Tågluff: Paris – Eiffeltornet!

Idag har jag och Jaker varit produktiva. Eller, vi har i alla fall gjort besökt resans höjdpunkt och sen har vi för första gången på länge gått upp när klockan ringde imorse. Sen har vi ätit en helt horribel middag också, men vi tar det från början:

Dagen började med en trött Kausti och en nästan lika trött Jaker som stapplade ner till frukosten redan klockan 07:20. Lite sjukt att man jämt gått upp 06:30 när man jobbar, men under semestern blir man som förlamad tidigt på morgonen…
I alla fall var jag såpass trött imorse att jag gömde ta med mig kameran ner till den franska debutfrukosten och därför kommer bilder på frukosten imorgon istället.
Efter frukosten tog jag och Jaker tunnelbanan för att åka dom 30 (!!!!) tunnelbanestationerna till våran destination – Bir-Hakeim.
Vi skulle besöka Paris största turistattraktion – Eiffeltornet! Ända sen resan började ta form för nästan ett år sedan har Eiffeltornet setts som min personliga favorit bland turistfällorna under resan. Och idag var det äntligen dags! Förväntningarna var skyhöga, närmare bestämt 324 meter höga, och jag måste säga att…

… när jag för första gången såg Eiffeltornet på riktigt nära avstånd blev jag lite tagen. Det kändes ungefär som att se TV-tornet i Berlin fast 4 gånger bättre! Det är bara löjligt att med bilder från en digitalkamera försöka visa hur häftigt tornet faktiskt såg ut när vi klev runt hörnet från gatan där tunnelbanan stannade. Det var helt magiskt att ha en sån enorm byggnad ståendes framför sig…

Ååååh, jag kan inte ens i ord beskriva hur ballt det var att stå där nedanför Frankrikes svar på… nej, det finns nog faktiskt ingenting som kan jämföras med Eiffeltornet.

Efter att ha traskat in under tornet vid 9-tiden såg vi att kön till ingången var enorm. Det stod säkert redan 200-300 personer i kö – och då var det ändå 30 minuter kvar tills det öppnade
Tack och lov hade jag lovat mig själv att jag minsann skulle gå upp för alla dom 1 665 trappstegen för att komma upp i tornet och den kön var betydligt kortare. 40-50 personer stod framför oss i morgonsolen när vi ställde oss i kön för att vänta.

Alltså, det var nån som sa att det skulle finnas ett torn här nånstans… ser du nåt?”

Jag vet inte varför, men det traskade runt killar med militärkläder och gevär bland människorna som köade. Det kändes lite underligt på något vis, men samtidigt gick dom bara runt där och gjorde ingenting… Men man visste inte om dom var riktiga franska militärer eller om det var nåt slags terrordåd på g.

Sen släpptes vi äntligen in i tornet. Prisläget för att komma in i tornet var satt som så att om man var 12-24 år så kostade det 3,5 euro och om man var över 24 kostade det 4,5 euro. Vi traskade upp till luckan och lämnade fram 7 euro och killen bakom glaset ryckte till och tittade konstigt på oss. ”Two youth tickets?” frågade han och kikade snett på oss. ”Yes” svarade jag och han ruskade på huvudet samtidigt som han gav oss biljetterna Det kändes som att han inte riktigt trodde på att min 1,91-långa polare Jaker bara var 24 år ung på något vis

Dom hade förövrigt metalldetektor för att komma in i tornet också… Det kändes som att terroristskräcken var ganska stor i det där tornet av någon anledning… Iofs kan jag tänka mig rubrikerna om någon terrorist skulle lyckas krascha Eiffeltornet – världen skulle nog bli smått panikslagen.

Ett trappsteg avklarat – 1 664 kvar! Promenaden kunde börja! Så vi började den långa färden mot andra våningen som låg 115 meter över marken…

… och vi gick…

… och vi gick. Och vi klagade på att det var jobbigt. Och vi gick… Ju längre upp vi kom destå mer började jag känna av min höjdrädsla. Den var ganska påtagande i TV-tornet i Berlin, men det där tyska fuskbygget svajade och hade sig när man stod högst upp, så det var inte så konstigt att man nästan gjorde i byxan där…

Uppe på första våningen kände jag att vi började komma upp en bit ovanför marken. Då var vi bara 95 meter upp och TV-tornet i Berlin var mer än dubbelt så högt. Paniken började smyga sig på lite lätt samtidigt som jag försökte få den logiska delen av min hjärna att börja fungera igen.
”Tornet här stått där i över 100 år – det står stadigt” försökte jag. ”Då är det dags att skiten rasar snart” svarade min smått panikslagna hjärna kvickt. ”Lugn och fin” fortsatte jag min nedlugning av mig själv. ”VI (min hjärna är schizofren) ÄR JÄTTEHÖGT UPP OCH VI RAMLAR SNART NER!” svarade hjärnan. Jag stängde av den en stund så att den fick lugna ner sig, sen fortsatte vi upp till andra våningen.

