Tågluff: Genoa – Inget internet, en fyr och en stor båt

Ni som läst bloggen kan det här med min och Jakers morgonrutin vid det här laget. Klockan ställdes på 07:20 eftersom vi siktade på att ta tåget vid halv 9-tiden. Klockan 07:56 vaknade jag av att Jaker informerade mig om att klockan minsann inte ringt och att vi likväl kunde snooza en stund till eftersom vi inte skulle hinna med tåget i alla fall.
En frukost bestående av 80% kex konsumerades för egen del på hotellets terrass efter att vi väl släpat oss upp och sen packade vi ner det sista för att ta sikte på 10:40-tåget.

Tåget tuffade in på stationen ungefär 5 minuter försenat och vi klev ombord för att låta tåget transportera oss dom 22 (!) stationerna som vi behövde passera för att nå dagens slutdestination Genoa.

Jag somnade som vanligt under tågresan (orka vara vaken och göra ingenting i 2,5 timme [?]) men vaknade stundtals till och kunde knäppa några bilder ut genom tågfönstret. Sjukt att dom verkar ha lagt i stort sett alla tågrälsar längs Medelhavskusten så utsikten kan man i alla fall inte klaga på.
Annars minns jag mest att jag satt och sov i resans överlägset obekvämaste tågsäten hittills. Nej, italienska tåg överlag är ingen höjdare

Väl framme i Genoa kunde vi konstatera att väderrapporterna tyvärr stämde för första gången på resan. Moln och regn stod på dagens vädermeny och vi kände oss lite halvt missnöjda med det efter att ha spenderat två dagar i Diano Marinas solsken.

En kort promenad i raskt tempo tog oss fram till Starhotel President där vi bokat våra rum och vi checkade in utan större problem.
Room number 1202 on the 12:th floor” sa receptionsgubben och jag sken upp. ”12:e våningen, det måste ju betyda asgrym utsikt!?” tänkte jag lite småhögt utan att Jaker hörde mig.
Väl inne i hissen började vi båda fnissa högljutt när vi såg att hissen bara gick upp till 12:e våningen – våran våning. Förväntningarna på utsikten efter Diano Marina-hotellets utsikt var inte nådiga när vi klev ut ur hissen…

Hotellrummet i sig var över medel i betyg. Riktigt fräscht, luktade inte rök ([?]) och sängarna kändes mycket bra. Dessutom fanns det två sängar med varsitt täcke – tummen upp för det.
Jag skulle nog nästan vilja säga att hotellrummet var perfekt… förutom en sak: det saknades internet. I dessa bloggartider är det dessutom ett stort minus, typ lika stort som om det skulle saknas dörr till rummet ungefär. Att inte ha gratis trådlöst internet på hotellet år 2010 borde faktiskt räknas som en av dom sju (åtta) dödssynderna om ni frågar mig. ”Ska det verkligen vara på det här viset?”

Utsikten var annars inte helt hundraprocentig trots det höga antalet våningar. Visst var det väl helt okej att kunna kika ut över hustaken, men samtidigt gjorde dom att man knappt märkte att man befann sig på de 12:e våningen på hotellet – det kändes mer som man var på tredje våningen ungefär. Lite tråkigt, men samtidigt hade vi inte tänkt stanna på hotellrummet speciellt mycket heller, så det var inte hela världen att vi inte fick ha någon havsutsikt över Medelhavet…

Toaletten var annars sådär typiskt hotellfräsch. Badkaret fungerade även det bra kan jag rapportera efter att personligen ha testat det.

Jag tog såklart sängen med den häftiga kontrollpanelen på nattduksbordet. Har dock inte vågat mixtra med knapparna för att se exakt vad som händer, men jag förväntar mig robotservitörer, gratis roomservice och en knapp som sköter tandborstningen åt mig

Efter att ha dumpat våra saker på hotellrummet bestämde vi oss för att ta sikte på stan för att kika lite. Hungern började även den smyga sig på lite smått så någon slags restaurang stod också på dagsschemat.

