Dagens i-landsproblem

  • Dagens i-landsproblem,  Livet som stockholmare

    Den enda saken i världen som är tråkigare än potatisskalning…


    Det här med att bli Stockholmare innebär verkligen en hel del fördelar, för vem hade för tre månader sedan kunnat tro att jag skulle ha chansen att komma in på Spy Bar? Här så jobbar man med folk som är polare med en av killarna i Swedish House Mafia, folk som har kontakter med en massa kända bloggare (typ mig) och sen måste jag ju säga att damutbudet i den här staden är liiiite bättre än på Irland. Ångrar mig inte för en sekund att jag flyttade hit och jag skulle göra samma sak igen om jag fick chansen.

    Men.

    Det är inte bara fördelar som kommer med bättre jobb, högre lön och flytt till Sverige. Det finns vissa små saker med Sverige som jag verkligen avskyr, och en av dessa har stigit rekordartat på min Saker jag avskyr att göra i vardagen”-lista.
    Efter två månader här så kan jag säga att jag slutligen hittat en sak som till och med är tråkigare än att skala potatis. Och då är potatisskalning ändå såpass själadödande att inte ens djävulen tillåter det i helvetet. Då förstår ni att vi snackar allvarliga grejer.


    Vad kan då vara värre? Jo, jag pratar såklart om skjortstrykning. För det spelar baskemig ingen roll hur du än försöker, när du väl tvättat skjortan första gången kan du ge dig f-n på att den kommer inspireras av hörlurarna i din ficka och totalt krulla ihop sig i en ofantlig mängd elände. Det är oundvikligt och du kan inte motverka det hur du än försöker.
    Men om du nu ändå bestämmer dig för att slösa din dyrbara tid med att, likt Kenny Starfighter (fast med ett strykjärn istället för en Herminator), ge dig på denna ondskans högborg så kan du ge dig på att du som bäst kommer slösa en halvtimme på att värma upp skrynklorna lite smått. Dom ger aldrig någonsin med sig, och du står där som en dum 14-årig ful kille som trånar efter skolans snyggaste tjej utan att ha någon som helst chans att lyckas.

    Nej, kan någon ta och uppfinna en sak som enkelt och smidigt stryker skjortorna åt mig? Flickvän är väl alltid ett alternativ, men i dagens jämställda samhälle lär jag väl bli påtvingad strykandet själv samtidigt som hon meckar med bilen och dricker whiskey. Så flickvän går bort. Att hänga upp skjortorna i badrummet och duscha funkar inte heller, som bäst blir skjortorna lite mindre skrynkliga men dom blir aldrig eleganta och perfekta som jag vill ha dom.

    Får börja använda huvtröjor till mina chinos istället…”

  • Dagens i-landsproblem,  Mat,  Saker jag inte riktigt förstår,  Små funderingar

    Skyskrape-hamburgare


    Jag fick syn på den här bilden när jag surfade runt lite på internet för någon minut sedan. Den var från nån bok om hamburgare och snubben i fråga heter Bobby Flay. Inte för att det har någonting med allt att göra, men jag tycker namnet är lite… elitiskt eller nåt. Nä, jag gillar inte snobb-Bobbys alls om jag ska vara ärlig.

    Nåja, i alla fall så fick jag syn på den där hamburgaren. En stor, smaskig hamburgare med chips på – vem kan motstå något sånt?
    Problemet är bara det att det är en stor hamburgare, en jätteburgare, och inte en vanlig Big Mac-sized burgare.
    Det är ganska vanligt att man får in sån där jätteburgare om man äter på ställen som är minst dubbelt så dyra som McDonalds, men jag har ännu inte lyckats greppa en sak…

    Jag ska till USA om 42 dagar, 20 timmar, 11 minuter och 10 sekunder. Inte för att jag längtar eller så, inte alls, men jag kommer där få proppa i mig så mycket snabbmat att jag antagligen når tresiffrigt på viktskalan innan jag kommer hem igen.
    Och av alla historier man hört så ska ju deras barnmåltider motsvara ungefär tre svenska Big Mac-menyer med plusmeny vilket såklart känns stimulerande, men samtidigt gör det mig orolig. Hur stor är då ett medium-meal? Ett large-meal måste ju innehålla en halv elefant?

    Men sen vill man ju inte verka dum heller. Man vill gärna glida in på ett hamburgerhak, beställa det värsta dom har och sen tugga i sig det utan att tveka någonstans.
    Men då återkopplar vi till bilden här ovanför genom frågan: Hur är det egentligen tänkt att man ska äta en sån där monsterburgare?

    Alla som har försökt vet själva att man ser ut som ett efterblivet grottmongo när man tar upp skyskrapehamburgaren och försöker trycka in den i munnen. Den är för bred för att gå in på bredden, den är för hög för att gå in på höjden och den är för djup för att ätas hel (that's what she said). Och oavsett hur du försöker att äta den så tar det stopp.
    Man blir att känna sig lite som en 15-åring som misslyckas med att lösa ett såntdär IQ-test för treåringar

    . Men nu är det här hamburgar-IQ-testet dock riggat till den milda graden att det faktiskt inte går att lösa.

    Så då sitter man där och börjar fundera på hur man ska fuska på bästa sätt. Hur löser man det enklast? Ska man banka skiten ur hamburgaren tills den passar i munnen? Ska man hacka sönder den med bestick så att man slutligen får i sig den efter 12 timmars småtuggeätande? Ska man dela på burgaren och bara äta topp-brödet som en burgare och sen äta underdelen plus köttet som en del (semla-taktiken som det kallas i erkända hamburgerätar-kretsar)?

    Ja, nu när jag tänker på det så förstår jag inte hur man har kommit fram till att en hamburgare som mäter 35 centimeter i höjdled är en bra idé. Hur tänkte dom där egentligen?
    Världsrekordinnehavaren i munstorlek kan öppna sin mun 17 centimeter i bredd, och om man tittar på bilderna så fixar han knappast lika mycket i höjdled. Det innebär alltså att om vi skulle utgå från världens största mun så skulle en hamburgare mäta ungefär 17×15 centimeter. Vem kom då på att göra en burgare som är dubbelt så hög!?


    Den som gapar efter mycket… får inte heller in den där hamburgaren i munnen. Istället får man satsa på att äta upp colaburken”