Snart sprang jag på den här bilden. ”SÅDÄR SER TORNET SNART UT! SPRING NER!” började min skräckslagna hjärna igen. ”Men lugna neeer diiig! Det är ingen fara. Andas. Andas! ANDAS!” skrek jag lite smått irriterat inombords till mig själv…

Vadå? Har in aldrig pratat med er själva?

”GÅ INTE FÖR NÄRA KANTEN! DU KAN RAMLA NER!”. Jag smög sakta fram mot räcket såpass långt att jag kunde sticka ut kameran genom stålnätet som omringade plattformen och knäppa några kort.

Med darrande ben bestämde jag mig för att vi minsann skulle åka hissen upp till den översta våningen. Här nånstans svimmade min panikslagna hjärna…

Jag kan ärligt säga att glashissen upp till den översta våningen (ungefär 200 meters hissåkande) är det värsta jag någonsin varit med om. Jag svettades, jag tittade ner och jag försökte spela lugn men innerst inne ville jag bara åka ner igen. Det var hemskt, vidrigt och sjukt jobbigt att åka den där hissen upp – dessutom verkade den aldrig ta slut.

Det tog väl 1-2 minuter att åka upp, men det var dom längsta minuterna jag någonsin upplevt och jag får fortfarande korta höjdskräckskänslor när jag kikar på bilderna jag tog däruppe

Stadsutsikt uppe från Eiffeltornet.

Utsikt över floden Seine sett uppifrån tornet.

Utsikt över gräsmattan framför Eiffeltornet sett uppifrån.

Mer Paris sett från tornet.

Triumfbågen sedd uppifrån Eiffeltornet.

Efter att ha tagit hissen ner från översta våningen avtog höjdskräcken helt och hållet. Efter att ha varit nästan 300 meter övanför den hårda marken kändes 100 meter inte alls så högt. Vi bestämde oss för att Eiffeltornet härmed fick ses som avklarat och tog sikte på trappen för att gå ner igen.

Jag måste bara säga att såhär i efterhand var utsikten från Eiffeltornet verkligen fantastisk, det är bara det att panikkänslorna nog tog överhanden lite däruppe Det är svårt att njuta av höjden när man är rädd för den

På vägen ner kom jag dock på att vi inte tagit kort på Frihetsgudinnan! Efter att Jaker tittat på kartan i 13 sekunder kunde han konstatera att den skulle ligga precis bakom oss, och nog låg den där. Nu snackar vi inte den amerikanska Frihetsgudinnan utan den lilla som finns i Paris. Den är blott 11 meter hög, men likväl måste man ju ha tagit kort på den när man var där På nån kilometers avstånd får det där duga – vi hade varken ork eller tid att ta oss dit för att fota den på närmare håll – trodde vi i alla fall

Om ni inte redan fattat det så har jag nån slags fetisch för höga torn, så därför passade jag på att ta ytterligare några kort när vi kommit ner…

Såklart måste man ta en bild där man står framför tornet också. Tyvärr fick man inte stå på gräsmattan framför tornet, men den där platsen fick duga.

Jag måste få förklara T-shirten också. Den är orange och ganska ful, men den var tvättad så jag packade ner den innan jag åkte på resan. Anledningen till varför jag tog på mig den idag var för att vi planerat in damfinalen i Roland Garros på eftermiddagen. Eftersom vi var osäkra på om det var någon slags klädkod där så bestämde vi oss för att ta en sväng förbi en Lacoste-butik efter Eiffeltornet för att köpa valfri pikétröja som kunde användas under tennisdagen. Då tänkte vi göra som så att vi skulle slänga den T-shirten vi hade på oss och därför tog jag på mig den fulaste T-shirten jag hade. Dock tänkte jag inte så långt som att jag faktiskt skulle behöva ta kort framför Eiffeltornet med den T-shirten på mig Aja, det finns människor som har gjort värre tabbar än så

Ovan nämnda Lacoste-butik ses här på bilden.

