Allt roligt har som vanligt ett slut, så även den här minimerade maxisemestern” också. Jag ligger hemma i min säng i Stockholm och läser SMSet från Gustaf som jag fick tidigare idag. ”369” står det och det är svaret på min fråga om hur många mil trippmätaren i bilen står på när vi väl kommit hem. Extra intressant blir den här siffran när man tittar på Google Maps och ser hur långt resvägen egentligen är:
Från Stockholm till Karlskrona är det 497 kilometer, från Gdynia till Kiev är det 1143 kilometer, från Kiev till Krakow 867 kilometer, från Krakow till Gdynia igen är det 617 kilometer och sen är det såklart 497 kilometer vägen tillbaka från Karlskrona till Stockholm. Om ni nu slår det här på miniräknaren på eran dator får ni då siffran 3621 kilometer, eller om ni så vill 362 mil.
Det betyder att vi, efter nästan 400 mils körning totalt körde 7 mils ”fel”. Då räknar jag med tankning, mat, hotell-letande och ALLT annat i resväg som inte innebär att åka från stad till stad i begreppet ”fel”. Tar man en ratio på felkörd väg delat på totalt körd väg så får man fram att vi kört 98,1% exakt som vi skulle under hela resan. Det är lite sjukt…
Vi fuskade dock med hjälp av att Gustaf tankade ner Google Maps offline, men det funkade stundtals så dåligt att jag höll på att strypa kartläsar-Gurra så vi ska nog inte ge den lösningen allt för mycket beröm.

Båtresan hem började annars med lite småpanik när vi, en kvart efter att båten skulle avgå, fortfarande inte hade fått komma ombord. Vi stod där med kanske 15-20 andra bilar och väntade samtidigt som någon gick fram och snackade med snubben som ansvarade för vilka bilar som fick åka ombord, dom båda pratade lite, herr last-ansvarig skakade på huvudet och pekade på båten innan fröken nyfiken sakta gick därifrån. Vi blev inte precis lugnare men tillslut så fick vi komma ombord i alla fall. Parkeringen blev l-ä-n-g-s-t bak i hörnet och det är första gången i mitt liv jag sett någon fickparkera på en färja. Bucket list-avcheckning där för Gustaf och jag är fortfarande lite avundsjuk…

Men nog var det lite mysigt att sitta där i solnedgången med en ukrainsk ful-öl i handen och se hur Gdynia sakta men säkert avlägsnade sig bakom båten. Det fanns tid för reflektion och vi kunde allihopa glatt konstatera att resan, trots militärmutor, fortkörningar, elaka gränsvakter och en massa annat varit en stor succé. Inte såpass att jag tror någon av oss skulle göra om det igen efter den här resan, inte med bil i alla fall, men ändå såpass att vi skulle göra samma sak igen om vi fick chansen att leva om våra liv och ställdes inför samma val då.
Är du trött på Thailands-semestrande och svenssonliv och vill uppleva någonting annorlunda rekommenderar jag ändå starkt att du ger det här ett försök. Både på gott och ont som ni kanske läst, men framför allt är det dom positiva sakerna med Tjernobyl, utekvällarna, kamraterna och alla dom andra upplevelserna som jag personligen kommer minnas efter det här. Och det är väl det semestrar handlar om i slutändan?
”

Nej, boka inte. Anna har hittat en tour” ropades det utifrån kök-sovrummet. Ägarna till lägenheten var smarta och gav oss ett papper med lite olika tourer på när vi kom hit och istället för att boka någonting på internet traskade vi smidigt ner till företagets tourkontor (hehe, kul ord) och betalade 99 zloty (typ 200 kronor) per person för att få åka med dom i minibussen.
Resan till Auschwitz var nästan exakt 7 mil lång och tog oss ungefär en timme. Anna flög förövrigt, som planerat, hem igår eftersom hon saknade sina ”små apor” (barn) lite för mycket och Gustaf var inte alls sugen på dödsläger-utflykten så det blev bara jag och Sara som tog oss dit.

Väl framme slogs man direkt av hur otroligt mycket folk det var där. Har ju varit i Dachau tidigare och i jämförelse såg Auschwitz I ut som nåt slags nöjesfält sett till folkmängden. Det var kö på säkert en timme för att få komma in och den här känslan av att någonting hemskt hänt på stället var totalt frånvarande på grund av att det var så mycket folk överallt. Tänk er själva om det skulle vara 1000 personer i shorts och t-shirt på en kyrkogård där du ska försöka sörja en person, ungefär så kändes det.

