresten att Gambia inte heter Gambia på engelska, utan ”The Gambia”? Tydligen gjordes namnjusteringen av en president för länge sedan då han tyckte att Gambia blandades ihop med Zambia alldeles för ofta.

Gambia är lika stort som Skåne, har 2 miljoner invånare, landet har bara gräns mot Senegal eftersom Gambia ligger mitt i Senegal (!), Gambias högsta byggnad är blott 35 meter hög och vi hann få ett strömavbrott reda 5 minuter efter att vi anlänt till hotellet. Så landet är både intressant och kaosartat, och då reser vi ändå charter! Man undrar ju hur verkligheten ser ut utanför hotellområdet…

Avslutar med en bild på min hyllning till charter, denna Svensson-inrättning som hela Sverige tagit till sina hjärtan, genom att stolt bära mina omvända ”strumpor i sandalerna” – mina sandalerstrumpor!