Vikingakäk och mjöd

Då jag på något sätt lyckades kämpa mig genom årets första arbetsdag trots att jag stundtals kände mig katastrofdålig så passade vi på att fira detta med en lite annorlunda matupplevelse. Jag slängde på mig långskägget, kastade ner bredsvärdet i bältet och bröt sönder min tandborste innan jag sen mötte upp Sara och Peter för ett besök på Aifur, hufvudstadens (kanske?) enda vikingarestaurang.

Direkt vi kom in möttes vi av en skäggig snubbe vars röst, och lite till utseendet också, påminde om Runar i Hem till Midgård

. Runar, eller vad han nu hette, visade oss väldans snällt till vårat bord där vi sen fick ta plats. Gammel-Sara kände direkt igen sig och utbrast snabbt åh, det känns precis som när jag var ung” samtidigt som lite-äldre-Peter mest klagade på att allt såg så modernt ut.

Ställde hade, såvitt jag kan tänka mig, en riktigt sköna vikinga-stil på allt därinne och dom flesta grejerna var mer än väl tilltagna för att kunna mörda någon vid bordet om man nu skulle blivit osams. Ljusstakar, bestick och mattor var alla av mordvapenskaliber och det kändes på något vis riktigt äkta att vara därinne.

Till en början fick vi beställa något att dricka, och jag lät dom andra välja som vanligt. Kan ingenting om okända öl/drycker så jag låter bli att ta på mig ansvar som eventuellt kan slå tillbaka om det man valt smakar prutt.
In på bordet kom ett varsitt glas mjöd och jag tänkte att jag minsann kommer att kräkas likt en häst med magsjuka av det där eländet.

Men det var inte så farligt faktiskt. Jag har alltid fått för mig att mjöd är nån slags ”buffligare” öl där man får sila ingredienserna mellan tänderna för att inte avlida av ingrediensförgiftning. Men så är det ju inte alls, utan mjöd är faktiskt ett slags honungsvin som smakar riktigt fräscht. Om jag skulle beskriva smaken så skulle jag beskriva det som svagt mentholsmaksatt fräscht vatten, med en liten mellansmak av blomsteräng och en svag svag eftersmak av tuggumit Jenka

. Inte alls farligt och jag kaskadkräktes inte alls som en häst av det där.

Bilden på maten blev väl inte helt hundra, men jag beställde i alla fall in Tore Hjorts Rullar & Svarta Vinbär med vad jag trodde var potatismos ända tills mina två vikingakamrater smaskade i sig mina rester och minsann förklarade att det var palsternacksmos, inte potatismos.
Maten smakade helt okej, även om det kanske inte var det absolut bästa jag ätit matmässigt. Men själva stämningen gjorde att det här stället absolut kommer besökas igen. Småsaker som att dom serverar ett bröd vid namn Bautabröd, ölet serverades i riktiga vikingabehållare, dom sätter främlingar bredvid varandra för att man ska börja prata samt att servitören rätt som det var skrek åt alla att ett nytt gäng var på väg in i restaurangen och att vi skulle hälsa dom välkomna med en applåd gjorde att man verkligen föll för stället på första försöket.
Som om inte det vore nog så är det E-Type av alla människor som äger stället, och jag som växt upp med hans musik på radion 24/7 ser det som ett litet plus faktiskt (trots det utbredda E-typehatet i Sverige idag).

Nej, om ni någonsin har vägarna förbi Gamla Stan så kika in på Aifur vettja, det är ett ställe ni kommer uppskatta för att det är lite speciellt och trevligt. Jag ger Aifur 3,75 pilbågsskyttar av 5 möjliga i betyg.”