Close

Monthly Archives juni 2011


Imorse lämnades Sandusky för en 45-mils resa österut. Damen i sällskapet var mäkta road och somnade nästan direkt efter avfärd.
Det här med att sova i bilen har förövrigt blivit en mindre sport. I Sverige är man mäkta imponerad av sig själv om man åker 50 mil på en dag, här är det en kort sträcka. Så när man åker 40+ mil så orkar man oftast inte vara vaken hela resan utan vill gärna köra en återhämtningsnap på sisådär 1-2 timmar.

Men när klockan är 13:00 och solen står högst upp på himlen så lyser den rätt starkt, något som inte är sådär jätteskönt när man försöker somna. Har man sen otur sitter man också på solsidan i bilen vilket gör att temperaturen där man sitter och försöker sova ökar med 10-15 grader. Därför får man ta till diverse knep för att kunna däcka i baksätet.
Tatta visar ovan prov på stor rutin där hon kör en av stadardpositionerna, Tobias Mead
som den kallas i sovtävlingskretsar.
Själv brukar jag knyta fast ärmarna på min långärmade tröja över ögonen eftersom jag inte klarar av att andas om jag kör Tattas variant samt att jag verkligen verkligen verkligen inte kan sova om det är det minsta ljust ute.
Har även provar att blanda in mjuksdjur, dubbla långtröjor med mera, men att knyta två ärmar runt huvudet över ögonen fungerar bäst för egen del.



Egentligen har vi inte hunnit med så mycket mer än bilåkning idag, men eftersom vi kom fram till vårat motell lite i förväg bestämde vi oss för att fuska lite och besöka morgondagens mål, Niagarafallen, redan idag.



Vi började med att parkera bilen på den amerikanska sidan av fallen, men det visade sig snabbt vara ungefär lika roligt som att smeta in sig med Nutella, sin mage med majonäs och sen springa runt och leka att man är en pingvin. Eller nej, det där lät ju faktiskt rätt kul… Fail… Aja, den amerikanska sidan sög helt enkelt, så…



… vi tog bilen över bron till den kanadensiska sidan istället. Det krävdes inte mer än 3,50 dollar, ett nordiskt efternamn samt ett giltigt pass för att få ta sig över. Den utländska snubben som satt i bilen framför oss fick kämpa i 5-10 minuter för att komma över, för oss var det avklarat på strax under tre minuter. Älskar hur dom slumpmässiga” kontrollerna här fungerar, dom är ungefär lika “slumpmässiga” som dom där lotterna man får från Ellos-katalogen där man kan skrapa fram en “vinst” i form av ett rabatterat pris på sin nästa order.



Men det är hemskt var dåligt fallen gör sig på bild. Här ser ni någonting som liknar valfri liten fors i Sverige, men i verkligheten var det helt sjukt mäktigt. Här ser ni en bild på det ena av Nigarafallen, det Amerikanska fallet som såklart ligger på den amerikanska sidan av floden.



Här ser ni det största fallen, Hästskofallet, som är det som är mest känt av dom två. Det ligger på den kanadensiska sidan av floden.
Totalt forsar det ner etthundrafemtiofyra miljoner liter vatten nedför fallen – varje minut! Helt sjukt…



Liten båt som trotsar fallet…



Nöjd kis med regnbågen och fallen i bakgrunden.



Om Niagarafallen kunde prata skulle dom antagligen säga någonting i stil med “Vattenvattenvattenvattenvattenvatten”…



Vi traskade såklart även ner för att komma in bakom fallen också. 13 dollar kostade det och då fick man även en sånhär vacker gul plastpåseponchogrej då det störtregnade och megablåste från vattenfallet när man stod därnere.



Utsikten bakom fallen var dock inte sådär… nej, det var inte alls värt att se, men samtidigt kan jag skryta om att jag varit bakom där och kikat i alla fall…



Men humöret är såklart ändå på topp om man har en gul plastpåseponchogrej och en lillebror vid sin sida!



Fallen var dock mindre än vad jag hade förväntat mig… Dom lät dock supermäktiga då ljudet av 154 miljoner vatten per liter avger ett väldans unikt läte. Typ “BBBBSCHHHHHHHKKKHKKKKKK” ungefär…

Jag verkar dock överskatta precis allt jag sett fram emot – först Grand Canyon och nu Niagarafallen. Även om Niagarafallen var riktigt balla så var dom ändå inte så balla som jag trott. Men vackert var det i alla fall… Imorgon kör vi ett återbesök, tar båten hela vägen fram till Hästskofallet och sen får vi se vart vi tar vägen. Vi har fortfarande lite tid kvar innan vi måste vara i New York…