New York – Derek Jeter, 3 000 hits och gåshud
Första stoppet när vi väl tagit oss till stadion blev shoppen där en Derek Jeter-tshirt införskaffades.
Varför just han valdes trots att storleken medium var lite för stor för mig? För att Derek Jeter är en snart 30-årig snubbe som fostrats inom Yankees organisation ända sen han var en liten barnrumpa. Alla älskar honom, han är kapten för laget och han har spelat i MLB sen 1995. Som om inte det vore nog hade han slagit 2 998 hits inför matchen, något som öppnade möjligheterna för att jag och Jaker skulle få se en liten bit historia skrivas om bara Derek ville träffa bolluslingen två gånger under matchen.
Första synen av planen var dock ett minne för livet. Fy jäklar vad mäktigt det kändes att kliva in på Yankee Stadium, se alla människorna som letade efter sina platser samtidigt som den perfekta planen låg bara några tiotalet meter bort. Det kändes… fruktansvärt stort.
Platserna var inte heller fy skam. Inför gårdagens match kostade dom 35 dollar, idag kostade dom det tredubbla. Att lägga 115 dollar för en biljett kändes en aning ovärt när vi bokade, men väl där var det lätt värt det! Arenan var magisk och stämningen var ännu bättre. Och då hade Jeter ännu inte klivit upp för att göra sitt ännu…
Han behövde alltså två hits, han behövde träffa bollen två gånger under matchen för att nå 3 000 hits. En hit betyder att han får iväg bollen, att den studsar på marken minst en gång innan någon fångar den och att han hinner nå den första basen (vita kudden) innan han blir bränd (samma sak med bränningen som i brännboll).
Matchen började med att Yankees kastare bränner ut tre Rays-spelare vilket innebär sidbyte” och att Yankees då får slå. Upp, och in i fokus, kliver då Derek Jeter med ett 100 centimeter långt slagträ för att kunna smiska iväg bollen för första gången. Publiken jublar och hejar fram sin hjälte samtidigt som han ställer upp.
Två missar och två halvträffar senare svingar han, träffar bollen och hinner kuta likt en elektrifierad häst såpass långt att han nåt första basen – hit nummer 2 999 är därmed ett faktum och vi känner att historiens vingslag viftar allt närmre. Jaker visar stolt upp sin gåshud han har på armarna samtidigt som publiken skriker som om Megan Fox precis sprungit ut naken på planen.
Publik som tror att Megan Fox står naken nere på planen.
Annars kan jag förklara för er som har vettigare saker för er än att lära er baseboll hur pass intressant sporten är:
Om baseboll vore hockey så skulle Henrik Sedin stå i mittcirkeln med en hockeyklubba och försöka träffa hockeypuckarna som Tim Thomas kastade på honom. En puck var tredje minut skulle han få kasta mot Henrik, sen skulle det visas reklam i TV resterande delen av tiden.
Om baseboll vore fotboll skulle Ravelli få fotbollar kastade mot sig samtidigt som hans mål inte vore att rädda dom, nej målet vore att sparka tillbaka bollarna så långt bort han kunde. En boll var tredje minut skulle kastas och resterande delen av tiden skulle det visas reklam i TVn.
Om baseboll vore golf så skulle Tiger Woods få golfbollar kastade mot sig samtidigt som hans mål vore att slå iväg dom så långt han kunde. En boll per minut skulle kastas, och ja, ni kan resten.
Baseboll är ingen riktig sport. Baseboll är lika sportigt som motorsport, Monopol och hästhoppning, det vill säga inte alls – utövarna gör ju knappt någonting!!!! Nio spelare står på planen varav en kastar bollen mot motståndarens slagman. Denne försöker sen slå ut bollen på planen och när han misslyckats sätter han sig på bänken i 30-45 minuter. Sen turas dom alla om att slå… Det är allt dom gör! Det är 45-70 sekunders paus mellan varje kast och det blir fruuuuktansvärt tråkigt i längden…
Men Derek Jeter försökte i alla fall… Publiken ställde sig på nytt upp när han klev ut för att slå för andra gången och efter att på nytt ha missat två slag och halvträffat två så lyckades han på femte försöket med konststycket att skicka basebollen över staketet för en homerun – hans 3 000:e hit var därmed avklarad och publiken jublade som om Megan Fox sprungit in naken på planen.
