Neapel – Italienarna kör som biltjuvar som tagit kokain, jag äter mitt livs bästa pizza och Marlene tvättar händerna

När vi varit i Rom har man stundtals märkt av att folk här inte riktigt har ”is i magen” som vi i Sverige brukar säga det. Tunnelbanan t.ex., i Stockholm får man ilskna blickar om man ställer sig i vägen för folk som ska av, här är det ”UR VÄGEN, JAG SKA OMBORD” som gäller istället.
Övergångsställen är osynliga här, bilförarna gasar bara på och ignorerar alla som vill komma över vägen tills dess att bilföraren blir satt i situationen att om han kör så dödar han någon. Då kan han tänka sig att stanna, annars bränner dom bara rakt förbi.
Och när vi skulle köa till bussen igår, då ställer vi oss snällt i kön för att kontrollanten ska kunna få det lättare. Men vad gör italienarna? Dom ställer sig taktiskt så nära bagageinkastningen på bussen dom kan för att på så vi kunna komma ombord snabbast. Detta leder till att det blir enormt trångt och alla försöker samtidigt komma ombord via den enda ingången som finns.

Som den ursvensken jag är (jaja, jag har finskt påbrå och efternamn och har bott utomlands några år) kan jag så klart inte låta bli att knyta näven i fickan över hur dom annars så trevliga italienarna är såna jubelidioter när det gäller enkel vett och sans.
Men innan vi åkte till Italien bokade vi en bil via Hertz. Jag läste även lite om hur trafiken fungerar här och alla var rätt samstämmiga: italienarna må vara dåliga på att köa, men när det kommer till bilkörning är dom helt galna. Jag reflekterade inte ens över det, utan tänkte mer att ”Så länge man tar det lugnt ska det inte vara nån fara, jag har kört bil i New York, i Chicago där förarna var sämst och jag har gått över övergångsställen i Kambodja. ”I got this” som man brukar säga.

Vi hämtade ut våran Toyota Aygo av Hertz, och tjejen i kassan frågade om vi inte skulle hyra en starkare bil än så. Som dom alltid brukar göra. ”It is very weak” tillade hon och jag tackade nej till merförsäljningen. ”Do you want extra insurance?” frågade hon också och pekade på att om vi pajar bilen, eller om den blir stulen, så blir vi skyldiga mellan 1300 och 2000 euro. Jag frågade glatt hur mycket extraförsäkringen gick på och när hon konstaterade att den skulle kosta ungefär 700 euro för den tiden vi ska ha bilen sa vi tack och hej.

Visst, man kan inte komma ifrån att bilen är riktigt riktigt slö. Den är såpass slö att den toppar vid 100 kilometer i timmen om det lutar lite uppför och den skulle inte ens uppnå maxhastigheten för motorvägen (som är 130 km/h i Italien) om man så körde den nedför en spikrak 90-gradig bergsvägg. Man brukar säga ”Jo, den gör 0-130 på en halv tank” om bilarna är riktigt sega, den här gör inte ens 0-130 under sin fulla livstid om man så spänner fast den på en raket och skjuter iväg den. Raketen skulle istället fastna vid 107 km/h Toyotans luftmotstånd ökar exponentiellt så fort man kommer över 100 km/h.

Men den är rätt rolig och köra, och den stannar inte upp trafiken. Så den duger fint för oss. Vi har löst det som så att i dom få fallen vi behöver köra om någon annan bil så hoppar jag helt enkelt ur i farten, lyfter upp bilen och springer förbi den som vi behöver köra om. Det är det enda realistiska sättet att fixa det.

Men trafiken. Herrejävlar hur italienarna kör. Jävla idiotskititaliernare som kan dra åt helvete. Så fucking illa är det. Vi körde iväg med bilen och kom ut på första uppfarten till motorvägen, då kommer det en italienare som tycker att ”äsch, bara för att det är enfiligt betyder det inte att Fabio inte kan få plats. Fabio kan dessutom köra brum brum fort fort” så han prejar sig helt enkelt in bredvid mig och svischar förbi. Blinkers existerar inte, hastighetsskyltarna är plumpen-siffror, står det 60 på skylten innebär det att ”om jag inte plumpar här får jag sätta en etta framför siffran, så fort får jag köra” och heldragna linjer är bara estetiska. Fabio tycker att dom är vackra, men dom fyller ingen funktion.
Omkörningarna Fabio och hans landsmän gör handlar sen mer om att få andra att flytta på sig, ”finns det inte plats är det upp till dig som ligger ivägen för Fabio att flytta på dig”.
Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet, men trafiken är ungefär 78 gånger värre än jag förväntade mig. Herregud vad illa det är.

Motorvägarna var dock lättare att köra på, ligger man bara i höger fil så är det ingen som stör en. Men det finns bara en motorväg mellan Rom och Neapel och den är privatägd, något som gör att man får betala typ 20 euro för att köra hela sträckan. Så vi bestämde oss att svänga av och köra en mindre väg istället. Och efter ungefär 3 minuter stötte vi på den här staden som låg mitt uppe i en backe. Bilder gör den inte rättvisa, men det är helt sjukt hur dom byggt städerna högt uppe i långa backar. Sjukt otympligt att ta sig fram när det är uppförsbacke vart än man ska.