På vägen ut fotades den jättttttestora lobbyn som finns därnere och Jaker ville såklart stå ivägen bara för att kunna visa hur rakt han kunde stå

Första målet på Genoa-touren var Sampdoria-shoppen. Efter att kartläsar-Jaker som vanligt dominerat anlände vi vid shoppen ganska snart efter att vi lämnat hotellet, men det verkade ganska stängt…

”Det ser stängt ut…”

Istället bestämde vi oss för att ta sikte på den stora fyren som finns i staden, La Lanterna di Genova. En hyfsat lång promenad senare befann vi oss i hamnen där vi fick syn på…

… Globen… Det verkade vara nåt slags växthus eller liknande, men eftersom vi inte ens skulle spendera 24 timmar i staden kändes ett runt växthus inte speciellt intressant – vi skippade därför en närmare undersökning av glasbollen

Tyvärr visade det sig att vi hade gått fel väg när vi tog sikte på fyren och därför fann vi oss ståendes längst ute på en brygga mitt i hamnen istället för framför fyren… På avstånd kunde vi i alla fall se denna fantastiska byggnad sträcka sig mot himlen

Knäckta av misstaget och det faktum att vi skulle bli tvungna att ta oss runt hela bukten för att komma bort till fyren byttes fokuset istället från fyr till föda. Vi tog sikte på en pizzeria som vi sett tidigare under dagen och gick på vägen dit förbi den här fantastiska byggnaden. Alla detaljerna ni ser är målade, det är inte guldstatyer som står där utan dom är ditmålade på fasaden. Helt galet snyggt och så vackert att jag nästan började gråta.

Okej, jag började inte nästan gråta men jag försöker med ord förklara hur ett mästerverk ser ut – det är inte jättelätt så jag överdriver lite för att få er att förstå

Kolla! Det där fanns alltså att beskåda på utsidan av huset! Hur ballt är inte det? Jag ska också ha episka målningar på mitt hus när jag blir stor!

Pizzerian vi sen traskade in på bjöd på tågluffens hittills konstigaste kniv och enormt stora pizzor.
Sen noterade en av servitriserna att jag var den store bloggaren Kausti och frågade nåt konstigt på italienska. Jag förstod ingenting förrän hon frågade ”Do you want me to take a picture of both of you?”. Jag nickade, hon knäppte kortet och…

… Jaker såg ut som ett fån. Jag ville såklart inte vara sämre så jag körde samma tönt-min som Jaker. Heja oss!
Det syns dock inte på bilden hur stor pizzan var, men det var lätt den största pizzan jag någonsin ätit.

På tal om italiensk pizza ja. Jag noterade någonting när jag kom till Italien direkt vi åt för första gången och det verkar någonting som gäller i hela Italien: maten smakar ju ingenting!
Som på pizzerian vi åt på, där hade dom en meny med 10-12 pizzor som man kunde äta. Men dom hade ingen köttfärssås, ingen lök, ingen peperoni, ingen paprika och inget kebabkött man kunde ha på pizzan utan det man kunde välja på var ungefär ost, annan ost, en tredje ost, skinka, oliver och ansjovis – det var ALLT man kunde ha på pizzan! Hur roligt är det på en skala?

Jaker var lyrisk – ”Margheritan smakar gudomligt här i Italien”. Kul för honom om han gillar pizzan här, men hur rolig är en pizza med deg, tomatsås och ost egentligen? Inte rolig alls om ni frågar mig.
Likadant med Carbonaran… Det är spaghetti, bacon, grädde och lite svartpeppar på om man har tur – det är allt. Att fråga efter ketchup är det ju dödsstraff på eftersom ketchup faktiskt ger maten lite smak – så får det ju inte gå till

Det känns lite skumt att säga det, men min Carbonara smakar i alla fall någonting och en vanlig svensk kebabpizza med kebabsås (mmm… kebabsås) utklassar faktiskt den italienska pizzan med hästlängder.

Tyvärr, men det är min åsikt om det italienska köket…

Efter pizzalunchen tog vi De Ferrari-tunnelbanan (det finns en enda linje i stan:i) och siktade på ett nytt studiebesök ute vid fyren – den här gången på rätt ställe också.

Någonting som annars överraskade med Genoa var det faktum att det var så lugn och tomt överallt. På stan kunde man gå en hel storgata utan att möta en människa och det åkte kanske 15-20 personer i tunnelbanan när vi åkte första gången. Lite sådär småmysigt på något vis faktiskt.

Efter att vi hoppat av vid De Ferrari-stationen och traskat den långa trägången (800 meter) så kom vi slutligen fram till Genoas svar på Långe Jan.

Jaker var nöjd.

