Skryt

Jag har inte bloggat på länge nu – fy på mig. Nu har jag visserligen varit tvungen att gömma mig från alla 14-åringarna som börjat jaga mig i hopp om att få sminktips, namnet på bra plastikkirurger och småtjejer som undrar vad som är det nya rosa, men jag hade nog ändå kunnat klämma in ett och annat blogginlägg om jag bara varit sugen.

Och där var den korta bortförklaringen till varför det här inlägget blev så jäkla långt klar. Enjoy!

Jimmy Eat World till Dublin
Vi börjar med det viktigaste först: Jimmy Eat World kommer hålla en konsert i Dublin! 18:e november är datumet och konserten kommer hållas i en lokal som har samma smeknamn som mig – Tripod”. Ballt. Ni i Sverige verkar dock inte få någon påhälsning.

Jag diggar annars hur killen i mitten av kortet knutit sina skor. Använde han en sexdubbel hörlurssladdstrasselknut eller? Schysst frilla också. Men dom kommer till Dublin!!!

Google-känslan
Jag har slagits av den igen – Googlekänslan. Alla ni som använt någonting Google har tillverkat vet vad jag menar. Den slår inte in när man använder deras hemsida, men väl deras operativsystem Android, alla dess funktioner och deras webbläsare Google Chrome.
Ni vet den där känslan när saker och ting bara fungerar och dessutom överraskar. Androidtelefonens automatiska syncning av kontakter med Google Contacts, automatiska uppdateringarna, webbläsaren i telefonen, skärmen och alla dom där små sakerna som direkt tiggade den där känslan.

I förrgår gav jag upp. Jag har hatat Firefox ända sen version 3.5.nånting kom ut och det har bara blivit värre och värre med tiden – ändå har jag stått ut i över ett år! Jag bestämde mig nu äntligen för att, efter Isgrens inrådan, installera Google Chrome istället – och vilken skillnad det blev! Flikarna slideades fram, sidorna öppnades utan lagg, webbläsaren stänger ner sig helt när man stänger ner den och jag ser inte tillstymmelsen till problem. Nu kallas det här visserligen att vara nykär, men jag känner redan nu att mitt och Chromes förhållande kan vara början på något helt nytt Jag kan bara drömma om hur bra Google-kalsongerna måste fungera

Super Tumble
Och på tal om bruna saker – jag har hittat ett nytt favoritspel till min kära Nexus One! Super Tumble heter det och QR-koden finns här

för er som vill ladda hem spelet.
Tyvärr är det ett betalspel vilket innebär att ni svenskar inte kan få tag i spelet på ett lagligt vis om ni inte krånglar med att beställa ett engelskt kontantkort, men som tur är finns det andra sidor att få tag på spelet genom

Spelet går ut på att man har en stjärna stående ovanpå en massa andra sorters klossar och målet är att få ner stjärnan på marken genom att plocka bort klossarna. Det låter helt sjukt enkelt – och det är det också. Det är lite det som är spelets storhet. Alla förstår vad spelet går ut på, och dom första 35-40 banorna är också löjligt enkla. Enkel pusselunderhållning som räcker nån timme – jag gillar Super Tumble. Bana 78 är dock dum i huvudet – det tog mig säkert 100 försök innan jag klarade den

Unblock Me
Nästa fantastiska spel som jag upptäckt är Unblock Me (QR-kod

). Det är ganska snarlikt Super Tumble till det sättet att spelet handlar om att flytta klossar för att få en annan sak att hamna på rätt ställe. Ditt mål är att få ut den röda klossen genom hålet som finns i väggen och klossarna som ska flyttas går bara att röra i den riktningen dom ”pekar”.
Låter lite konstigt och väl enkelt, men för mig som älskar pusselspel är det här himmelen. Jag drabbas såfort jag börjar spela spelet av ett ”bara en till bana”-beroende som är helt absurt.

Prova spelet, det är gratis och innehåller 1 400 banor (ja, etttusenfyrahundra). Jag har klarat 42…

När får Spotify lyrics till låtarna
Spotify har ett enormt låtförråd, dom har information om många av albumen och dom har gett oss möjligheten att lyssna på vilken musik vi vill direkt i telefonen. Ändå saknas det någonting…
Jag bytte musikspelare på telefonen igår och gick från fantastiska TuneWiki

till en annan musikspelare som jag knappt minns namnet på. Strax efter bytet märkte jag direkt varför jag tidigare varit så fäst vid TuneWiki – den har inbyggd fuktion för att hämta låttexterna till låtarna.
Direkt man byter låt hämtar den låttexten och visar den prydligt i mobilen – syncad till låten också! Fantastiskt.

Så… när kommer Spotify få den funktionen?

