Det är intressant hur temperaturen varierar i öknen. Från att vara bara någon liten plusgrad på morgonen till att vara typ 25 grader och stekande hett på eftermiddagen. Men ännu värre blev det när vi lämnade hotellet i Uyuni bakom oss med typ 3-4 grader i luften, och sen landade i Santa Cruzs 33-gradiga värme några timmar senare. Det skiljer 3 300 höjdmeter mellan dom båda städerna vilket gör att temperaturskillnaden är helt sinnessjuk.

Vi stannade i Santa Cruz i typ 20 timmar och gjorde inte så mycket där, men tog sen flyget morgonen efter från Santa Cruz för att kröna resan med dess slutmål: Rio De Janeiro. Resan dit var dock en smärre pärs, närmare bestämt var säkerhetskontrollen från Santa Cruz helt sinnessjuk. I Sverige får man ju gå igenom en metalldetektor och sen är det bra, här var det full knarkspaning med allt vad det innebar.

Vi fick först gå igenom den vanliga metalldetektorn, sen fick vi gå igenom passkontrollen där våra pass stämplades, sen fick vi (precis som alla andra då, vi var inte misstänkta) gå vidare till knarkpolisen där vi fick åka rullband genom en fullkroppsscanner. Tänk er typ en blandning av ett vertikalt rullband blandat med en fullkroppsröntgen, så såg det ut. Jag var inte helt road, speciellt när man har paracetamol, ibumetin, immodium, ranitidin, omeprasol och gud vet allt i väskan. Ingenting som är olagligt, inte alls, men det hjälper ju inte om knarkpolisen får för sig att man ser skum ut. Marlene däremot tyckte rullbandet var skitroligt och skrattade hela vägen

Efter det fick vi gå vidare till nästa station där en polis kollade igenom våra väskor. Trots att dom såg facket med alla piller brydde dom sig inte, däremot var dom supernoga med att kolla väskan efter hemliga fack, dom kollade kameran så att den inte innehöll någon substans och dom bläddrade till och med igenom båda böckerna vi hade i väskan för att se så att vi inte smugglade någonting däri… Snacka om ”skyldig tills motsatsen är bevisad”. Man kände sig verkligen som en brottsling när man stod där och det var minst sagt obehagligt, även om man inte hade någonting att dölja.

Men aja, vi är i Rio nu i alla fall. Hotellet vi har bokat har antagligen världens längsta namn och heter någonting såpass spännande som ”Best Western Premier Arpoador Fashion Hotel by Gloria Coelho”. På riktigt, det heter så. Men vem bryr sig i ett namn när hotellet är nybyggt på grund av OS i somras? Det ligger mitt emellan Copacabana och Copacabanas nya arvtagare Ipanema beach. Vi har 5 minuter ner till båda stränderna och man kan bo sämre om man säger så…

Och stränderna… ja, vad ska man säga? Ipanema beach är tydligen ”det nya rosa” och är det hippa området i Rio nu för tiden, själv hade jag aldrig hört talats om standen förrän jag läste vår resebok för två dagar sedan. Jag vet inte om stranden är bättre än Copacabana, för mig är båda ställena paradiset men man kan verkligen inte säga annat än att Rio De Janeiro hittills är fantastiskt.

Så här har då vi det, 33 grader och sol. Sa jag att dom säljer Capirinhas för 14 kronor styck 10 meter från där vi satt på stranden idag? Ölen kostar 19 kronor för en stor sådan. Det finns en liten skön skadeglädje i att se inlägg så som detta

Men allt är inte bara frid och fröjd. Kontrasterna i den här staden är minst sagt stora. Vi var på väg till McDonalds för en snabb lunch när vi gick förbi ett ställe med en folkmassa samt en massa poliser och ambulanser. Där mellan alla låg en död kropp (!) med fötterna stickandes ut under en plastsäck. ”Suicídio” berättade en av kvinnorna som hade koll på vad som hade hänt, tydligen hade killen hoppat från ett av höghusen och rakt ner genom ett träd ner på marken.

Än mer makabert blev det när vi gick förbi platsen en timme senare. Då hade dom tagit bort kroppen, men spolat bort blodet från gatan lite halvt. Dels så såg man fortfarande blodpölen på marken men sen hade det blodet som spolats bort endast flyttat sig några decimeter och samlats i en djup vattenpöl precis vid trottoarkanten. Makabert, minst sagt…

Okej, man har gjort snyggare övergångar i sin bloggkarriär men från ett dökött till ett annat så har vi även provat på en typisk brasiliansk köttrestaurang också. Man betalar 85 reals, drygt 225 kronor, och får då äta hur mycket man vill från deras buffé.

Det fina med det hela är att du får en lapp när du sätter dig vid bordet. Lappen är röd på undersidan och grön på översidan. Så när du vänder lappen till grönt börjar alla servitörer, som går runt med kött på stora metallspett, gå förbi din plats och fråga om du vill ha mer kött. Säger du då ja till det dom erbjuder (allt från flankstek till fläskkött till kyckling till korv) så skär dom sen av en bit kött på din talrik och går sen vidare, utan att döma dig.
Det här upprepas sen tills dess att du vänder din skylt till rött igen, då låter dom bli dig tills dess att du vänder på skylten igen.

Skyltarna ”Ja tack, jag har ännu lite självrespekt kvar. Ge mig lite mer mat så att jag kan tappa den helt” samt ”Nej för helvete, jag har redan uppnått titeln Mr. Badboll 2016, låt mig sörja ifred!”.

Och ja, vi har hängt en hel del på stranden också.

Här ser ni oss strax innan vi blev bestulna på vår strandpåse som innehöll motsvarande 200 kronor, ett par skräpsolglasögon, en solkräm och lite annat oviktigt. En liten brasiliansk grabb kom fram till oss, försökte ”prata” med oss och vi visste att det var något skumt så vi kollade upp mot vår plats med våra grejer. Men ändå lyckades dom på något vis få oss att tappa fokus tillräckligt mycket för att dom skulle kunna sno påsen.

Bra jobbat antar jag, men man blir ju lite less ändå. Hoppas ni har det bra hemma i Sverige med ert snökaos!