Vi var försenade imorse. Det är dimmigt på Heathrow” var anledningen och tydligen så slutar all världens flygtrafiik att fungera så snart som man inte kan se marken i London. Sjukt att vi hade en människa på månen för 50 år sedan men att vi fortfarande inte klarar av såpass enkla saker som dimma.
Aja, dagens i-landsproblem om något. Solen skiner och våren här borta är otroligt mycket bättre än… nej, vi har inte ens vår i Sverige än så det finns inget att jämföra med. Walk over typ, England vinner med 5-0 och ord kan inte beskriva hur mycket energi man får av det här vädret!

På schemat står föreläsningar, networkande och andra grejer som för mig känns helt främmande. Vet inte så mycket just nu, men jag sitter i taxin från Heathrow på väg till hotellet och försöker vakna ur komaläget som uppstigningen imorse orsakade. I hörlurarna ljuder Pinball Wizard med The Who, taxichauffören sitter inglasad framför mig och pratar genom högtalare i baksätet och jag sitter med 80 pund i kontanter i fickan. Man kan ju inte betala taxin i UK med kort av någon anledning, så cash is king här. Eller cash is queen kanske? God save the queen!

Det känns annars lite nostalgiskt att vara tillbaka här. Det är sån direkt irlandskänsla direkt man ser radhusen, tegelväggarna, ”smutsen” som täcker allt och alla dom där andra grejerna som man minns från den gröna ön.
Hoppas minnena härifrån blir lika bra som dom från Irland också, även om jag bara stannar här en natt.

Nu är vi framme vid hotellet också. Ner med datorn illa kvickt och sen checka in. Återkommer med mer rapporter senare.

Fortsättning från tidigare: Nu är man incheckad på hotellet och sitter i kafeterian på Ebays kontor efter en lång dag inväntandes PayPal-middagen. Har hittills under dagen druckit 3 Pepsi och käkat en Twix för att hålla mig vaken.
Inte för att saker och ting inte är intressanta, utan för att tidiga morgnar gör min hjärna jätteseg.

Konferensen började med en snubbe som hette nåt i stil med Lucifer, fast ändå inte riktigt Lucifer. Han var en störtskön amerikanare med lika mycket karisma som ett dussin Måns Zelmerlöwar och han snackade om någonting så fascinerande som statistik. Jag ääälskar statistik och killen här snackade om hur vi ska samla in statistik för att effektivisera profits ungefär. Som med all statistik egentligen, utan att gå in på detaljer. KPIer nämndes också och jag kände mig stolt då jag redan vet vad det är och även har tittat på en sådan rapport typ 3 gånger på IBM. VärldsvanKille86.

Efter det var det lite fjäskande från nästa föreläsare som mest berömde oss Sales Engineers med liknelser vid Bond-geniet Q och lite annat innan han släppte upp dagens två kanske speciellaste snubbar på ”scen”. Det var två kisar från Dublin som först och främst gjorde att en pollett hos mig ramlade ner när den första introducerade sig med sitt namn följt av orden ”Jag pratar väldigt snabbt, vi gör det i Dublin”. Det där har gäckat mig ända sen min käre mor var på besök i Stockholm och påpekade att jag pratade alldeles för fort. Jagfattadeingentingochfortsattesomvanligt ävenfastdetdärfastnadebakihuvudet. Sen fick jag höra samma sak av en av Annorna (Anna x 2, ej att förväxlas med ordet annanasarna) på jobbet också. Jag visste inte riktigt vart det kom ifrån, men med den där meningen så kanske allt plötsligt ”makes sense”. Det är Dublins fel att jag pratar för fort!
Snubbarna från Dublin jobbar annars granne med IBMs kontor som jag jobbade på förut, men dom var även förjäkla roliga. Skämtade en massa och även fast ämnet dom gick igenom var ungefär lika intressant som ”hur gör man munkar”, det vill säga hyfsat intressant på ett primitivt plan men ändå intellektuellt ostimulerande, så lyckades dom göra det hela fruktansvärt underhållande.

Området utanför kontoret är annars superfint. Themsen rinner förbi precis utanför och, icke att förglömma, så har vi restaurangen ”Vodka and food” precis bredvid också.
Nu laddar vi för middag, öl och lite team building-grejs. Jag är dödstrött men får väl försöka hänga med så gott jag kan. ”

Den här veckan har, trots 4 dagar i Paris, inneburit minimalt med fritid. Det har verkligen varit konstant med jobb så jag har inte orkat göra någonting alls. Vi har haft presentationsmöten, jag har pratat med mega-höjdare på PayPal och jag hade t.ex. nyss ett möte” där jag tog en schemalagd promenad med min managers manager Luca för att snacka gamla böcker och lite allt möjligt. Igår hade jag ett möte 19:00-20:00 med min managers managers manager Gimena där vi snackade lite om hur jag kommit in på PayPal, hur jag trivs, vad jag har för framtidsplaner och lite allt möjligt.
Är det någon skillnad man märker på PayPal i jämförelse med IBM så är det att alla här är så ödmjuka och öppna. Behöver jag snacka med min managers manager så går jag dit och sen snackar vi som om vi vore kompisar.

Tidigare idag hade vi även lunch med ovan nämnda Luca och det är så fantastiskt kul att höra en superviktig manager sitta och svära vid matbordet Alla här säger ”shit” och ”fuck” lite huller om buller och det är så befriande på något sätt. Man behöver inte vara så korrekt i sitt uppförande hela tiden, utan man kan bara hänga med typ.

I förrgår körde vi ett möte med några User Interface-experter på PayPal också. Dom hade i början av mötet planerat in en 18 minuter lång utmaning där vi fick i uppgift att bygga ett torn av 20 stycken spaghetti, en meter tejp och ett meter snöre. Regeln var att tornet var tvunget att stå upp när man satte fast en marshmallow i toppen på tornet.

Det andra laget lyckades med detta mirakel. Exakt 0 cm högt blev deras torn. Imponerande om jag får säga det själv.

Vi däremot, vi drog till med ett torn som nådde makalösa 48 cm i höjd, snudd på Eiffeltorns-höjd, och som var stabilt som? nej, det var inte stabilt alls men det stod i alla fall upp. Alla var mäkta imponerade och killen som höll i presentationen blev lite snopen då han hade baserat halva sin föreläsning på misslyckanden och hur små saker kan förstöra stora grejer. Men det löste sig fint i alla fall tillslut.

Min kollega Caglar (uttalas Schaaalar) fick storstryk i bordsfotboll trots att bordet i sig var katastrofgammalt och bollen var mer som en skumgummisvamp.

Veckans mäktigaste får nog gå till gårdagens bedrift. Trots att jag jobbade till 20:00 igår så tog jag och Caglar oss i kragen och släpade oss bort till Eiffeltornet.

Blev väl på plats väldans imponerad över hur trevligt området och tornet var på kvällen, men även av det faktum att vi på 25 minuter lyckades ställa oss I kö, köpa biljett och ta oss ända upp till toppen på tornet. Hade väntat mig minst en timmes väntetid, om inte mer.

Flyger hem om en stund nu och längtar så hårt hem till min egen säng. Den här rockstjärnestilen är mördande och det är svindrygt att jobba hela sin vakna tid för att sen käka Pizza Hut och däcka på pizzakartongen i hotellsängen.
”