Polen bjuder på misärvägar i klassisk Sovjet-stil, två timmars bilkö mitt på motorvägen (helt utan anledning…), bilar som håller på att explodera (se bilden!) framför oss och ett regnväder som får valfritt vattenfall att se ut som en liten fjollig blomspruta. Och detta efter att vi bara varit i landet i några timmar.

Men vi tar det från början. Vi lämnade Berlin efter att ha käkat lunch och krånglade oss efter en kortare felkörning tillslut ut ur världens bästa Berlin och ut på autobahn. Tysklands vägar är ändå inte såpass bra som jag drömt om, men när den där lilla vita skylten med endast tre gråa streck visar sig så hugger det ändå till lite i högerfoten. Den står nämligen för här slutar alla hastighetsgränser och allt sunt förnuft att gälla, så kör bara kör!”. Tror jag i alla fall…

Lite småsnopet var det dock när jag mosade ner gaspedalen i botten (på ett sätt som t.o.m. herr Pepe i Real Madrid skulle varit stolt över) och våran brun-fula Volvo visade sig vara strypt vid 200 km/h.
Men visst, det är omänskligt att köra sådär fort på en tvåfilig väg, och fartblindheten blir sen också helt obskyr. När man går från 170 km/h ner till 100 så känns det som om man kör i 30 km/h typ.

Sen kom gränsen… Polen hälsade oss välkomna med en riktig misär-gränskontroll som bestod av ingenting, grå betong, mörka moln och en väg som beskrevs av Mats som ”det går inte ens att göra en sån här dålig väg även om man försöker. Tro mig, jag har jobbat som asfaltsläggare och jag försökte verkligen alltid göra mitt sämsta men inte ens då lyckades jag komma i närheten av detta”.

Och det var verkligen så sjukt illa. Nånstans mellan fem och tio av dom första milen i Polen bestod av en vägbana som innehöll fler gupp än vad resten av Europas vägar gör tillsammans. Det var dom att sitta i en dålig tvättmaskin när vi sakta rullade fram där.
Och hur tror ni dom löst vägproblemen? Inte genom att fixa vägarna inte. Nej, istället har man satt upp olika hastighetsskyltar som gör att man får växla hastighet mellan 60, 90, 80 och 40 km/h femtiofem gånger oftare än vad jag nynnat på Rebecca Blacks monsterhit Friday under resan.

Som om inte misären var nog där så började det sen megaregna. Tänk er att ni står i duschen och att duschen råkar ligga mitt under mittpunkten av Atlanten. Sen rasar taket på duschen plötsligt in och du får hela Atlantens vattenmassa över dig.
Nåja, så mycket kanske det inte riktigt regnade – men det var inte långt ifrån!

Molnen på himlen såg sen ut som någonting från Mordor i Sagan om Ringen, och jag tror minsann att Sauron är polack. Hans okända kusin Sauronski kanske? Nån dåre hade i alla fall spärrat av motorvägen helt plötsligt. Tre filer blev en fil samtidigt son trafiken behövde mer än alla tre. Så vi fick glatt vänta i kön på motorvägen i t-v-å timmar. På motorvägen!

Avgå Sauronski!

Men jodå, när man trodde att semestern inte kunde bli värre så visar Polen att dom minsann kan leverera än mer misär. Visserligen kostade middagen på McDonalds blott 40 kronor för en Big Mac-meny men när vi sen begett oss ut på motorvägen igen så började varningsblinkersarna och bilköerna snart uppenbara sig än en gång. Den här gången visade det sig att en av Anna Odells okända polska kusin Andreis Odellski tydligen genomförde en egen Konstfackski installationski och hotade att hoppa från en av broarna längs vägen. Polisen agerade dock mycket imponerande genom att dirigera om trafiken så vi kunde snart rulla vidare.

Nu hade vi dock byggt upp vårat karmaförråd såpass att någon däruppe kände att hans karmakreditskuld till oss nått nivåer som inte ens den amerikanska statsskulden har gjort. Som tack för våran tålmodighet med galningar, vägarbeten och annat elände så belönades vi plötsligt med jackpotten.

Vi hade nämligen bokat en lägenhet i Krakow innan vi lämnade Berlin. Old City Apartments heter företaget och dom hyrde ut vad som såg ut att vara en helt okej lägenhet för ungefär 1000 kronor per natt. Då ingick kök, två sovrum med dubbelsängar, två badrum och allt var inrett på ett sätt som jag t.o.m. tror att min käre mor (världens bästa mor) skulle uppskatta. Lägenheten var döpt till Black & White” och det var exakt vad det bjöds på. Och oj vad det bjöds. Vardagsrummet var tokfräscht.

Köket var ännu fräschare.

Trappen var creme fraische.

Och mitt och Marlenes sovrum var helt magiskt! Vi har t.o.m. en egen stjärnhimmel! Allt detta för 250 kronor per person och natt. Och då har ni ändå inte sett någon bild på dom tokfräscha badrummen eller Sara och Mats sovrum.

