• Gambia 2019

    Charter till Gambia – Några dagar in på semestern


    Dag två, tre och fyra i Gambia är avklarade och vädret har varit… så jävla varmt! Solen grillar mig i solstolen likt en laxfile i en stekpanna och luftfuktigheten gör absolut ingenting bättre. Men det är najs ändå, lite skugga så blir allt plötsligt bra igen.
    För referens så är det alltså mellan 32 och 34 grader i skuggan. I Sverige brukar vi prata om grillväder som ett väder där man kan grilla ute, här i Gambia handlar grillvärme mer om hur välstekt man vill bli inombords när man solar…


    Men ja, jag vet. Ni har alla samma fråga i huvudet: ”har dom svenskt WiFi på hotellet?”. Nja, det är inte riktigt fiberkvalitet här. Inte heller ADSL. Nä, nätet här är mer som att skriva ett vykort, slicka på ett frimärke, fästa det på kortet, lägga ner vykortet i brevlådan och sen låta en hurtig snubbe springa med det till närmsta storstad för att där lägga vykortet på ett flygplan och flyga det till Sverige.

    Skämt åsido så är internethastigheten precis lagom för att använda Facebook ungefär, det funkar jättebra att skriva, läsa och publicera bilder där. Men att blogga, ja det är ett projekt i stil med att bygga Öresundsbron med hjälp av play-doo-lera.

    Jag försökte annars roa mig med att försöka fixa kartan på bloggen igår. Med hjälp av mobilen… Men det löste sig faktiskt, även om det tog typ 3 timmar att göra något som normalt tagit 20 minuter…


    Men utsikten från vårt rum kan man knappast klaga på. Vi har typ 100 meter ner till Atlanten, och utsikten från rumsfönstret är alldeles fantastisk.


    Frukosten på hotellet som heter Sunbeach Hotel and Resort är helt okej, frukosten är stabil och smakar bra. Dom har även lite konstiga juicer, dels hibiskusjuice som är vinröd och smakar typ sött, sen har dom ba… barbaojuice tror jag det heter. Det är en typ av frukt som växer på träden här utanför och smakar typ som att stoppa flera olika godisar i munnen samtidigt. Sött och massa smaker på en gång men inte suveränt gott för det.


    Rummet är… alltså, det är så svårt att jämföra. Jag tycker det är toppen, rent, fritt från insekter och ingen konstig lukt. Låter kanske inte så glamoröst, men jämfört med ett svenskt hotellrum är det här väl acceptabelt men inte magnifikt. Den bästa jämförelsen jag kan komma på är att rummet känns som ett nyrenoverat irländskt hotellrum. Det syns lite smågrejer här och där, men ytorna är renoverade och bra. Däremot vet man på något vis att renoveringen mest troligt bara håller riktigt bra i max fem år, sen börjar det förfalla i allt snabbare takt.


    Det kanske låter som att jag är negativ, men det är jag inte. Man måste bara vara förberedd på vad man får när man åker hit.
    Poolområdet däremot är jättefint och solsängarna är superbra. Just det, på tal om sängar så är sängarna på rummen jättebra också.


    Och vi har ju all inclusive på hotellet också! Eller, all sprit är ju lokal/billigaste möjliga vilket ändå inte märks jättetydligt. Gin & tonicen smakar förvisso lite mer bensin & tonic första klunkarna men ärligt talat så är det faktiskt inte så illa. Ölen, med det för oss svenskar lite oklara namnet Julbrew, är jättegod och smakar lager med en riktning lite smått å majshållet. Vi är dock alla överens om att den är bra. Vodkan i baren smakar vodka (inget större fan), rosevinet är superbra, det röda vinet är okej och det vita vinet är halvtaskigt .


    Lunch och middagsmaten är varierande och faktiskt rätt stabil. Lite som en bättre variant av skolmat ungefär, vilket kanske låter rätt tragiskt men jag tycker maten absolut är att rekommendera. Men förväntar man sig elegant restaurangmat så kommer man nog bli besviken.


    Ett stort minus för vår vistelse är dock att svärfar gjorde sig rätt illa. Och han gjorde det i barnpoolen av alla ställen, med Molly i händerna. En av plastplattorna som ligger runt polen sprack och svärfar fick ett påtagligt jack i benet. 1 cm brett och några millimeter djupt kanske inte låter så illa, men det gör ont som tusan och det är badförbud för benet resten av resan. Tråkigt såklart, men doktorn som tog hand om hans ben var utmärkt så ingen skugga skall falla på honom.