Vår guide hette Eva, var polack eller någonting och hade en röst som skvallrade om ett tidigare testosteron-missbruk. Eventuellt har hon tidigare tävlat för Polen i spjutkastning eller kulstötning med den där basrösten som resultat.
Bakom henne ser ni den klassiska ”Arbeit macht frei”-skylten som tyvärr syns katastrofdåligt eftersom någon sopa bestämt sig för att det minsann ska planteras ett träd mitt bakom skylten som helt grötar ihop dom mörkgröna löven med den svarta skylten.

En vettig bild på skylten fick jag i alla fall. Turistbilden där jag står under skylten blev katastrof på grund av det där jävla trädet så allt är skit.

Auschwitz I är det lilla koncentrationslägret i området, Auschwitz II-Birkenau är det stora, men vi lyckades ändå spendera dryga två timmar med att springa runt i dom där tegelhusen, titta på olika rum och se olika gamla bilder tagna med samma slags kvalitet som dom där potatisarna vissa filmar med och lägger upp klipp på Youtube med.

Trots att det enligt skyltarna mördats 1,1 miljoner (!) människor i Auschwitz så kändes stället så otroligt överexploaterat att det inte fanns någon som helst ”känsla” kvar på stället. Hur jag än försökte så kunde jag inte känna någon sorg alls när vi likt turist-boskap vallades fram i dom olika tomma rummen.

Här kan ni se storleksskillnaderna på Birkenau (det brungröngula till vänster) och Auschwitz (den lilla klicken i mitten).

En burk som visar hur Zyklon B, giftet som nazisterna använde, såg ut. Enligt guiden behövdes ungefär 5-7 kilo gift för att gasa ihjäl 2000 personer och giftet byter från fast till gasform vid ungefär 25-graders temperatur.

Rätt sjukt vad människor kan göra mot varandra, men nästan ännu mer sjukt var hur man stod där och hörde det här men mer tänkte på nöjesfälts-sockervadd än på massmord.

Turister överallt…

Halt! Vakttornen såg i alla fall äkta ut och taggtrådsstängsel är faktiskt väldans ballt oavsett hur man ser på det. Huset i bakgrunden användes tidigare, för den som är intresserad, som lagerhus för all Zyklon B som användes.

Avrättningsmuren där flera tusen judar sköts ihjäl för att dom ”varit olydiga”. Ingen riktig anledning krävdes utan det var lite godtyckligt vem som slutade sina dagar vid den här platsen.

Det här var nog det första stället i Auschwitz som faktiskt kändes riktigt kusligt.

Det var en av gaskamrarna som användes av nazisterna och när man såg nagelmärkena på väggarna förstod man lite hur vidrigt det måste ha varit att ha blivit inlurad där och sen ihjälgasad på ett sätt som vi inte ens avlivar boskap på. Människosynen nazisterna hade gällande judarna måste verkligen ha varit helt störd och jag förstår fortfarande inte hur man kan göra en sån sak mot en annan människa.

Ugnarna som dom döda sen brändes i.

Vi blev sen skjutsade till Birkenau och stället var verkligen enormt. Vi tyckte det var jobbigt att gå runt hela området med touren så jag kan inte ens tänka mig hur det var att dela området med 90 000 medfångar levandes på en svältdiet samtidigt som nazisterna mördade alla som inte arbetade hårt nog.

Slutet på järnvägen och även slutet för många judars liv. Dom lastades av tågen här och sen fick en läkare välja huruvida personerna skulle till höger eller vänster där ena hållet var helvetet i arbetslägren och det andra hållet var gaskamrarna.

Boendesituationen måste ha varit helt horribel när dessa baracker skulle delas av hundratals människor samtidigt som temperaturerna därinne matchade utomhustemperaturerna. Varma sommardagar måste det ha varit outhärdligt att vara därinne med tanke på alla sjukdomar och lukten från avföring och annat samtidigt som man har den psykologisk pressen på sig att antingen slava i 10-12 timmar per dag eller helt enkelt bli avrättad.

Synd att tyskarna brände ner och försökte glömma alla bevis på brotten dom begått när dom insåg att dom skulle förlora kriget. Det hade varit intressant att verkligen få se hur stort lägret var när det var i fullt bruk och kanske hade det blivit lite lättare att ta in det hela om man faktiskt spridit ut turisterna istället för att alla skulle vara på samma ställen hela tiden.

Nej, jag är inte överförtjust i Auschwitz som museum över vad tyskarna gjorde. All känsla är borta och hela stället känns alldeles för amerikanskt och turistigt för att vara värdigt som minnesmärke över något av det värsta vi människor någonsin åstadkommit. Stället är absolut värt ett besök men om du förväntar dig att bli känslomässigt påverkad av det som finns där så kommer du nog tyvärr bli lite besviken. Stället får 3 av 5 gasolgrillar i betyg och jag känner redan nu hur otroligt oskönt det där betyg-skämtet var
”