Jag älskar Krakow. Allt elände Polen bjudit på är glömt. Genomsnittslönen här ligger förövrigt på strax under 10 000 kronor före skatt, så man blir lite sugen på att ta reda på vad en lägenhet här kostar… Men bara nästan.”

Ibland känns det som att slumpen, ödet och planeternas placering har en otrolig påverkan på ens liv. Det här är dock ingen sådan stund, utan det här är mer en recap på vad som hänt sen vi lämnade Stockholm den 28:e för att slutligen hamna i Europas kanske ballaste stad – Berlin.

Men först får ni säga hej till våran bil. I all sin bajsbrunhet så dominerar herr Volvo stort med att, för ett förvånansvärt lågt pris, frakta oss genom livets korta semesterdagar genom Europa. Den har en acceleration som skulle få… min gamla trampbil att känna sig lite småseg, men utöver detta så är den inte så mycket mer att hänga i granen. Tror min trasiga cykel har fler hästkrafter än vad de här skruttbilen har om jag ska vara ärlig.

I alla fall har vi sen starten för några dagar sedan tagit oss ungefär 130 mil i våran Volvo. Det har gått förvånansvärt smidigt hittills (peppar peppar ta i trä) och vi är för tillfället stationerade i centrala Berling på ett helt okej hotell.

Vi körde första dagen från Stockholm till Köpenhamn och stannade där för natten. Köpenhamn lyckades på något vis döda all magi som Nyhavn tidigare byggt upp och staden sjönk fint från ett stabilt okej”-betyg till ett ”shit, det här är ju värre än Bratislavas slumkvarter”-betyg.

Efter att ha fått nog av allt värdelöst som Köpenhamn erbjöd drog vi oss sen ner mot Hamburg. Där bjöds vi på fiskmat, en ubåt vi aldrig gick in i, graffiti i världsklass och en massa snusk jag inte tänker gå in på. Eller jo, Marlene blev misstagen för att vara till salu på en Irländsk pub av en karatefull snubbe, något jag tyckte var mäkta underhållande. Hon var dock inte lika road. Frågade tyvärr aldrig hur mycket han kunde tänka sig betala så den frågan kommer vi aldrig få svar på. Lite besviken på mig själv där faktiskt.

Annars lämnar Hamburg inte speciellt mycket mer att rapportera så vi tar oss snabbt vidare till Berlin. Berlin som visat sig vara hela Europas totala motsats till Köpenhamn och staden krossar även både Södermalm och alla rock-klubbar som Stockholm har att erbjuda. Ja, när jag tänker på det så krossar Berlin nästan allt som Stockholm har att erbjuda.

Vi fick nämligen en massa tips från min och Saras gamla kompis Peter. Han hade i sin tur fått tipsen från världens kanske bästa Kristian. Kristian som förövrigt bor i San Fransisco och har en donna som jobbar för Google där. Hur coolt är inte det?
Kristian-Peter rekommenderade i alla fall en jäkla massa olika uteställen, restauranger och annat i Berlin så vi tog oss för att prova som. Och vilken succé det blev! Det gamla Öst-Berlin bjöd på helt fantastiskt klotter (!) och en spansk restaurang som hade priser som fick en att halvt ramla av stolen. För vad sägs om drinkar för 40 kronor under Happy Hour och 65 kronor under ordinarie tider?

Här ser vi deras specialdrink ”Geschlüssentrinkenmachengehaben”, namnet som på svenska mest troligt betyder ”gammal Sodastreamad spolarvätska”. Smakade som det låter, men var billig. Innehöll dessutom enligt menyn endast fem cancerframkallande ämnen. Mums.

Men stället var faktiskt riktigt bra. Minns inte namnet dock, men östra Berlin överlag var så otroligt annorlunda mot allt annat jag sett. Massa olika människor, klotter var standard på ett sätt som t.o.m. en anti-klottrare som jag kunde uppskatta och folket där hade så många olika unika stilar att jag kände mig så otroligt filmjölk och lagom.

Idag har vi roat oss med att åka Segway. Våran guide hette Vilan eller nåt liknande och var som en speedad ADHD-kanin som käkat Duracell-batterier hela dagen. Touren i sig färgades något av detta faktum men var överlag en succé. Värt att notera är annars att jag själv åkt Segway totalt f-y-r-a gånger i olika städer nu (San Fransisco, Chicago, Washington och idag Berlin) så jag utser mig själv nu till Segways PR-ansvarige i Norden… nej, i världen faktiskt. Heja mig!

Vi tog även några av Kristians tips idag gällande mat och dryck.

Hamnade slutligen på nån rockbar som spelade 60-talsrock och sålde öl för 20 kronor styck. Dom hade även ett bord på scenen som vi va tvungna att sitta vid. Magiskt. Priserna och kvaliteten i Berlin när det gäller pubar/barer krossar förövrigt Stockholm/Sverige något enormt. Allvarligt, det är pinsamt vilken skillnad det är. Skrämmande.

Buu för Stockholm.

Så här tuff blir man när man dricker öl på scenen. Ni kan kalla mig Tom Cruise från och med nu.

Mvh,
Tom Cruise”