    Valutan i landet heter ju dalasi och en dalasi motsvarar ungefär 20 svenska ören. Men dom där sedlarna är så smutsiga att man nästan inte vågar ta i dom. Växla kan man göra på hotellet om man är bekväm, och eftersom vi knappt gjort slut på några pengar alls så orkar vi inte krångla med att få ut nån procent bättre kurs på dom växlade pengarna.


    Lägga barn och all inclusive är en något udda kombination.


    Vi har annars inte gjort jättemycket om dagarna. Mest solat och degat, och värmen gör att man typ inte orkar något annat. Men vi hyrde en guide för att gå en sväng utanför hotellområdet och det är otroligt vilken skillnad det är bara man kommer utanför området. Fattigdomen är påtaglig och man blir verkligen påverkad av hur folket bor här. Och det här var ändå inte den fattiga delen av staden…


    Jag, Molly, svärmor och vår guide som kallades för DJ. DJ bidrog med mycket intressant information om Gambia som land och jag rekommenderar verkligen er som åker hit att hyra en guide och åtminstone gå ut utanför hotellområdet. Vågar inte ens tänka på hur mycket annat det finns att se i landet dock, att ha sett ett området på 1 km radie från räknas knappast som att ha sett Gambia som land…


    Måste dock passa på att nämna att vi äntligen fått Molly att gå! Lite roligt att det hände i Gambia av alla länder också. Hon har kunnat ta några steg tidigare, men nu går hon själv helt utan hjälp. Lite ostabilt ännu förvisso, men nu kan hon äntligen gå själv <3

  • Gambia 2019,  Okategoriserade

    Charter till Gambia – En lång historia…


    Det har varit rätt kul att se reaktionerna sen vi bokade resan till Gambia. De har varit väldigt delade, och man ser en tydlig avgränsning i form av åldern. För det äldre gardet har i stort sett reagerat med bestörtning, ”Gambia!? Med en nollåring!?”, samtidigt som de yngre generationerna varit mer avslappnade och reagerat på samma sätt som om vi tänkt åka till Norrköping ungefär.

    Det blev i alla fall Gambia för att svärmor och svärfar hade druckit en-två (trefyrafemsexsju) gin and tonic för mycket en sen septemberkväll som slutade i att svärfar bokade en all inclusive-charter med Ving till Bakau i Gambia.

    Sen konkade Vings ägare dagen innan svärföräldrarna skulle betala resan, men Ving skötte det snyggt ändå och det hela löste sig sen.

    Så idag hände det, vi tog bilen till Arlanda för att ta flyget med Vi… fast över natten hade dom ju bytt namn till Sunclass Airlines, något som för mig mest för tankarna till Suntrip i Sällskapsresan-filmerna. Men aja, Vi… Suntrip hade ju liksom flygplan och personal så vi nöjde oss med det och checkade in väskorna innan vi började röra oss mot planet.


    Vi tog ju med vår dotter ombord på flyget också, trots att jag försökte övertala tjejen vid incheckningsdisken att Molly minsann var för stor för att räknas som handbagage och därför borde checkas in. Jag vann inte den fajten, så jag fick glatt packa ner henne i vår handbagageväska och ta henne med genom säkerhetskontrollen.

    Kul sidohistoria: säkerhetskontrollen gjorde en noggrann undersökning av barnmatsburkarna och klämmisarna (jag inbillade mig att nån stackare i personalen smakade på alla burkarna) men man gjorde ingen koll alls av dom 6 påsarna med vitt pulver med gröt och välling som vi hade med oss.

    Det där kan nog, när jag tänker på det, faktiskt vara det närmsta jag någonsin kommer att vara Pablo Escobar. Lite sorgligt och tragiskt för min badboy-image, men samtidigt lite skönt att vara en laglydig medborgare.


    Väl ombord på flyget unnade jag mig en lagom snackshög. Ni vet vad dom säger, vägen till en mans tarmar går genom magen. Eller hur var det nu man sade?