Besökare på bloggen
Slutligen det som alla väntat på: här ovan har ni resultatet på Kissies Twitter-grejen. Jag fick ungefär fem gånger så många besökare som vanligt och slog nytt besökarrekord med 11 unika besökare. Jag är helt enkelt en världssjärna, jag blev omnämnd på diverse skvallersajter och jag har fått flertalet frierier av 12-åriga damer – ingen skillnad mot tidigare alltså.
Jag blev sen faktiskt inte riktigt så extremt ekonomiskt oberoende som jag trodde, men samtidigt lever jag ju på en superlön från IBM/Manpower redan så vem behöver 10 miljoner på banken egentligen?
”

Söndagen började med att jag mötte upp mor och dom andra besökarna nere på stan för att med stor precision transportera dom ut till Blanchardstown och Waterville. Målet med resan var att visa dom den fantastiska lägenheten jag bor i (för er som inte sett den ännu finns den att se i inlägget Irland: Cribs).
Väl framme överraskade mamma med att inte få någon hjärtattack av hur det såg ut därinne, Åke klagade lite på dom 8 schampoflaskorna vi hade i badkaret och ungarna överraskade med att inte säga typ nåt. Murre

dominerade med att låsa in sig på sitt rum och låssas som att han inte var hemma

Efter 5 minuters lägenhetsvisning avslutade mamma med ett Det där var väl inte så farligt?” och jag blev helt chockad. Snabbt som ögat tvingade jag ut hela familjen innan morsan hann ändra sig. Sagt är sagt morsan! Nu får du aldrig mer klaga på annat än spisen!

Vi traskade sen ner till shoppingcentret i Blanchardstown och tog en fika. Mamma beställde en kaffe i storlek medium och fick strax under en liter kaffe.

Åke blev otroligt fascinerad av den vita lappen han fick av kassörskan. ”Its a reciept – a kärleksbrev” tyckte han. Jag förklarade för honom vad reciept egentligen betydde, men han verkade inte riktigt ta in infon av nån anledning…

Efter fikat begav vi oss in på Blanchs (orkar inte skriva Blanchardstowns hela tiden) shoppingcentrum och damerna ockuperade direkt den första butiken dom såg. Vi killar insåg vad som var påväg att hända, så innan shoppingmanin slog in helt hos damerna hade vi herrar brutit oss loss och börjat strosa omkring själva.

Åke kikade på en massa kläder…

… och Erik grinade över dom fruktansvärda priserna affärena hade.

Annars måste jag säga att jag trodde jag fortfarande var ung tills dess att alla kom och hälsade på mig. Jag har alltid trott att jag ska klara av att INTE bli en såndär ”när jag var ung”/”men guuud vad små ni är”-person, men likförbaskat satt jag där och kom på mig själv att säga ”När jag var ung” ett antal gånger under tiden dom var här

Sen noterade jag vilken skillnad i ekonomi det är mellan att vara 15 och 24 år. Ungdomarna (ni ser vad gammal jag är!) sparade sina pengar och planerade noggrant var och vad dom skulle handla – jag köpte det jag ville ha. Tror jag brände närmare 100 euro på att köpa en tjocktröja, två skjortor, två par jeans och 10 par strumpor…

Sen kom vi slutligen till turistfällan nummer ett i Dublin – Pennys. Eftersom dom redan varit in i butiken på stan shoppade dom väl inte ihjäl sig, men det är helt sjukt billigt på den där affären. Jag köpte ett par jeans för f-e-m euro. 50 kronor alltså. Det är snorbilligt, men i vanliga fall får du en skjorta för 6-12 euro och ett par jeans för 10-15 euro.

5 par strumpor kostar 3,5 euro vilket innebär att jag aldrig mer kommer behöva tvätta mina strumpor – det är bara att köpa nya istället.

Mammsingen ville såklart också shoppa

Tillslut blev det dock för mycket. Den berömda shoppingkrampen satte in och det blev ”streching med röd tröja på sig”-dags. 5 minuter senare hade krampen tillslut släppt och shoppingspreen kunde fortsätta.

Hungriga, fattiga och utmattade (lite som barnen i Afrika faktiskt) begav vi oss sen ut för att ta en taxi till Blanchs Village för att ta in på turistfällan nummer två ute i Blanch – Blanchardstowns Steakhouse. Stället som mest är känt för sin rätt ”Steak on a stone”.

Beslutsångest och en massa menyer.

Schtek och stek.

Valium och kyckling.

Steak on a stone.

”Vart är Steak on a stonen?”… ”Däääär är Steak on a stonen!”

Duktig mamma.

Rätt genialt ändå att man betalar 23 euro för att få laga sin egen mat – och då är inte ens dryck inräknat. Mamma betalade dock så jag åt och njöt som bara den. Tack för maten mor!

Två tvillingar och mat.

Som efterätt beställde jag in en Banana Split (som kostade lika mycket som mina jeans :i) och jag måste säga att det är den godaste Banana Spliten jag någonsin ätit. Löjligt hur god den var…

Betyg på Steakhouses Banana Split: 5

Efter maten kom ”kärleksbrevet” till Åke, men mammsingen var svartsjuk och högg snabbt lappen för att betala kalaset. 141 euro och en såld njure senare traskade vi därifrån.

Sen klev alla på bussen och det var det sista jag såg av dom. Lite tråkigt att dom är borta, men lite skönt med lugn och ro på sätt och vis. Nu kan vardagen återkomma och livet rulla på som vanligt. Men jag skulle nog faktiskt kunna gå med på att få besök igen

Besökarnas betyg på Dublin: 3
”

Skryt

Long time, no see

Irland: En helg med mammsingen, andra halvan