Efter en stunds åkande kom vi sen in på den rakaste vägen jag åkt i hela mitt liv. Den går mellan Rom och Terracina och det är över 5 mil med en i stort sett spikrak väg. Man ser hur långt som helst framåt, och det känns ruskigt konstigt att bara ligga och köra utan att behöva koncentrera sig på någonting alls.
Kom då på att det minsann inte bara finns en backkamera på bilen, trots att dörrarna låter som om man stänger en plåtlåda, utan att den även har farthållare! Men trots en massa fipplande med den fick jag aldrig riktigt till det. Tills jag kom på att farthållaren i den här bilen fungerar lika bra som en tegelsten under pedalen gör som farthållare. Farthållaren på bilen låser bara hur snabbt man kan köra, så man måste gasa manuellt själv och så stryper bilen hastigheten vid den hastighet som man stängt in… Vilken jävla skit, helt sjukt kasst

När vi sen kom av den här vägen åkte vi över några mindre berg, och då var det istället rallyväg och man fick känna sig lite manlig med snudd på 180-graderskurvor och en massa G-krafter i svängarna. Lock i öronen fick man också.

Vi kom sen fram till Napo… Napl… Neap… jag hoppar av någon anledning mellan Neapel, Napoli och Naples huller om buller. Neapel är väl den svenska stavningen, Napoli den italienska och Naples är den engelska stavningen. Jag hoppar friskt mellan dom alla.

Vi parkerade vår bil i ett parkeringshus, utan större problem och åkte sen för att möta upp Fabrizio som vi bokat boende med. Och herre gud vilken man. Nu är jag en förvisso en kille som gillar tacos, men jag tror minsann att jag för en kortare stund funderade kring att ta ett kliv in i garderoben, komma ut därifrån, gifta mig med Fabrizio för att sen fly landet tillsammans med honom. Herre gud vilken man han var.
Marlene började snabbt dregla och jag fick illa kvickt tömma min ryggsäck och kasta den över huvudet på henne för att hon inte skulle göra slag i samma sak innan jag hunnit före och paxa denne magnifika man.

Han lämnade snabbt över nycklarna till lägenheten och försvann innan jag hann göra slag i garderobstankarna, men jag tror minsann att både jag och Marlene gemensamt mumlade ”Fabrizio, vilken karl!” både en och tre gånger i kör inatt.

Neapel är annars otroligt vackert. Det är ruskigt varmt, stundtals tror jag vi är uppe och nosar över 40 grader i solen, men det är verkligen vackert.

Borgen som ligger i viken passar verkligen in perfekt, och man får lite lust att smyga in där och skjuta kanoner mot båtarna som ligger i viken.

Påminner mycket om Nice i Frankrike med sitt läge vid Medelhavet, strandpromenaden med mera. Deras specialitet är pizza och vi har så klart inte snålat med testandet. Igår kväll tog vi sikte på första bästa restaurang eftersom vi var sent ute och det var söndag, så vi hamnade på ett ställe som hette Umbertos.

Jag beställde in en seafood-pizza och fick ett mästerverk på en tallrik. Titta på den, hur snyggt är inte det där? 10 euro kostade den, vilket får ses som helt okej med tanke på att jag betalat mer för en sunkig pizza i Stockholm än vad den här kostade.

Idag tog vi sen sikte på en pizzeria vid namn Napoli In Bocca, något Marlene säger betyder ”Neapel i munnen” och oavsett om det är sant eller inte tänker jag inte googla det och kika upp sanningshalten i det uttalandet. Tycker namnet är mäkta passande.

Servitören, och tillika pizzabagaren, som äger stället kom direkt fram till oss med blöta papper som vi fick tvätta händerna med. Jag tog det som ett tecken på att man ska äta pizzan med händerna, men vet inte riktigt om så är fallet.
Vi blev i alla fall informerade om att det fanns två pizzor att välja på. En utan ost och en med ost. Vi beställde en av varje och in kom någonting som såg rätt tråkigt ut.

Men dra mig baklänges vad gott det var. Degen smakade lite smått bränt, precis som pizzan kvällen före, men inte på ett dåligt sätt utan på ett sätt som kan liknas vid hur grillat kött smakar grillat på ett positivt sätt sett till hur stekt kött smakar mindre gott än grillat kött.
Jag tog pizzan utan ost, och tomatsåsen på den där tillsynes tråkiga pizzan var så sjukt jävla god.

Visst, dom hade ingen kebabpizza men man kände ju hur fräscha dom här pizzorna var i jämförelse. Efter att ha smällt i mig hela pizzan påverkade det mig inte alls, så jag åt en fjärdedel av Marlenes också. Ändå blev jag inte ett dugg ”degig” efteråt som man annars blir av svensk pizza.

Och när vi sen bad om notan kom killen fram och sa ”10 euros please”. Inte per person, utan totalt för två pizzor och varsin cola. Den bästa pizzan jag ätit i hela mitt liv kostade då alltså mindre än 50 kronor totalt med dryck och servering. Wow…
Jag är frälst, italiensk mat är verkligen så sjukt bra. Fem av fem Paolo Roberto i betyg på Italiens mat än så länge.