    Nån som njöt av min snackshög var Molly. Likt två usla föräldrar pumpade jag och Marlene Molly full med det närmsta hon (och jag) kommit LSD här i livet, Babblarna, samt cheese hearts. Humor när hon åt 5-6 stycken på jättekort tid och det sen visade sig att hon hade alla kvar i munnen. Hamster-Molly vet minsann hur man förhindrar sin far från att äta upp allt snacks…

    Annat värt att notera under flygningen var att vi hann med två bajsblöjor, vi spenderade åtta timmar ombord och jag fick ett ”du har varit jätteduktig idag” av kvinnan bakom när vi väl landade. Dom andra blev avundsjuka och menade att det var sagt till Molly, inte mig, men vi vet alla hur ful avundsjukan kan vara när den visar sitt fula tryne.


    Flygplatsen var liten, men acceptabel. Väldigt varm och spartansk men vi är ju i Afrika så jag blev inte speciellt förvånad. Det har är för övrigt mina första steg på den afrikanska kontinenten, så nu har jag bockat av Europa, Nordamerika, Asien, Sydamerika och nu Afrika. Nu kvarstår bara Oceanien för att komplettera en av grejerna på min ”bucket list”, dvs att besöka ”alla” världsdelarna (Antarktis kommer aldrig hända så den är skit samma).

    Eftersom vi landat i en kontinent som har liiiite att jobba på när det gäller struktur så fick vi självklart inte allt vårt bagage. Efter att bagagebandet stannat och bagagearbetarna gått hem samtidigt som man stängde ner flygplatsen så stod vi där utan Mollys barnvagn, och en sisådär tio andra personer saknade även dom en del av sitt bagage.
    En kvinna från Suntrip dök upp efter typ tio minuter och satte sig för att ta emot anmälningar om saknat bagage. När jag sen köat en 10-15 minuter för att få lämna mina uppgifter så startade plötsligt bagagebandet från ingenstans – bagagearbetarna uppstod från dom död… lediga! Mollys vagn kom ut allra sist och jag lämnade sen flygplatsen.

    En kul grej med säkerhetskontrollen var att det fanns en specifik barnkö som var lite snabbare. Där kollade dom våra pass lite snabbt och tog emot inresekortet innan vi var klara. Svärmor och svärfar, som gick i den vanliga kön, fick däremot lämna fingeravtryck på alla fingrar, scanna ögonen och lite annat kul.

    Återstår och se om det dom gick igenom var en faktisk ID-kontroll eller en ID-stöld… Ser lite framför mig hur en mörkhyad kvinna och man 2021 anländer vid svenska gränsen med kopior av svärföräldrarnas pass och introducerar sig som herr och fru Andersson :i

    Bonuspoäng för flygresan går förresten till hjälten som dels var rätt lik Håkan Juholt, men som lyckades tömma en 70 cl whiskey från dess att han passerat säkerhetskontrollen på Arlanda tills dess att vi landade i Gambia. Han tappade bort sitt pass och fick gå tillbaka till planet för att leta innan hann tillslut hittade det ovanför i hatthyllan :i


    Bussresan från flygplatsen till hotellet tog drygt 45 minuter och såg ut precis som jag föreställt mig. Fattigt och otroligt annorlunda från välutvecklade Sverige. Men otroligt intressant att se och en viktig påminnelse om att det är en ynnest att kunna resa och se världen som man har fått turen att göra.

    Genomsnittslönen i Gambia är 1200 dalasi, vilket blir ungefär 250 kronor, i månaden. Invånarna är så fattiga att reseguiden rekommenderade att man lämnar uttjänta skor, kläder och t.o.m. tomma vattenflaskor till lokalbefolkningen om man har någonting till övers eftersom det uppskattas enormt mycket.

    Visste ni förresten att Gambia inte heter Gambia på engelska, utan ”The Gambia”? Tydligen gjordes namnjusteringen av en president för länge sedan då han tyckte att Gambia blandades ihop med Zambia alldeles för ofta.

    Gambia är lika stort som Skåne, har 2 miljoner invånare, landet har bara gräns mot Senegal eftersom Gambia ligger mitt i Senegal (!), Gambias högsta byggnad är blott 35 meter hög och vi hann få ett strömavbrott reda 5 minuter efter att vi anlänt till hotellet. Så landet är både intressant och kaosartat, och då reser vi ändå charter! Man undrar ju hur verkligheten ser ut utanför hotellområdet…


    Avslutar med en bild på min hyllning till charter, denna Svensson-inrättning som hela Sverige tagit till sina hjärtan, genom att stolt bära mina omvända ”strumpor i sandalerna” – mina sandalerstrumpor!