Jag ansökte idag om ett Visa-kort från min irländska bank inför Asien-resan. Dock såg jag att mina uppgifter inte riktigt stämde och att min inkomst var listad på tok för lågt. Men för att ändra den uppgiften måste man tydligen ringa till AIB. Lagom sugen på telefonpratande med en helpdesk efter att ha jobbat med just det hela dagen så lyfte jag ändå tillslut min lur och ringde. Och här nånstans började eländet…

Welcome to AIB blablabla. Please enter your registration number” svarade datorrösten vänligt och jag följde rådet. ”Please enter the first digit in your Personal Access Code” följde härnäst och jag matade in siffran. Sen kom första mindfucket…
”Please enter the last digit in your Personal Access Code” och jag gjorde även det. Till svar fick jag ”Your access code is not correct” och sen blev jag ombedd att ringa in och prova igen. Nåja, alla kan väl skriva fel tänkte jag och jag gick igenom allt igen. ”Your access code is not correct, please try again”.

Då kom jag på att min kod visst bara var fem siffror lång. När jag för tredje gången skulle slå in sista siffran i koden visste jag att det skulle vara en sjua, inte en etta och kände mig hur lugn som helst. ”Please enter blabla” började rösten i telefonen innan jag lyckades med konststycket att istället för att klicka en sjua så klickade jag på fel jävla knapp! ”Your Personal Acccess Code has been locked”.

”Toarulle, fan och helvete!” svor jag inombords samtidigt som jag klickade mig fram till kundsupporten. Damen jag fick prata med var väldans trevlig och hjälpsam och vi hade nog ett litet moment där under tiden hon väldans flörtigt frågade mig efter min adress, mina bankuppgifter och annan intressant information som en golddigger helt klart bara frågar folk hon är intresserad av.
Sen tog vårat moment abrupt slut. ”Can I have your account number?”. Såklart har jag inte den informationen nedskriven nånstans, så det sket sig nåt brutalt mellan oss. ”Sorry, I already have a girlfriend” mumlade jag innan jag slängde på luren.

Efter att ha letat igenom hela mitt rum, hela Spiris rum och slutligen rivit ut hela garderoben insåg jag att min kartong med allt mitt imponerande pappersarbete var spårlöst försvunnen. Jag hittade dock en mobilräkning med ett kontonummer på, men det numret visade sig vara min operatörs och inte mitt eget, så det kontonumret gick inte hem hos AIB den heller. Dock fick jag tipset att åka till en bankomat, där fanns all info jag behövde.

Femton minuters cykeltur, en Ben & Jerrys, 6 Miller och -20 euro senare så hade den äckliga lilla papperslappen äntligen hämtats hem. Segern var min! Jag ringde då banken och fick snacka med en herre vid namn Nigel. En riktigt trevlig pajsare som först golddigger-förhörde mig på alla mina uppgifter för att sen nästan totalt söva mig med 5 minuters disclaimers innan han slutligen kunde hjälpa mig låsa upp PAC-koden. Seger och magi, allt löste sig tillslut. Jublande glad tackade jag Nigel och lade på.

Då insåg jag att jag ännu inte, efter 2 timmars meckande, lyckats byta mina inkomstuppgifter hos banken. Det var ju därför jag ringde dom från första början!
Samtidigt som jag slog telefonnumret tänkte jag högt ”Inte samma kille igen, han kommer tro jag är lika mongo som jag tror att vissa av mina kunder är”. Och vem fan tror ni svarar? Av alla miljoner agenter som sitter där svarar den där jeffla Nigel igen. ”Hello…. its me Michael again…” kved jag samtidigt som jag skämdes som en hund. Sen förklarade jag att jag glömde ändra mina inkomstuppgifter och allt slutade lyckligt. Två timmar för att byta en uppgift hos banken, jag tackar jag

”