Idioti

  • Chockerande,  Idioti,  Inför Backpacking i Asien

    Visumansökan till Indien – en av dom värsta sakerna jag gjort i mitt liv

    Varför är jag alltid så sent ute med allt? Inlämningsuppgifter i skolan, närvaro på träningar och uppstigning på morgonen – allt dras ut på så länge det bara går. Så när vi nu har planerat Asien-resan har vi såklart dragit ut på allt så länge det bara går. Det liksom bara blir så.
    Men när vi förra veckan plötsligt kom på att vi faktiskt inte ska resa inom EU, och att det kan vara bra att fixa visum till alla länder, så fick i alla fall jag lite småpanik när jag läste på den indiska ambassadens hemsida att visumansökan dit måste lämnas in senast två veckor innan avfärd.


    Så en tidig morgon begav jag och Johannes oss ner mot stadens centralare delar för ett besök hos Indiens ambassad. Med oss hade vi ett glatt humör och en halvt ifylld visumansökningsblankett. Naivt nog tänkte vi att dom nog inte skulle vara så noggranna med allt. Dom är ju landets ansikte utåt – klart dom kommer vara hjälpsamma!” var väl ungefär hur vi resonerade.

    Väl framme vid ambassaden uppstod mindre sköna vibbar när vi klev in i rummet och ser att Hitlers indiska bror Rajit sitter bakom en disk som bäst kan beskrivas som en pansarvagn utan kanontorn.
    På ett sådär lagom svensk sätt fyller vi sen i det sista på våra ansökningar samtidigt som vi ser att alla andra har med sig både passfoton, checkar och en massa papper. Vi hade en blankett var.
    En snabb smaförstående blick senare så är vi båda ute ur ambassadkällaren där för att smått panikslagna försöka fixa allt vi behöver. Bevis på att vi bott här i minst två år, en check på totalt 63 euro, ett foto med vit bakgrund och en kopia på våra pass var vad som behövdes. Och vi hade två timmar på oss…

    Jag kan ärligt säga att det var riiiiktigt längesen jag mådde så jävla psykiskt dåligt som jag gjorde dom där två timmarna vi kutade runt och letade papper. Om vi inte lyckades fixa alla papper innan deadline kunde det innebära att hela resan fuckades upp. Inget inresetillstånd till Indien innebar ju i så fall att vi inte skulle kunna flyga ner till Asien…
    Men på nåt vänster fick vi tag i både ett bankkontor och en apotek som fotade passbilder på den här korta tiden, och jag kände hur mina chanser att någon gång i framtiden överleva en zombieapokalyps ökade med några procentenheter. Kan jag hantera en galen visumansökan vid Indiens ambassad under stark tidspress så kan jag minsann smiska zombies med spadar i ett ödeland om så skulle behövas.


    Skönaste kommentaren kom annars från ansökningssnubben bakom disken som stavade fel på mitt namn i ansökningen. När jag sen påpekade detta skrattade han till lite och svarade ”It's OK, it's only for official documentation”. Känns bra det här…

  • Idioti

    Mikrovågsugnar – Ologikens högborg


    Jag har använt datorer i säkert 20 år. Det är en jädrans massa dagar, snabbt huvudräknat närmare 7 300 stycken, och jag tycker mig ha sett ett oändligt antal problem som kan uppstå på på den här fronten. Jag har sett hundratals datormodeller, hundratals program och jag känner överlag att min status som bad boy inte riktigt tjänar på att jag nämner detta nu.

    Det jag vill komma till är att jag inte är helt efterbliven på teknikfronten, snarare tvärtom. Jag kan mina grejer och jag är rätt grym på att snabbt sätta mig in i ett problem för att sen lösa det.
    Men den erfarenheten tycker man att jag borde kunna hantera vilken pryl som helst. Och det gör jag också. Strykjärn, mobiltelefoner, klockor med mera hanteras utan problem. Ändå finns det en produkt som jag aldrig någonsin kommer begripa mig på. Jag syftar såklart på mikrovågsugnen.


    IBM har nu under en längre tid bjudit oss 600+ anställda på den generösa mängden av t-r-e mikrovågsugnar i matsalen. Detta har såklart inneburit att köer bildats när 163 hungriga ungdomar alla vill värma sin mat samtidigt.
    Därför var det en positiv överraskning när dom slog på stort och köpte in tre ytterliggare matvärmarmanicker. Man tycker liksom att när tre ytterliggare mikrovågsugnar tillförs så borde köerna minska.
    Men nädå – så blev inte fallet. Nej, istället ökade köerna istället. Varför? För att världens elakaste masterminds alla har ett gemensamt extrajobb – dom designar mikrovågsugnar.

    Hur många av er har inte upplevt den här paniken när man står framför en mikro vridandes- och tryckandes på knapparna i hopp om att mikrojäveln ska ställas in på 2-3 minuter och börja värma maten? Helt maktlös knappar man på allt som rör sig i hopp om att få igång fanskapet, men ändå händer inget. Ange vikt”, ”Snögubbe” eller något helt ologiskt dyker istället upp och man måste göra 107 inställningar på mikron för att få igång den.


    HUR SVÅRT ÄR DET ATT GÖRA EN LOGISK MIKRO!? En ratt för tid och en ratt för värme, det är allt som behövs. Ändå slänger tillverkarna in två hundra andra knappar som ger ”extra features” till matlagandet.
    MEN JAG VILL BARA HA MIN MAT VARM!? ”Näh, det fåru inte!” säger mikron och ber dig på nytt välja om du vill ha snögubben, staketet eller giraffen som val i displayen.

    Det finns ingenting annat här i världen som är lika varierande och lika vansinnigt ologiskt som mikrovågsugnar. Varför ska det vara så jäkla svårt att bara standardisera skiten? Två rattar är det enda vi vill ha (som vi män brukar säga), ändå packar dom på oss massa andra features som inte ens tillför nåt…

    Mikrovågsugnar är efterblivna och jag hatar dom. Jag ska börja elda utanför IBM och grilla min mat över öppen eld istället. Där snackar vi användbarhet! Inga jäkla knappar, bara in med maten i värmen och se hur den färgmässigt blir färdiglagad.
    Blir jag någonsin president över Europa ska jag förbjuda mikrovågsugnar. Det är ett löfte…”