Allmänt klagande

  • Allmänt klagande,  Livet som stockholmare

    Dagens i-landsproblem


    Helgen har varit en enda stor katastrof. Inte känslomässigt, inte fysiskt men väl ekonomiskt. Eller jo, lite fysiskt också. Kort sammanfattat: jag äter alldeles för mycket restaurangmat.
    Det är inte ens så att jag är dålig på att laga mat, jag har matlådor innehållandes köttbullar med mos, korv stroganoff och spaghetti med köttfärssås liggandes i frysen men ändå rycks jag med i det här med Nu går vi ut och äter för att… umgås”. Det är inte så att jag klagar egentligen, det är trevligt att träffa folk och käka lite och om det som Anna Skipper sa stämmer med ”Du blir vad du äter” så kommer jag antagligen bli en biff rätt snart. Det är ju inte helt fel trots allt.

    Men samtidigt tror jag Lyxfällan-snubbarna skulle skälla ut mig rätt rejält om dom såg min ”budget”. Räknade lite snabbt på det nu, och jag ser att jag har käkat ute för tretusentre kronor. Då har det gått 14 dagar av månaden. Det skulle alltså innebära en totalkostnad på över 6 000 kronor den här månaden om jag fortsatte såhär. Det är väl typ så mycket som en fembarnsfamilj käkar för? Inte helt okej, och dessutom har jag inte räknat med den ”vanliga” maten i den summan heller. Lägg på minst en tusenlapp där så närmar vi oss verkligheten. Och folk klagar på att röka är dyrt? :f

    Nåja, jag har i alla fall lagt undan några tusenlappar den här månaden. Till nästa månad känner jag att det blir ett litet löfte att inte lägga ut mer än 3 000 kronor på restaurangkäkande. Visst, det är ett dagens i-landsproblem och jag skulle kunna sätta 0 kronor för nästa månad om jag vill men man får vara lite realistisk ändå. ”

  • Allmänt klagande,  Vardagsliv

    Sketna hjulvrak


    Jag minns ett tidigare liv. Ett liv där min ålder var långt under 18, ett liv där jag hade framtiden framför mig och ett liv där jag faktiskt var en ganska glad skit. En glad skit med en cykel. Det är nu mer än 6 år sedan men det var en härlig tid. Jag cyklade överallt oavsett vart jag skulle, jag tränade minst en gång om dagen och orken tog aldrig slut.

    Sen kom körkortet.

    Sen dess har jag inte cyklat mer än 5 gånger – och det var ändå 4 år sen jag tog det där jäkla kortet! Majoriteten av dom cykelturerna jag tagit sen dess var när jag krockade bilen och inte hade något annat sätt att ta mig till träningarna. Av vad jag minns så var det inte så farligt då heller, men nu har jag faktiskt inte ens någon aning om jag ens äger en cykel. Jag tror jag har (hade?) en blå gubbcykel” hemma i Sverige men jag är inte alls säker.

    Idag blev jag i alla fall av med oskulden med en cykel på Irland. Alltså, inte på nåt snuskigt vis utan Robins cykel tog min cykeloskuld här på Irland. Jag hade cookie friday vilket innebär att jag måste bjuda mina arbetskamrater på kakor och jag glömde kakorna hemma. Därför fick jag vackert cykla hem och hämta dom under min 30 minuter långa lunchrast.

    Jag fick några olika intryck från cykelturen…

    # Robin är antingen jättekort eller så sitter han helt mongo på sin cykel. Det gör att man får cykla med benen i 90 graders vinkel när man trampar vilket gör cyklandet 200 gånger jobbigare.
    # Jag har passerat min fysiska peak. Det går bara utför nu.
    # Motvind är fortfarande en idiotisk uppfinning.
    # Sadlar är värdelösa att sitta på. Ge mig en cykel med en fåtölj på tack!

    Jag hade tidigare en väldigt stor lust att köpa mig en cykel. Man får en helt okej cykel för ungefär 1 000 – 1 500 kronor här men efter dagens eskapader så har jag kommit fram till en sak:

    Cykeln kommer aldrig kunna ersätta taxin.