• Fantastiskt,  Roadtrip 2011 (USA)

    USA – Niagarafallen!


    Imorse lämnades Sandusky för en 45-mils resa österut. Damen i sällskapet var mäkta road och somnade nästan direkt efter avfärd.
    Det här med att sova i bilen har förövrigt blivit en mindre sport. I Sverige är man mäkta imponerad av sig själv om man åker 50 mil på en dag, här är det en kort sträcka. Så när man åker 40+ mil så orkar man oftast inte vara vaken hela resan utan vill gärna köra en återhämtningsnap på sisådär 1-2 timmar.

    Men när klockan är 13:00 och solen står högst upp på himlen så lyser den rätt starkt, något som inte är sådär jätteskönt när man försöker somna. Har man sen otur sitter man också på solsidan i bilen vilket gör att temperaturen där man sitter och försöker sova ökar med 10-15 grader. Därför får man ta till diverse knep för att kunna däcka i baksätet.
    Tatta visar ovan prov på stor rutin där hon kör en av stadardpositionerna, Tobias Mead

    som den kallas i sovtävlingskretsar.
    Själv brukar jag knyta fast ärmarna på min långärmade tröja över ögonen eftersom jag inte klarar av att andas om jag kör Tattas variant samt att jag verkligen verkligen verkligen inte kan sova om det är det minsta ljust ute.
    Har även provar att blanda in mjuksdjur, dubbla långtröjor med mera, men att knyta två ärmar runt huvudet över ögonen fungerar bäst för egen del.


    Egentligen har vi inte hunnit med så mycket mer än bilåkning idag, men eftersom vi kom fram till vårat motell lite i förväg bestämde vi oss för att fuska lite och besöka morgondagens mål, Niagarafallen, redan idag.


    Vi började med att parkera bilen på den amerikanska sidan av fallen, men det visade sig snabbt vara ungefär lika roligt som att smeta in sig med Nutella, sin mage med majonäs och sen springa runt och leka att man är en pingvin. Eller nej, det där lät ju faktiskt rätt kul… Fail… Aja, den amerikanska sidan sög helt enkelt, så…


    … vi tog bilen över bron till den kanadensiska sidan istället. Det krävdes inte mer än 3,50 dollar, ett nordiskt efternamn samt ett giltigt pass för att få ta sig över. Den utländska snubben som satt i bilen framför oss fick kämpa i 5-10 minuter för att komma över, för oss var det avklarat på strax under tre minuter. Älskar hur dom slumpmässiga” kontrollerna här fungerar, dom är ungefär lika ”slumpmässiga” som dom där lotterna man får från Ellos-katalogen där man kan skrapa fram en ”vinst” i form av ett rabatterat pris på sin nästa order.


    Men det är hemskt var dåligt fallen gör sig på bild. Här ser ni någonting som liknar valfri liten fors i Sverige, men i verkligheten var det helt sjukt mäktigt. Här ser ni en bild på det ena av Nigarafallen, det Amerikanska fallet som såklart ligger på den amerikanska sidan av floden.


    Här ser ni det största fallen, Hästskofallet, som är det som är mest känt av dom två. Det ligger på den kanadensiska sidan av floden.
    Totalt forsar det ner etthundrafemtiofyra miljoner liter vatten nedför fallen – varje minut! Helt sjukt…


    Liten båt som trotsar fallet…


    Nöjd kis med regnbågen och fallen i bakgrunden.


    Om Niagarafallen kunde prata skulle dom antagligen säga någonting i stil med ”Vattenvattenvattenvattenvattenvatten”…


    Vi traskade såklart även ner för att komma in bakom fallen också. 13 dollar kostade det och då fick man även en sånhär vacker gul plastpåseponchogrej då det störtregnade och megablåste från vattenfallet när man stod därnere.


    Utsikten bakom fallen var dock inte sådär… nej, det var inte alls värt att se, men samtidigt kan jag skryta om att jag varit bakom där och kikat i alla fall…


    Men humöret är såklart ändå på topp om man har en gul plastpåseponchogrej och en lillebror vid sin sida!


    Fallen var dock mindre än vad jag hade förväntat mig… Dom lät dock supermäktiga då ljudet av 154 miljoner vatten per liter avger ett väldans unikt läte. Typ ”BBBBSCHHHHHHHKKKHKKKKKK” ungefär…

    Jag verkar dock överskatta precis allt jag sett fram emot – först Grand Canyon och nu Niagarafallen. Även om Niagarafallen var riktigt balla så var dom ändå inte så balla som jag trott. Men vackert var det i alla fall… Imorgon kör vi ett återbesök, tar båten hela vägen fram till Hästskofallet och sen får vi se vart vi tar vägen. Vi har fortfarande lite tid kvar innan vi måste vara i New York…

  • Roadtrip 2011 (USA)

    Cedar Point – Världens bästa nöjespark!

    Från stillastående till hundranittiotre kilometer per timme på strax under fyra sekunder, så fort har vi lyckats accelerera idag. Nej, vi har inte kört ut våran Volkswagen från någon klippa eller gjort någonting annat dumt, vi har varit på Cedar Point!