6 euro per person kostade besöket på fyrens museum plus rätten att få traska upp i den ståtliga fyren. Jag betalade och såg glad ut ända tills jag insåg att det inte gick att åka hiss upp – vi skulle få ta trapporna upp. Jaker bröt ihop efter 12 trappsteg och jag bröt ihop strax därefter. Trappor är hemska – fler rulltrappor till folket!

172 trappsteg krävdes det att vi avverkade för att komma upp dom 76 meterna över marken som besökare hade tillåtelse att besöka. Vi var då sammanlagt 116 meter över marken eftersom fyren stod på en 40 meter hög klippa.

Definitionen av ordet höjdskräck har förändrats något sen jag var upp i Eiffeltornet och nu kände jag faktiskt inte av den alls när jag stod däruppe. Kanske hade det att göra med det faktum att jag var helt förstörd av trapporna, men kanske så börjar höjdskräcken avta lite smått?
Utsikten över stan var helt okej även om jag var lite besviken på att vi inte fick gå upp hela vägen i fyren eftersom dom översta våningarna var avstängda för besökare :_

Stadsutsikt.

Vi kunde även se den megamaxade enorma färjan som stod i hamnen. MSC Splendida heter den tydligen och har fyra pooler, en squashbana och en Formel 1-simuator ombord. Färjan kostade 550 miljoner dollar att bygga, väger 134 000 ton utan last och är 330 meter lång… Sjukt stor sak.

Efter att ha kikat ut över staden i några minuter tröttnade vi (Eiffeltornet var ballare!) och vi traskade ner från den nästan 500 år gamla fyren (jo, ni läste rätt – femhundra år). Vi hade som sagt inte mer än 24 timmar i staden, så att stanna där uppe i all oändlighet hade vi inte tid med.

Nedanför fyren hade dom satt upp en skylt med en rullstol på och antagligen var det en skylt som berättade vart närmaste rullstolsaffär fanns. Det var helt sjukt var slut i benen man var efter att ha varit upp i fyren. Trapporna fortsatte i all oändlighet och vi hade dessutom redan gått ett antal kilometer idag. För att göra det värre så går Jaker helt sjukt fort med sina långa ben så att jag får kämpa som en OS-deltagare i gång för att hinna med – det bidrog ytterligare till tröttheten.

Efter fyren var vi båda så trötta på allt traskande att vi tog sikte på hotellet. Först skulle Jaker dck besöka Genoas och Sampdorias shoppar för att köpa ett ölglas med vardera lags logo på.
Nu hade ingen av shopparna ölglas så av dom planerna blev det inget utan istället traskade vi vilse i stan på jakt efter en matvarubutik att handla på.

Efter en halvtimmes förvirrat letande tog Jaker modet till sig och frågade en dam som såg trevlig ut om hon kunde vägen till någon butik. Som ni ser på bilden briljerar Jaker med sin italienska och damen talade om för honom var vi hittade närmaste butik där vi kunde handla vatten, läsk, Nutella&Go och kex. Jag var nöjd och Jaker likaså.

En kopia av Paris Triumfbåge passerades sen på vägen hem till hotellet.

Recensionen av Nutella&Go:en blir kort. Den innehöll Nutella – det är ett stort plus. Den innehöll kexpinnar man skulle doppa i Nutellan – ett till plus. Sen innehöll den nån slags drickbar vätska som såg alldeles för läskig ut för att jag skulle våga prova den – ett mindre minus.

Betyg på Nutell&Go: 4

Planeringen inför kvällen var att kika Danmark – Kamerun på TVn, men när jag låg i badet (och Jaker var ute och kikade Genoas hemmaarena) så blinkade lamporna i rummet lite oroväckande och sen visade det sig att Rai (kanalen som sände matchen) inte längre visade annat än myrornas krig.

Nu ligger jag här i min säng och bloggar samtidigt som Jaker står inne i badrummet och blåser håret i desperation för att försöka glömma det faktum att han var i hissen när strömmen gick ”Den bara stannade, sen blev det svart. Sen åkte den ner till lägsta våningen och upp igen – skitläskigt” darrade han när han kom in på rummet efteråt

Annars kan jag nämna att italiensk TV-underhållning är fruktansvärt konstig. Vi kikade nyss på ett program där pensionärstanter dansade fruktansvärt taffligt på scen. Man förstod inte mycket, men att det där ska sändas på en lördagkväll på bästa sändningstid känns lite småchockerande…

Nåja, inlägget kommer upp lite senare än vanligt p.g.a. att det italienska internetet är svindyrt.
”