Sammanlagt 156 euro fattigare traskade vi ut därifrån och ner mot tunnelbanan. Jaker var eld och lågor över sin vita krokodilpiké och ville direkt byta om.
Jag informerade hono om att det nog skulle ses som lite ostiligt att byta om mitt på en tunnelbanestation i väntan på tåget. Jaker, som inte ville vara ostilig, avvaktade ombytet.

70-talsfunky-Kausti före Lacoste-pikén.

Eleganta Roland Garros-åskådaren Kausti efter Lacoste-pikén.

Området inne vid tennisbanorna var annars riktigt najs. Stora ytor, inte så mycket folk och elegant klädda funktionärer överallt. Eftersom vi både var tidiga, hungriga och hade eleganta Lacoste-tröjor på oss bestämde vi oss för att äta någonting vettig – vi tog sikte på baguette-korven som dom serverade. 150 kronor för två korvar och två Pepsi gjorde dom där korvarna till dom överlägset dyraste varmkorvarna jag någonsin ätit. 70 kronor för en korv med läsk – tjohej! Men den smakade faktiskt riktigt gott. Jaker var eld och lågor över sin korv (:i) och utropade den till ”Den godaste korven jag någonsin ätit!”. Jag var mer än nöjd med min också.

Betyg på Roland Garros-korven: 4

”Vilken stor baguette du har Kausti”

Efter att ha ätit upp våra korvar tog vi en promenad runt området för att kika hur det såg ut. Då fick vi syn på en massa människor som stod och tog kort på nån person. Jag har ingen aning om vem det var, men hon såg ut som en gammal tennisstjärnas fru eller nåt sånt. I alla fall, skit i henne – det var snubben i orange tröja som var intressant.

Han hade stenkoll på alla tennisspelares fruar, deras kusiner och fan vet allt. Direkt det gick förbi någon som var någonting kände han igen personen och bad att få ta ett kort och få en autograf. Vi stod där ett längre tag och man lärde sig ganska snart att inte knäppa kort förrän killen i oranget gjorde det. Lyfte han sin kamera gjorde jag samma sak eftersom det då fanns en liten chans att personen som gick förbi faktiskt var intressant.
Nu fick jag bara en massa ointressanta människor på kort, men under hela tiden vi stod där hoppades vi på att få en skymt av Wilander, Borg eller kanske t.o.m. Söderling. Tyvärr blev det inget av det…

Orangea mannen in action…

Annars måste jag bara säga en sak: Jag har under hela tiden vi varit i Paris undrat var alla heta damerna befinner sig. Visst har man sett en och annan, men i jämförelse med Amsterdam ser Paris damer ut som typiska irländare allihopa (dvs. överlag riktigt ful allihopa).
Men idag gick ljuset upp för mig. Jag kan lugnt säga att jag a-l-d-r-i-g sett i närheten av lika många 10-poängare på ett så litet område som inom Roland Garros-området. Det var helt absurt hur många heta damer det fanns där.
När jag någonsin växer upp och bestämmer mig för att gifta mig, skaffa Volvo, villa och vovve så kommer jag åka till Roland Garros, välja ut en av dom tokheta damerna där och sen leva lycklig med henne under resten av mitt liv!

Nåja, fokus igen nu: Jag och Jaker hade glömt ett antal viktiga saker inför tennistittandet. Solskyddskräm, autografblock (tänk om man hade stött på nån!) men framförallt någonting att ha på huvudet.
Väderprognoserna skvallrade tidigare under veckan om 30 grader och sol under lördagen och för en gångs skull följde vädret väderprognosen. Där stod vi med T-shirts, utan solskyddskräm och utan någonting alls som skyddade oss mot solen…

Efter att ha kommit in på läktaren och fått syn på att alla stolarna hade mössor blev vi överlyckliga. Kanske skulle vi överleva matchen trots allt? 37 sekunder senare satte vi oss på våran plats och insåg att våra billiga platser inte förärats med någon Roland Garros-mössa. Besvikelsen var total, men vad är det dom säger? ”Nöden har ingen lag”…

Säg hej till burka-Jaker och burka-Kausti

För att förhindra total utbränd sönderbrändhet utrustade vi oss med burka-mössor gjorda av våra gamla T-shirtar. Dom fungerade mycket bra för att hålla borta solen, men dom stoppade inte solen från att göra det jättejättejättevarmt på läktaren…

Fröken Stosur servade igång matchen och Jaker somnade strax efteråt Sol + för lite sömn + Jaker = en trött Jaker. Han vaknade dock efter något game och kunde se italienskan Schiavone ta hem första set. Jaker som är ett stort italienfan var nöjd med matchens utveckling – jag brydde mig inte riktigt i vem som vann utan var mest sur för att tennisgudinnan Wozniacki

hade åkt ur tidigare under turneringen.