Men för att vara lite seriös för en gångs skull (huuuu) så var det där ögonblicket när Jeter, likt en blivande legend, med sin homerun lyckades få till sin 3 000:e hit snudd på magiskt. Baseboll som sport är astråkigt och jag förstår inte hur man kan vilja köpa ett säsongskort till eländet men det där ögonblicket kändes ända in i ryggmärgen. Snubben är stor här, och även om jag inte förstår storheten i sporten lyfter jag på hatten för herr Jeter.
Skål på dig Derek!
Sen provades såklart även stadions kulinariska utbud och jag kan verkligen rekommendera deras korvar. En Nathans korv (ha-ha-ha) beställdes och trots det horribla priset (6 dollar…) så var den galet god. Dom hade även 32 cenitumeterskorvar (mer kända som Kaustikorven) men jag vågade inte prova den så jag körde en kringla med Yankees-papper som efterrätt istället.
Tips från coachen: prova deras korvar, undvik kringlorna. Och drick för guds skull minst en öl när ni är där, det är nåt speciellt med att klunka öl från en plastmugg på en Yankeesmatch.
5-4 till Yankees slutade matchen efter att Jeter träffat fem av fem hits och jag kan inte tänka mig att 3 000-gränsen kunde ha spräckts på ett finare sätt.
Sporten i sig var intressant från första till tredje inningen (dom spelar 9 inningar, typ perioder) innan Jeter gjorde sin 3 000:e hit, sen var det ökenmegatråkigt från den 3:e till 8:e inningen (typ två timmars spel…) innan Yankees slutligen kunde vinna matchen i den nionde inningen genom att bränna ut tre Rays-spelare.
Hade dom spelat matchen i 4 innings hade jag kanske klarat av att inte gäspa, men nu gäspade jag säkert tvåhundrasjuttiofemtusen gånger innan eländet tog slut eftersom sporten var så fruktansvärt seg att titta på.
Betyg på sporten baseboll: 2
Dagen fortsatte med en picknick i Central Park där lillebror och Tatta handlat med sig ett väldans välsmakande picknickkorgsinnehåll.
Seneftermiddagen spenderades med att kasta amerikansk fotboll och sparka vanlig boll på en av dom enorma gräsplättarna som fanns där. Mycket underhållande och skönt att få idrotta lite, även om man såklart inte riktigt nådde maxplus under bollkastandet. Amerikansk fotboll är ju, precis som baseboll, faktiskt en amerikansk uppfinning och därför kan man knappt, även om man försöker, bli andfådd när man utövar sporten. Det är som att försöka fiska med en sopkvast ungefär – det går såklart att lyckas men det är inte speciellt lätt.
Kvällen avslutades sen med tre öl och en okej kvällsmat i form av stek och potatismos på Henrik Lundqvists restaurang Tiny's. Stället var ungefär lika elegant som en knarkarlägenhet i Dublin men dom andra i sällskapet verkade av någon anledning uppskatta stället.
Personligen ger jag stället en tvåa av fem i betyg, maten får tre av fem och efterrätterna får full pott. Prova deras chokladsundae med chokladsås och frysta bananer, den är fantastisk och nog den bästa efterrätten jag någonsin ätit.
Imorgon blir det utcheckning och uthämtning av bilen innan vi sakterliga säger farväl till USAs absolut bästa stad för att bege oss till ett, antagligen, halvsunkigt Philadelphia…
”
Betygsätt inlägget: