Jag kände det på mig. Det slutade att sticka på halsen men sen så blev det inte så mycket mer. Det blev bara en halv millimeter till i längd ungefär men tätheten var bedrövlig. Nej, mitt skägg blir aldrig bättre än såhär :_
Jag har mindre testosteron än en rysk balletdansös och det innebär, precis som jag förutspådde, lite problem. Jag har hittills låtit både mustaschen och skägget härja fritt i mitt ansikte och man kan ju säga att det knappast har varit något kaos. Snarare en lugn sommardag av små små hårstrån vars avstånd mellan varandra är lika långt som avståndet mellan husen uppe i Norrland. Det är glesbebyggt område och skäggstråna använder röksignaler för att kommunicera.

Men dom växte i alla fall. Dom fyra skäggstråna växte och blev säkert en 6-7 millimeter långa innan dom slutligen förlorade kampen mot herr rakhyvel. Kommentaren Det ser ut ungefär som en igelkott med cancer” sammanfattar ganska klart hur illa det såg ut såhär i slutet innan stråna fick gå sitt öde till mötes.

Tio dagar fick dom i alla fall vara med. R.I.P. nu Ernst, Bengt, Anders och lilla Günter. Hyveln fick lov att göra sitt jobb och livet är inte rättvist. Förlåt mig. Ni får ha det så trevligt var ni nu hamnar efter att ha blivit nedspolade i handfatet. Mustaschen är i alla fall kvar…

Kaustis haka – eller en igelkott med cancer?”