Humor

  • Fiasko,  Humor

    Cykeldemens


    26 år gammal. 26 år gammal och dement. Minnet sviker, kroppen ger efter vid fysisk ansträngning och det är inte lång tid kvar tills jag kan börja klä mig i tweedkavaj och gubbhatt. Jag är mer än halvvägs till 50 nu och det märks…

    Slutet av förra veckan var av utbrändhetskaliber fysiskt sett. Innebandy torsdag, fotboll fredag, innebandy lördag och innebandy söndag. Inte bra för en gammal gubbe som precis passerat sina bästa år. Ändå bestämde sig den 26-åriga gubben för att cykla bort till innebandyn där på söndagen. Jag är fortfarande 21, jag kan fixa detta” upprepades i hjärnan en triljon gånger under tiden jag trampade dom 10 minuternas cykelväg bort till sporthallen. Väl där var jag så trött att jag bara slängde på slanglåset på bakdäcket och låste det – trots att det finns perfekta bågar att totalt låsa fast cykeln i. ”Jag ska snart hem i alla fall” tänkte jag och gick in.

    Vi spolar fram sex dagar till lördagen därefter. Solen skiner och den utbrända gubben Kausti sover fram till 14:30. Väl vaken inser han att det är kanonväder ute och han övertalar snabbt sina rumskamrater att dom minsann ska grilla. Ett ”Jag åker iväg och handlar, så gillar ni” står sen gubben ute vid cykelskjulet och inser att det inte står någon röd Trax-hoj där…

    Och sen spelas plötsligt hela innebandysöndagen upp likt en sista dödsrycket-revy i huvudet på den gamle mannen. Han ser hur han cyklar bort till hallen, spelar innebandy och sen helt sonika går därifrån. Utan någon cykel. Katastrofen är ett faktum – cykeln var inte fastlåst ordentligt, den har stått utomhus i snart en vecka och enligt oddsen är den också stulen. Inte en chans att en cykel som står utomhus i den här staden förblir ostulen en längre tid.


    En halvtimme senare är så det självklara ett faktum: cykeln står inte i idrottshallens cykelställ. Den är snodd, försvunnen och helt väck. Bye bye, sayonara och hejdå.
    Lagom irriterad på sig själv traskade sen en sur 26-åring från hallen bort mot shoppingcentret när telefonen plötsligt ringde. Det var Jarno, snubben som är anvsvarig för innebandyn, som ringde. Han hade två timmar tidigare fått ett mail från idrottshallens manager som informerade att dom minsann hade hittat en cykel. Hej, halloj och tja cykeln. Helt plötsligt var den tillbaka igen.


    Nu står den hemma i cykelskjulet och kommer aldrig mer släppas ut. Likt en eventuell framtida dotter får cykeln nu stå där inlåst och fastkedjad tills dess att jag finner den vuxen nog att släppas ut.”

  • Arbetsliv,  Humor

    Bu… bu… but you look so brown?

    Det hände en lite grej i restaurangen vi har på jobbet idag när jag stod i kö för att få ge kvinnan i kassan pengar för mackan jag tänkte köpa. Det var en av dom vanliga, ganska oattraktiva, kassörskorna som jobbat där det senaste året som satt och tog betalt och hon kämpade på precis som vanligt i den begynnande lunchstressen.
    När hon sen var klar med killen framför mig traskade jag fram, ställde ner min bricka och väntade på att hon skulle lägga ner pengarna den förra killen betalat med så att hon kunde börja hjälpa mig. Och det gjorde hon också…

    Direkt hon tittade upp så förändrades hennes ansiktsuttryck från den gamla vardagslunk-looken till den här:


    Sen följde följande konversation:

    Kassakvinnan: Bu… bu… but you look so brown?
    Kausti: He-he (vad svarar man på något sånt?)
    Kassakvinnan: Where did you go?
    Kausti: Miami

    Då byttes hennes ansiktsuttryck än en gång från ovanstående min till:


    Konversationen fortsatte sedan:

    Kassakvinnan: No way?… I'm so jealous!! (Som om inte det redan syntes :z)
    Kausti: Hö-hö
    Kassakvinnan: For how long?
    Kausti: Miami for two weeks, and we did the rest of the USA as well, so two months in total.

    Då brast det nästan för den stackars kvinnan…


    Jag kände mig faktiskt lite ond när jag sen gick därifrån. Jag kände en stark känsla av medlidande eftersom jag verkligen såg i hennes ögon hur avundsjuk hon var samtidigt som man såg att hon aldrig någonsin skulle kunna göra det jag precis gjort.
    Må hon vinna några miljoner på lotto en vacker dag så att jag någonstans nån gång i framtiden råkar springa in i henne, chockerat utbrista Bu… bu… but you look so brown?” och sen få ett ”Yes, I've been to Miami” som svar.

    Jag håller mina tummar för dig kassakvinnan fastän jag inte kan ditt namn och fastän jag vet att du inte kan svenska.