Jag har spelat TV-spel så länge jag kan minnas. Redan som ung fick jag ett Super Nintendo i födelsedagspresent och jag var den lyckligaste killen i världen där. Även om jag knappt minns nåt från när jag fick konsolen så måste jag ha varit lycklig. Det var ju ett Super Nintendo liksom!

Med på köpet fick jag Super Mario World, ett av världens bästa plattformsspel någonsin. Spring åt höger, hoppa över hålen i marken, hoppa på fienderna och få tag i en Yoshi var det enda man egentligen behövde bry sig om när man satt där i pojkrummet och kämpade sig fram genom spöken, larver, mullvadar och en herrans massa andra varelser. Efter några veckors träning kunde inget stoppa mig och idag kan man ganska enkelt springa igenom banorna i en rätt rapp fart.

Jag hann aldrig riktigt uppleva Nintendo 8-bitarseran under min ungdom, jag föddes precis i skarven av NES och SNES där, så jag spelade mest Bubble Bobble och Maniac Mansion hemma hos kompisen på Svedjegatan. Men då jag redan fått in TV-spelsfingrarna så lärde man sig väldans fort hur man skulle spela spelen på den tiden och vi spelade snart igenom Bubble Bobble utan problem.

Sen har det där rullat på, även om jag på senare tid mest nischat mig mot spel som NHL XX samt diverse äventyrsspel så har man aldrig egentligen haft några större problem att sätta sig in in kontrollerna i ett spel. Ge det en kvart, tjugo minuter, sen sitter kontrollerna ganska felfritt.

Men häromdagen började jag spela lite New Super Mario Bros. DS på min Nintendo 3DS och jag kan ärligt säga att jag aldrig nånsin känt mig såhär värdelös på TV-spel… Super Mario 3, Mega Man, Uncharted, Golden Eye, Zelda, Colin McRae Dirt 2 är väl några av dom spelen som jag spelat dom senaste åren och jag har aldrig haft något problem med att ta till mig kontrollerna.
Visst, ibland kanske man blir lite grinig över att kontrollerna är lite osmidiga (siktet i Uncharted 3 någon?), men överlag så sväljer man dom där små felen utan problem.

Men inte när det kommer till New Super Marion Bros. Nej, spelkontrollen där känns ungefär som disktrasan vi har i diskhon i köket. Katastrofsunkig, osmidig och inget man egentligen vill ha nåt att göra med. Men ibland måste man ta tag i eländet och varje gång känns det lika outhärdligt. När man sen är klar får man plötsligt en ofantlig lust att skära av sig båda händerna eftersom man känner sig lika besudlad som en polsk kulstöterskas pojkvän gör.

Mario känns alldeles bångstyrig och han vill inte göra det jag ber honom om! Sluta muppa dig så jäkla mycket och stanna när jag ber dig istället gubbjävel… Allt känns liksom upp och ner, men inte på ett bra sätt som vissa andra snurriga Mario-spel.
Super Mario 64, Super Mario Galaxy och Super Mario 3 hade ju alla supertajta kontroller vilket gör att New Super Mario Bros blir lite som det svarta fåret i den annars snudd på perfekta familjen.

Nej, jag har aldrig känt mig såhär dålig när jag spelat TV-spel, någonsin. Buuu för Nintendo! Den nya segare Mario får två av fem Yoshis i betyg.