Under 61 dagar roade vi oss med att flänga runt i The United States. Under dessa dagar lyckades vi med bedriften att förflytta oss hela 14 825 kilometer i våran bil. Vet ni hur långt det är? Det är som att sätta sig i en superball borrmaskinsbil och sen megaborra sig hela vägen genom jorden ner till Japan!
Totalt blev det ett snitt på 24 mil per dag, något som inte alls kändes speciellt märkvärdigt när vi gjorde det, men när mamma sen efter resan skjutsade mig från Arlanda till Skavsta så kändes dom 10 milen plötsligt oändliga. Så konstigt det kan bli

Rekorddagen när det kommer till bilåkningen var väl en 130 mils bilåkning ungefär, men det gör jag nog aldrig om igen frivilligt. Den sträckan tar dig från Malmö till Wien ungefär, då kanske ni får lite perspektiv på hur långt det egentligen är.
Vi gjorde kust till kust på elva dagar, men vi kunde nog ha klarat av det på halva tiden dagar om vi hade behövt det. Vi stannade ändå i en massa nationalparker på vägen, plus att vi stannade i Chicago i några dagar.
Bensinkostnaden för resan blev annars skrattretande. Jag noterade exakt alla tankningar vi gjorde under våran resa och totalt slutade priset på 8 313 kronor. För fyra personers resa genom USA. Åtta tusen kronor. Man måste älska amerikanarnas bensinpriser <3
Bilhyran kostade oss sen totalt 25 221 kronor, därtill kostade GPSen 840 kronor också.

Resan dit var annars det absolut värsta med hela resan. 9 291 kilometer i luften fördelat på två flygresor, samt en åtta timmars väntan i Chicago mördade oss nästan totalt.
Intressant här är annars att notera att det är 8 962 kilometer fågelvägen från Stockholm till Chicago (där vi mellanlandade), så våran totala bilåkning under resan hade räckt för att åka fågelvägen mellan Arlanda och O'Hares flygplats – tur och retur. Det är smått sinnessjukt…

På tal om sinnessjukt, mitt bagage när vi åkte till USA vägde ungefär som en nyfödd bebis med sina 3,2 kilo. Fantastiskt elegant och jag kände mig nästan lite som Berra

när jag skamset checkade in min turkosa knodd.
På väg hem hade dock min avkomma plötsligt nått femårsåldern, blivit afrikan och checkades in på den hysteriskt roande vikten av 19,95 kilo Varför det var roligt? Jo, för att jag stod där och höll tummarna för att väska inte skulle väga mer än 20 kilo som är Ryanairs maxgräns för bagaget och när vågen då visade 19,95 kilo tyckte jag att det var jätteroligt. Rutin kallas sånt mina vänner.

Budgeterat för resan var 60 000 kronor, och när jag nu sammanfattar det hela kan vi först konstatera en sak: det är inte helt lätt att räkna ut hur mycket jag faktiskt gjorde slut på. Detta eftersom jag oftast var den som betalade boende plus utflykter online och sen fick kontanter av dom andra.
Ännu svårare är det att räkna ut vad pengarna egentligen lades på. Kontantuttagen slutade totalt på 25 125 kronor, men vad dom pengarna lades på har jag ju inte den blekaste. Antagligen gick ganska mycket till mat och nöjen, men helt säker kan jag inte vara. Lägg därtill en total uttagsavgift på 910 kronor som drogs för att jag tog ut pengar totalt 26 gånger under våran resa.
Sen har jag separata onlinebetalningar för pizza, kinamat, sushi och annan snabbmat på 2 023 kronor, men det är såklart inte ens i närheten av vad maten kostade totalt.

Det här gör det lite svårt att pinpointa exakt vad som kostade vad, men jag tror i alla fall att resan totalt kostade mig 59 449 kronor av mina hårt förvärvade slantar. Välinvesterade pengar om ni frågar mig.
Sen ska vi väl nämna vikten också. Vid resans start vägde jag in på prydliga 75 kilo och efter otaliga snabbmatsmåltider, efterrätter och 61 dagars bilåkande återvände jag till Irland med en vikt på… smått chockerande 76 kilo. Tur man har bra gener.

Avslutningsvis vill jag tacka alla er som orkat följa med mig under mitt äventyr. Hoppas ni fått ut någonting vettigt av läsningen. Har ni lust kan ni alltid kasta in en kommentar nedan.

Allt roligt har ett slut. Idag har vi spenderat våran sista dag i Miami, och egentligen i USA, med att i stort sett inte göra någonting. Skjutsat Tatta till flygplatsen (Jaker åkte igår), shoppat lite smått och packat är typ allt vi orkat med. Vi körde hundra procent beach igår och kroppen är fortfarande lite sådär småröd efter den hyperstarka solen som befinner sig på himmelen här.

Lillebror hittade förövrigt dom kanske coolaste skorna jag någonsin sett i hela mitt liv när vi slösade lite överblivna cash! Som vanligt valde han ett par småfula dojjor, men som tur var hade dom här världens ballaste skosulor. På undersidan av skorna har man alltså en hel engelsk tangentbordlayout! Hur ballt är inte det egentligen!?
Själv har jag lyckats handla på mig en enorm mängd souvenirer, kläder och framför allt en massa par skor, men har tyvärr inga bilder på dessa.

Dagens viktigaste var annars när jag spöade brorsan i klunsningen om den amerikanska fotbollen vi köpt här. Känns som en rolig grej att ha när man väl kan vara ute i parken utanför lägenheten i… huuu… Dublin…

Men bara för att jag lämnar USA är inte bloggandet om möjligheternas land” slut ännu. Nej, jag har flertalet inlägg på lager så ni får väl kika in lite framöver så kanske ni hittar någon liten överraskning. Om några veckor lär väl bloggandet sen återgå till det irländska vardagslivet, men det är först om några veckor det Jag tänker fortsätta att inbilla mig att jag minsann sitter i Fårrden och cruisar fram längs USAs östkust ett bra tag till…

Tack för er som varit med under resan i alla fall. Både mina medresenärer och ni som läst. Trevligt att ni orkat er igenom dom miljoner tecknen som alla tillsammans bildat kategorin Roadtrip 2011. Må väl, lev länge och se för fasiken till att besöka det här landet. Det går att genomföra om man bara bestämmer sig för att göra det…
”