Philadelphia – Rockystatyn, trappor och en tråkig klocka
Söndagsmorgonen började med en utcheckning från hotell Marriott innan bilen åter hämtades ut efter nästan en veckas garagevilande. Siktet ställdes sen in på Philadelphia med en snabb mellanlandning på IHOP, International House of Pancakes, för att lite snabbt demonstrera för Jaker hur pass äcklig mat dom har där.
En tvåa av fem i betyg från Jaker senare så lämnade vi eländet och begav oss på nytt ut på vägarna.
Tre timmar tog det att åka dom 14,8 milen ner till Philly”, en förvånansvärt lång tid för den korta sträckan, men anledningen till det förklaras enkelt med att GPSen hade damp idag och inte kunde förklara vägen för fem öre. När man sen väl tog fel avfart så fick man lov att åka 5 kilometer för att kunna vända, och sen ytterliggare fem för att komma tillbaka till där man körde fel.
Det där inträffade 2-3 gånger den första timmen vilket ledde till att vi efter drygt en timmes körning hade 15,1 mil kvar till våran slutdestination – 3 kilometer längre än när vi åkte 60 minuter tidigare…
New Jersey är ett skämt och jag hatar stället, det har inte bidragit med någonting vettigt alls förutom en viss Martin Brodeur
Målet med att köra en dagsutflykt till Philadelphia var att dels få se Liberty Bell, en av amerikanarnas viktigaste frihetssymboler. Den hängde tidigare i det här tornet som nu håller på att renoveras och därför ser hur tråkigt ut som helst…
Efter att ha köat i en kvart fick vi sen komma in i den riktiga byggnaden där man kunde se klockan, och den var verkligen…
… otroligt mycket mindre än vad jag trodde. Jag (i min lite för stora Yankees-tshirt) förväntade mig en monsterstor klocka och fick en minimal grej som vem som helst skulle kunnat ha gjort på träslöjden i sjätte klass.
Besvikelsen var enorm, något ni tydligt ser på bilden, och jag borde lära mig hur det ligger till med allt sånthär snart: alla saker som man förväntar sig ska vara stora och maffiga som till exempel Niagarafallen, Liberty Bell, Los Angeles med flera är aldrig så stora som man tror dom är. Amerikanarna är experter på att överdriva saker och ting vilket gör att man skrattar gott när man till exempel åker igenom öknen och ser en liten sliten restaurang med orden ”World famous” följt av namnet på stället. Nej, din lilla pruttrestaurang är inte världskänd bara för att två norrmän åt här för 22 år sedan och berömde maten.
Ingen normal människa skulle få för sig att kalla sin restaurang för världskänd bara för det, men amerikanarna fungerar inte som oss ödmjuka svenskar utan skryter gärna stort om minsta lilla sak.
Efter det körde vi ett besök för dom välkända trapporna från Rocky-filmerna. Alla minns scenen där han kutar uppför
Rocky har även fått en egen staty precis bredvid trapporna som tack för att han gjorde dom såpass kända som dom ändå blivit.
Såklart var Kausti Balboa tvungen att ta löpningen uppför trapporna också och tack vare Photoshop så slipper vi även se alla puckona som i originalet ville förstöra bilden
Men säga vad man vill om stället och Stallones skådespelarinsats i filmerna – utsikten över staden från trapporna är ju magisk…
Vi är ju fyra personer i gruppen vilket ibland leder till att jobbiga saker kommer behöva göras. Att fråga om vägen, att sitta fram i taxin eller att be någon ta kort på oss fyra är saker som ingen egentligen vill göra men som någon ändå måste göra.
Dessa besluts löses därför genom en gruppklunsning där sporten ”sten, sax och påse” tas till sin yttersta gräns i en mycket fysisk och testosteronsprutande drabbning. Dom högsta glädjetjuten under resan har noterats under dessa stunder och endast Angry Birds-spelandet i bilen framkallar högre svordomar än förlusten i gruppklunsen.
Den genomfördes även uppe på trapporna eftersom vi ville ha en gruppbild och Jaker som förlorade högg första bästa snubbe som gick förbi.
Vad hans namn var uppfattade vi inte men vi noterade att hans dam antagligen var fotograf eftersom han frågade henne ”Oh, since you are the expert so maybe you should take the picture?”. Damen i fråga nekade, men hon verkar ha whippat sin kille rätt hårt eftersom…
… han nog tog det bästa gruppfotot resan har skådat hittills. Eller, det är kanske målfoto mellan den och San Diegos solnedgångsbild, men snubben i fråga gjorde helt klart ett fantastiskt jobb med att knäppa bilden. Tummen upp för den okända fotografkillen på trappan!
Efter det här så tog vi sen bilen och åkte ytterliggare 25 mil för att, för någon timme sedan, nå Washington D.C.
Imorgon kör vi på nytt en segwaytour, den här gången genom USAs huvudstad som kommer bjuda på landmärken såsom Vita Huset, Washington Memorial med mera! Laddningen inför äventyret börjar… wait for iiiit…
NU!
”
Betygsätt inlägget: