Close

Monthly Archives juni 2012


Morgonen började med en lagom snoozning på ungefär 3 timmar innan vi slutligen tog oss ur sängen. Målet för dagen var inställt på The War Remnants Museum, eller som vietnameserna kallar det B?o tàng ch?ng tích chi?n tranh. Seriöst, vad är det för språk? Dom trollar säkert bara och skriver sådär så att vi ska tro att det faktiskt är ett språk…



Men dagens första ämne som skall tas upp är idag mopeder. Sven Jerring sade en gång Japaner japaner japaner” och jag tror minsann att om han istället för att kika fotboll hade skådat den vietnamesiska trafiken så hade det nog låtit “Mopeder mopeder mopeder” istället. Dom är överallt, precis överallt. Och dom är många, fruuuktansvärt många. Jag ville att vi skulle hyra en varsin och åka ut till kusten eller nåt, men Johannes har vägrat hittills. Operation övertalning pågår dock ännu…



Mopeder mopeder mopeder.



Men som sagt var dagens mål inställt på Vietnamns, för mig förväntade höjdunkt, krigsmuseum. Dock visade det sig att stället hade stängt mellan 12 och 13:30, så vi fick käka frukost däremellan istället.



Det blev nudlar med räkor och lite annat oidentifierat och det smakade helt fantastiskt. Maten i Vietnam spöar Indien med hästlängder, och då var den indiska maten ändå riktigt riktigt god.
Noteras bör annars hur servitriserna försöker sälja på oss ölen Tiger hela tiden. Så fort man pekar på Saigon eller nån annan inhemsk öl så vill dom istället att man köper en Tiger. Men jag stod på mig, och servitrisen hämnades genom att ge mig en flaska Saigon men med ett Tiger-glas…



Dagens intressantaste matupplevelse visade sig annars på sida 3 i menyn. Grillad anktunga låter ju inte allt för gott, men likförbannat tyckte jag att det var en bra idé att beställa in eländet. “Har ankor ens tungor?” frågar ni er då, och jag kan säga att vi funderade exakt samma sak (lite googlande har dock visat att så faktiskt är fallet).



Såhär såg kalaset ut, och jag kan säga att det smakade precis lika vidrigt som det låter. Okej, själva smaksättningen var faktiskt helt okej, men tungorna smakade kort och gott senor och snusk. Det är definitivt det äckligaste jag ätit i mitt liv, och jag förstår inte varför i hela friden man vill äta eländet…

Betyg på anktunga: Noll starka Kalle Ankor av fem möjliga



Efterätten blev sen en kokosnötssmoothie som mest smakade kall mjölk. Helt okej, men inget speciellt.



Efter det begav vi oss till museet som nu hade öppnat igen. Balla krigsfordon mötte våra ögon och jag var lyrisk! “Pansarvagnar, pansarvagnar!” skrev jag samtidigt som jag sprang runt och viftade mina armar i luften i ren extas.



Pansarvagn!!!



Dragkrok på pansarvagn. Alltid bra att ha om man ska ta pansarvagnen på husvagnssemester.



Dom hade lite olika krigsfordon därinne, Chinook-helikoptern var nog störst.



Efter det fick vi sen gå igenom själva museet där dom visade diverse tortyrredskap och metoder. Här ovan ser vi två “tiger cage”. I den större stängdes 5-7 personer in åt gången, och i den mindre 2-3 pers åt gången. Trångt värre.
Och folk brukar spekulera kring hur jag inte kan leva utan att ha ett eget rum när jag bor i vardagsrummet på Irland….

Överlag var det många och rätt långa texter som i detalj beskrev hur amerikanarna torterade och var elaka mot vietnameserna. Tänker inte gå in på detaljera här, men kan säga att det var riktigt ruskiga saker dom sysslade där mellan 1955 och 1975. Piskor var snälla grejer i jämförelse med mycket annat som försegicks i Vietnams jungler.



Bazooka.



Vi möttes även av en man som inte hade några händer, men som sålde souvenirer och det fanns sen även en massa bilder på människor som blivit deformerade av dom kemikalierna som USA släppte ner under kriget. “Agent orange”, “Agent purple” med flera innehöll den livsfarliga kemikalien dioxin som helt klart gör fucked upp grejer med människor. Krig är riktigt dirty business…

På bilden ovan ser ni två siamesiska tvillingar, men det var milda grejer i jämförelse med vad vissa andra fått för missbildningar.



Ett väldans intressant museum, även om det ändå blev lite väl mycket “han var dum mot mig” över det hela. Jag försvarar absolut ingenting av vad USA gjorde därnere, men när man rabblar upp samma saker om och om igen inne på museet blir det lite tjatigt. Kanske har mina tankar där lite att göra med att jag var rätt seg av värmen också?



Efter museet begav vi oss då till Independence Palace där några av Vietnams tidigare presidenter bott. Här var jag ännu tröttare än på museet, så jag orkade inte lyssna på all den faktan som vi bombarderades med under touren vi gick där.



“Doesn't matter, had another pansarvagn”



Konferensrummet där vissa möten tidigare hölls.



Ett av presidentens kontor i byggnaden. Till vänster fanns en hemlig flyktväg som ledde ner i källar-bunkern. Till höger ser ni däremot den hemliga vägen till den hemliga toaletten :i



Här berättades annars en rätt intressant anekdot. Den här trappan bombades sönder t-v-å gånger av samma man. Vet ni vad han fick för det? En riktigt bra position inom militären :i
Hur det kan komma sig? Han var, om jag förstod det rätt, med i befrielsekampen av landet, och bombade då palatset två gånger i hopp om att döda presidenten. När Vietnam sedan blev befriat belönades han därför med en bättre position inom militären.



Fräscht mötesrum för höjdare.



Utsikten från takterassen. Efter att ha sett den fick vi följa med ner i källarbunkern.



IBMs supportkontor anno 1960.



Lenovo T1.



De hemliga trappnedgången från presidentens kontor. Efter att ha visat det där berättade hon att det, enligt rykten, byggdes en flyktväg från den här bunkern bort till Vietnams flygplats. Alla dom som byggde flyktvägen avrättades tydligen när den var klar. Om det är sant eller inte kunde guiden dock inte svara på.



Avslutande turistbild med två unga män och en 160 cm kort guide. Man känner sig lång här nere kan jag säga…



När vi sen gick därifrån fascinerades jag av den mörka himlen för att sen inte tänka mer på det.
Men så började det plötsligt duggregna, och alla började springa och skrika. Vi fattade ingenting…



… men så började det regna. Och fy jävlar vad det regnade. Jag har aldrig sett på maken, undantaget tokregnet i Florida när jag var i USA förra året. Det fullkomligt öste ner, och vi blev helt dyngsura.



Trots det får jag säga att Vietnam fortsätter överraska. Det bara växer och växer, även om det ska regna närmare tjugo millimeter imorgon. Det är två centimeter vatten det. Smaka på den ni Irland.”