Natten sovs igenom utan större problem, förutom det att Marlene kände av höjdskillnaden en aning och hade svårt att sova. Jag hade samma problem när vi anlände i Quito i Ecuador, man vaknar på natten och det känns som att man sprungit ett 400-meterslopp i full fart, bara det att man inte flåsar. Men man behöver få in luft och oavsett hur mycket man försöker andas in så får lungorna liksom inte upp nog med syre ur den tunna luften. Men efter en stund, nån minut till en timme, ”kommer man ikapp” och då brukar man kunna somna om igen.

Vi stannade vid den ”sista butiken för touren” och lyckades där hitta nya batterier till kameran vilket var en smärre, oväntad, succé. Vi tappade ju bort vår förra kamera i Cusco och behövde köpa en ny, den nya kameran går dock på AA-batterier och vi har ännu inte fått tag i några laddningsbara sådana. Men tack och lov fanns det att köpa där i butiken, för 20 svenska kronor per batteri… Ockerpris, men vad ska man göra mitt ute i ödemarken?

Dagens första stopp var vid en öken, vars namn jag inte minns. Även här fanns det oändligt raka tågspår.

Jose vaktade snällt bilen under tiden som vi andra kutade runt och tog lite bilder.

Även här kunde man ta lite roliga perspektivbilder.

Marlene tröttnade aldrig på att ta såna här bilder, själv var jag måttligt pigg efter att ha gått upp alldeles för tidigt på morgonen…

Då det går typ två tåg per vecka på dom här spåren så passade vi även på att ta en bild på alla som åker med i dom båda bilarna. Vi umgås dock knappt med chilenare i den andra bilen utan hänger bara med hjältarna i vår bil.

Här är en bild på oss som åker i våran bil. Uppe på taket ser ni mr. Mexiko, nedanför honom på höger sida bilen ser ni mr. Frankrike, på vänster sida ser ni mr. Chipstutte 2016 och framför bilen står från vänster Marlene, fröken Mexiko och sist fröken Frankrike. Alla pratar spanska flytande förutom jag och Marlene…

Landskapet bjuder dock på rätt vackra bilder, och här kan ni även ser hur en väg kan bli 5 vägar beroende på hur naturen bestämmer att vägen skall gå i år.

Men vägarna… jag har åkt på dåliga vägar i många länder men nu var vi mitt ute i öknen och körde på vad som bäst kan beskrivas som mark med miljontals stenar på. Även om bilen klarar av terrängen bra så guppade det hysteriskt mycket när man satt däri och jag kan utan tvekan utse Bolivias öken till det sämsta vägområdet jag någonsin åkt på.

Efter att ha guppat fram på världens kanske sämsta väg i 45 minuter var vi sen i alla fall framme vid dagens nästa stopp. En av flera sjöar som vi kom att få se under dagen, och den här platsen var ännu vackrare än vad bilderna påvisar.

Försöker ändå få med några bilder så ni kanske kan få en liten känsla av hur det var.

Vi fick även se en massa falmingosar som knatade runt och käkade i vattnet där.

Skojigt nog kunde man även se fotspåren efter var dom hade traskar runt och letat mat.

Luncherna man bjuds på här är typ kyckling, pasta, ris, tonfisk och liknande grejer. Mättar helt okej men är väl knappast någon Michelin-måltid om man säger så.

Djurmässigt har vi även fått se förvånansvärt mycket, speciellt med tanke på att vi är mitt i en öken. Här ser ni en mindre alpacka-variant (om jag inte minns fel) som lever fritt här.

Ännu fler flamingos i nästa sjö som vi stannade vid. Stället kommer dock mest kommas ihåg för dess toalett som var en välkommen paus i flamingo-skådandet. Här ute under utflykterna måste man liksom välja mellan att göra det naturen kräver mitt ute på ett fält, alternativt om man har megatur så hittar man en baños (toalett på spanska, #språkgeni) man kan snabb-banta lite inne på.

Någonting jag ännu inte, med min begränsade tankeverksamhet och totala frånvaro från internet, lyckats begripa mig på är hur djuren överlever här. Vi har sett allt från rävar till chinchillor till flamingos till alpackor till möss men knappt något sötvatten alls. Sjöarna som finns här är supersalta så jag kan inte tänka mig att djuren får vattnet därifrån, hur i hela världen klarar dom sig? Inte lär ju en sån här alpacka-grej kunna borra en brunn själv liksom och det regnar typ två dagar per år, så inte kan dom leva på regnvattnet heller.

Antalet sjöar som vi fick se idag var annars överdrivet många. Visst är dom fina, men vi börjar känna att det nog hade räckt med en endagarstour av Salar de Uyuni, dag två har hittills känts okej sevärdhetsmässigt men med tanke på att vi tvingades upp vid typ 05:30 i morse så drar det ner betyget en hel del.

Heh, den här chinchillan såg ut som en kinesisk karatemästare

.