    Cedar Point är, enligt egen erfarenhet, USAs absolut ballaste nöjesfält och stället ligger tio mil väst om Cleveland i Ohio. Här kan du hitta dom coolaste berg- och dalbanorna du kan tänka dig, stället är mycket billigare än Six Flags Magic Mountain och dessutom är det betydligt mindre folk på Cedar Point än vad det är på Six Flags.
    Cedar Point förkortar förövrigt sitt namn till CP, något som till exempelt kändes jättekul när man kunde köpa souvenirglas med texten I love CP” i shoppen (mrg)


    Men vem bryr sig om souvenirer? Vi snackar lite berg- och dalbanor istället! Vi kan börja med att nämna parkens centrala skrytbygge, Top Thrill Dragster. Världens näst högsta berg- och dalbana med sina 130 meter gör 0-193 km/h på smått hysteriska 3,8 sekunder.

    (Ja, vi ska såklart åka den högsta berg- och dalbanan som finns i New Jersey också, men det blir senare under resan om inget oförutsett händer)

    Top Thrill Dragster tar ungefär 1 000 åkare per timme, något som tyvärr innebär ett problem när man har ett antal hundra personer före sig i kön för att få åka sin vända.
    Även om Cedar Point var bättre än Six Flags på det sättet att inträdet bara kostade 49 dollar så innebar saknaden av ett fast pass som gör att man får gå före i kön att man fick lov att vänta en stund för att få åka allt man ville åka. Väntan var allt mellan 15-90 minuter, men dom längsta väntetiderna var såklart bara på dom absolut värsta åkturerna.

    Men vi fick i alla fall köa i ungefär 1,5 timme för att få åka våran vända, men det var nästan så att det var värt det. Fy satans jäklar vad fort det gick… Man får sätta sig i sin dragster-liknande vagn, sen rullar vagnen fram och högtalarna pumpar fram ett ljud av en dragstermotor som varvar ett okänt antal gånger och sen… vroooooooooooom-uppuppupp-aaaaaaaaahvadhögtdetääär-vrooooomneråt-slut.

    Att återge en berg- och dalbana i text är som att försöka baka en bröllopstårta med lim, målarfärg och en påse synålar. Det går helt enkelt inte, ovasett hur mycket man försöker. Top Thrill Dragster var asball, men det var gränsfall om det var värt väntan på 1,5 timme.

    Betyg på Top Thrill Dragster: 4


    Millenium Point är en lite mer traditionell berg- och dalbana i stål som har en helt galen start där man först hissas upp på en 94 meter hög avsats och sen skickas nästan rakt ner i ett 80 graders fall. Helt jävla sjukt äckligt, speciellt när man fick äran att sitta bredvid en stålmormor som fixade fallet bättre än mig själv.
    Ena sekunden ser man en fantastisk utsikt över över nöjesparken, andra sekunden tokstörtar man mot sin död innan man på något mirakulöst sätt lyckas överleva. Då kommer nästa, 55 meter höga, kulle och avlägsnar din magsäck totalt genom att helt enkelt lura den att hoppa upp samtidigt som vagnen sticker neråt. Sen kommer nästa kulle. Och nästa. 120 sekunders fantastisk blå skräck som verkligen borde upplevas av alla som inte har hjärtproblem.
    Millenium Point röstades även fram till världens bästa berg- och dalbana förra året av tidningen Amusement Today i deras undersökning av vilken åktur som berg- och dalbaneälskare gillar. För fjärde året i rad.

    Jag är nästan villig att hålla med, om det inte vore för…


    … Maverick, Cedar Points absolut häftigaste, roligaste och snurrigaste berg- och dalbana! Den ser inte så mycket ut för världen, men starten på den här rackaren är det sjukaste jag varit med om. Man sätter sig, spänner fast sig och rullas fram till början på banan. Då man ser en backe framför sig (som på dom flesta berg- och dalbanorna idag) så förväntar man sig det där trista ”klrack krack krack”-ljudet där man hissas upp i långsam takt till toppen av berget innan man släpps ner.

    Men så fungerar det tydligen inte här. Nej, här börjar man rulla upp lite sakta, utan att höra det där ljudet, men sen ökar farten bara tills man kommer upp på toppen av den första höjden. Då släpps man raaaaaaakt ner i 95 grades (!!!) vinkel. När den böjen kommer i hyfsad fart känns den tio gånger värre än en vanlig ”krack krack krack”-bana och jag höll på att halvt avlida där. Sen snurrar man runt, upp och ner, höger och vänster och jag vet inte alls innan man nästan stannar i en tunnel och tror att åkuren är slut. Då skjuts man plötsligt iväg i 110 kilometer i timmen igen och allt känns sådär löjligt underbart som bara en åktur i en berg- och dalbana kan göra.

    Får jag någonsin en son ska han heta Maverick. Ja, får jag en dotter ska hon baskemig heta Maverick hon med. Alla mina eventuella framtida barn ska få namnet Maverick!

    Betyg på Millenium Point: 4
    Betyg på Maverick: 4,5

    Maverick var fantastisk, Millenium Point var fantastisk och Cedar Point förtjänar verkligen titeln som ”Best Amusement Park” som den nu fått 13 år i rad. Alla borde verkligen ta omvägen förbi Sandusky för att uppleva dom sjuka adrenalinkickarna som stället erbjuder! Och det är många, helt sjukt många, galna åkturer stället har att erbjuda. Jag har till exempel inte ens nämnt Mantis, Raptor, Wicked Twister och Magnum XL-200 för att snudda vid några fler av alla deras fantastiska kickar…

    Betyg på Cedar Point: 4,5”