Sen gick solen plötsligt i moln och alla jublade över att temperaturen sjönk från ungefär 50 varma grader till 35 svalare grader. Här insåg jag att mina armar nog var lite rödare än vad dom borde…

Strax innan setbollen som gav Schiavone första setet.

Annars kan jag berätta lite hur det känns att sitta på centercourten på Stade Roland Garros:
Till att börja med är stolarna gröna och ganska hårda. Sen är arenan sjukt mycket mindre än vad den ser ut att vara på TV. Man ser jättebra även om man sitter på den sämsta platsen som finns därinne (ungefär där vi satt idag :i). Bollkallarna är sjukt drillade i det dom gör och beter sig verkligen exemplariskt, sen rullar dom bollarna fram och tillbaka på ett väldigt roligt vis också. Lite svårt att förklara, men om ni någonsin åker till Roland Garros kommer ni fatta Stämningen därinne är nog helt okej för att vara en tennismatch, men jag förstår inte det här med att man måste vara knäpptyst när bollarna spelas. Iofs har det väl att göra med att sporten är en snobbsport. Funktionärerna på arenan är väldigt hjälpsamma och ser till så att du hittar till platsen du ska sitta på också. Det är väl det lilla jag kommer på såhär på rak arm.

Tillbaka till matchen: Italienskan vann fler dueller än australiensiskan och stod efter ungefär 1,5 timme som vinnare av matchen. Vi tackar gudarna för att det blev 2-0 i set och att matchen gick väldigt snabbt.
Hade vi fått sitta i solen i ytterligare en timme hade jag dött. Vätskebristen började bli påtaglig, svettandet tog kål på en och armarna var redan sönderstekta så därför jublade jag och Jaker som dårar när matchen tog slut. Dagens tennisdos var avklarad och vi tog sikte på tunnelbanan för att åka dom dryga 30 stationerna tillbaka till hotellet.

Väl ombord på tunnelbanan var det knökfullt med folk och ungefär 65 grader varmt. Jag dog inombords när jag steg på och insåg att vi skulle åka jäääättelångt i den här helvetesvagnen. På något mirakulöst sätt kom vi dock fram till våran destination och helt genomsvettig klev jag av vagnen och lovade mig själv att aldrig mer åka tunnelbanan i Paris en varm junidag. Vi traskade in på hotellet och lämnade det vi inte behövde ha med oss – sen var det dags för middag. Och vilken middag det blev…

Vi traskade in på en restaurang som inte låg alltför långt bort från hotellet. Restaurangen såg respektabel ut och det satt mycket folk utanför – det brukar vara ett bra tecken. Väl inne i restaurangen såg vi att dom hade placerat kritor på alla borden av någon anledning… ”Kanske för att dom vill att man ska handla på krita” skämtade jag till det hela och Jaker förstod inte skämtat

Sen fick vi menyn och ett problem uppstod – allt stod på franska. Jag försökte tyda vad det stod men fattade nada. Jaker, som faktiskt läst franska på högstadiet visade tydligt hur flitig han var under dom sista åren innan gymnasiet när han glänste genom att tolka ”jambon” till räkor och ”cheese burger” till cheeseburgare.
Jag tänkte som så att jag inte ska krångla så mycket idag – jag beställer nåt bara. Det står entrecote där ovanför och resten av sakerna i samma stycke verkar vara varmrätter – jag pekar på nån bara. Det blev ”Trio de tartare” för min del – Jaker beställde Tartare de boeuf. Det lät ju gott i alla fall, dessutom hade jag hört att fransmän skulle vara duktiga på det här med matlagning.

Det tog 15-20 minuter och sen kom servitören in med min och Jakers tallrik. Jag höll på att dö av skratt när han ställde fram Jakers tallrik…

… han hade nämligen fått en rå hamburgare med en äggula ovanpå

Själv fick jag nån liknande sörja med oliver och päckel i och det smakade kallt och vidrigt. Det verkade vara nån slags kött blandat med oliver och nån annan vit ingrediens som jag nog helst inte ens vill veta vad det var förnåt.
Jag tvingade i mig nästan hela ortionen, betalade 210 spänn för den äckligaste maten jag någonsin ätit och tackade för mig. Nästa gång ska jag ta reda på vad det är jag äter…

Betyg på det franska köket hittills: 0,5

Nu liggeer jag i min säng och är helt galet trött. Imorgon klockan 15:00 börjar Söderlings final – måtte det gå vägen! Vi hörs imorgon kväll igen (yes)”