En stenbumling som ser ut som ett träd. Och en kille vars frisyr ser ut som början på Donald Trumps dito

än någonting annat. Mitt hår har börjat bli helt kaos nu senaste dagarna, lika bra att gå ”all in Trump” på en gång antar jag…

Dagens sista sjö var en röd sådan. Även här fanns flamingos. Kan dom inte vara lite mer variernade med sina fåglar?…

Middagen på hotellet. Det var väl en sisådär 14 grader inomhus här, inte så hett (i dubbel bemärkelse) att ha enkelglas, noll isolering och placera ”hotellet” på en sisådär 4 000 meters höjd.

Aja, vi fick en gratis vinflaska att dela på. Alltid nåt!

Restaurangen på salthotellet bjuder på en riktigt vacker utsikt. Då vi var lite osäkra kring huruvisda lunch skulle serveras på touren så bestämde vi oss för att käka lunch på hotellet innan vi åkte. 80 kronor för en hamburgartallrik på ett fyrstjärnigt hotell får ändå ses som riktigt prisvärt.

Men som vanligt när man är i Sydamerika så finns det ingenting som heter fasta tider. Vi beställde in lunchen 12:30 då vi skulle bli upphämtade vid 14:00, men 13:10 kommer en hotellanställd fram och säger att vår chaufför är på plats och att vi måste röra på oss. Tillslut fick vi nöja oss med att ta med maten i bilen och käka där, vilket knappast var optimalt men ändå funkade.

Bilen är en fyrhjulsdriven historia som absolut är bekväm att åka i. Det finns totalt 8 platser i bilen och vi är ett franskt par, ett mexikanskt par, jag och Marlene samt vår förare Jose. Jose kan inte ett ord engelska, men det visste vi när vi bokade touren så det är okej. Däremot är han en riktigt rolig pajsare trots att man inte förstår någonting av vad han säger.

Bilen kostar enligt Jose ungefär 100 000 dollar att köpa ny, men det här exemplaret köptes begagnad för 30 000 dollar. Det var exakt på dollarn vad jag hade gissat tidigare så det låter logiskt, även om vi ännu inte riktigt kunnat lista ut huruvida Jose ljuger om allt han säger eller om han är en ärlig rackare. Vi får återkomma till det när vi lärt känna honom lite bättre.

Dagens första stopp på touren var huvudpunkten på resan, saltöknen Salar de Uyuni. Saltytan i öknen har en tjocklek på mellan några centimeter upp till tio meter på dom djupaste ställena. Totalt har man uppskattat mängden salt i Salar de Uyuni till 11 miljarder ton. Det är 137 500 000 stycken Kausti i vikt det. Och då är jag ändå rätt medelåldersöverviktig nu för tiden också.

Öknen är dock mest känd tack vare turismen. Salar de Uyuni är nämligen så sjukt platt att även din bästa pannkaka ser ut som en bergskedja i jämförelse. Det här gör att man kan ta en hel del roliga turistbilder där man leker med perspektivet.

T.ex. kan man här se att Marlene krympt i tvätten då hon för en gångs skull duschade varmt under resan.

Här kan man se samma fenomen när jag står mycket längre bort från kameran än vad Marlene gör. Ber om ursäkt för den omvända Hitler-hälsningen, det var meningen att jag skulle klappa Marlene på huvudet och ingenting annat…

Mini-Marlene agerar sittstöd för mig som är på väg att ramla bakåt.

Så här är Marlene när hon inte fått äta på ett tag. Då blir hon lite småkinkig.

Myspys i saltöknen.

Söt kille i saltig miljö.

Körningen i öknen är annars rätt simpel, det är nämligen platt överallt vilket gör att det liksom inte behövs vägar. Man kan ju köra överallt. Typ i alla fall, ”vägbanan” är väl ungefär 10-20 mil bred eftersom öknens bredd ligger därikring nånstans.

Stoppnummer två var vid kaktusön som ligger mitt i saltöknen. Antalet turistbilar där var väl närmare 20-30 stycken, så businessen här verkar snurra rätt bra.

Utsikten uppe från den där ön var annars rätt schysst. Berget ni ser på bilden där? Det ligger 12 mil bort. Jo, vi dubbelkollade på vår GPS eftersom vi inte litade på vår guide Jose.

Fräsch jeep.

Efter det stoppet tog vi sen sikte på hotellet där vi skulle få spendera natten. Det var enligt vad Jose berättade för oss det första salthotellet som byggdes i den här saltöknen. Men frågan är det var ”salthotell” eller ”saltcell” dom sa?

För det här var vad vi fick Superlyxigt värre! Men tilläggas ska att väggarna var av saltsten, så nog var det ett salthotell. Och standarden var faktiskt helt okej, trots den fängelseliknande designen. Och vi var som sagt mitt ute i öknen, men ändå var toaletterna jättebra. Rinnande vatten, bra spolning och överlag fräscha hygienmässigt även med svenska mått mätt.

Fängels… hotellet i all sin prakt.

Imorgon tar touren oss till… jag har faktiskt ingen aning så här på rak arm. Det får vi helt enkelt se imorgon.