Neapel fortsätter att leverera extra allt på viktkontot, idag körde vi precis som igår pizza till frukost. Det är dock inte så jätteilla som det låter, det är fortfarande så varmt att man inte kan äta mer än två gånger per dag. Och oftast äter man på kvällen för att man behöver få i sig mat, inte för att man är hungrig.
Vi har annars sprungit runt lite i staden och kikat lite smått i butikerna som finns här. Det är dock otroligt många småbutiker som man är livrätt för att gå in i eftersom det alltid står någon och råstirrar på en när man närmar sig dörren.

Men vi kan konstatera att det finns otroligt många klädbutiker här, antingen är det lyxmärken i stil med Prada, Gucci och liknande eller så är det herrbutiker som säljer kostymer, kavajer och skjortor. Vi var även in i en second hand-butik som sålde kläder per kilo, och det luktade så ofantligt mycket rök därinne att vi snabbt gav upp och gick vidare.

Högst oklar skylt. Vi har sett tre stycken olika, och enligt Google Translate betyder det ”twinge” på engelska, men jag vette fasiken vad det skulle ha med parkeringsgarage eller tomma lokaler att göra. Det ordet betyder, såvitt jag kan förstå, nån slags smärta.

Högst oklart med andra ord.

Annars har vi gett oss på att prova lite andra neapalianska (?) delikatesser. Först på tur stod ”sfogliatelle” som köptes på ett lokalt, förvånansvärt fräscht, cafe.

Bakverket skulle, enligt den informationen vi fått i förväg, vara en slags wienerbrödsliknande deg som sen fyllts med olika saker. Neapelianerna använder tydligen allt från citronskal till ricottaost i bakverken och jag kan inte säga att förväntningarna var skyhöga. Har man en gång ätit en svensk semla och sen provat bakverk utomlands inser man snabbt att man väldigt ofta blir besviken av det man får smaka utomlands på bagerier.

Så här såg det hela ut, men ärligt talat var det ingen höjdare. Den hade värmts och innehöll apelsinsmaksatt ricottaost och det funkade bara inte alls ihop. Degen var alldeles för tjock och nästan svår att tugga och allt smakade liksom för mycket apelsin.

Betyg på sog… sfog… det där bakverket blir därför en av fem svenska semlor i betyg.

Vi har även kostat på oss att prova en annan specialitet, och bara namnet på stället gjorde det värt att gå dit. Namnet Gay Odin påminner mer om en svensk bastuklubb än en godisbutik, men skillnaden mellan en butik som säljer choklad och att stoppa in saker i chokladbutiken på andra är å andra sidan inte sådär jättestor så det kanske är passande.

Vi gick i alla fall in på Gay Odin och köpte på oss tre stycken chokladpraliner var, och även om jag inte fick någon bild på pralinerna så var inte heller det någon jättehöjdare. Med ett kilopris på drygt 300 spänn så var den delen väl helt okej, men chokladen smakade inte sådär superspeciellt. Den första biten var mörk choklad som kan liknas vid Marabous bubbelchoklad, fast i lite annan form och den smakade väl finchoklad men inte alls lika extremt mycket choklad som den italienska glassen gör. Gelato-glassen med chokladsmak smakar typ 17 gånger mer choklad än vad chokladpralinen gjorde.
Den andra pralinen var en rund grej som såg ut som en liten munk fast i choklad, och den var en jävla likörpralin. Så från ingenstans fylldes hela min mun ner med äcklig likör så snart jag bitit i skiten, den andra hälften av likören sprutades rakt ut på gatan. Usch och fy fan. Inte okej med likörpraliner.
Den tredje pralinen var helt okej, choklad med pistagenötter ovanpå gjorde succé för smaklökarna. Å andra sidan hade nog även brinnande bensin smakat magiskt efter den där vidriga likörpralinen, så jag vet inte riktigt om betyget på den sista pralinen är rättvist eller inte.

Betyg på Gay Odin: två av fem Peter Siepen.

Men Neapel är verkligen en geniunt mysig stad. Läget vid vattnet, folket, gatorna med mera gör att man bara myser av att vara här. Det är svårt att fånga en stads karaktär i enbart bilder och skrift, den dagen jag blir duktig på det skriver jag en bok och tjänar pengar på den istället för att lägga tid på bloggen, men jag rekommenderar verkligen att ni åker hit om ni har tankarna på att besöka Italien. Rom är massivare i sin framtoning, men ta gärna en tågresa till Neapel och spendera nån dag här.

Annars blir jag mer och mer orolig för våran bil när jag går runt i staden här. En stor del av alla bilar här har skador lite här och där och även om vår bil står i ett parkeringsgarage så är jag livrädd för den dagen vi ska lämna staden. Därför har vi nu bestämt oss för att stanna två dagar extra i Neapel och förhoppningsvis får vulkanen Vesuvio ett nytt utbrott och begraver Neapel på samma sätt som den begravde Pompei. Då slipper vi i alla fall köra ut bilen i den här förbaskade idiottrafiken.

Vi var annars nere och kände på vattnet idag, och det är faktiskt förvånansvärt varmt. Sen kan vi konstatera att den här bilden nog platsar på listan över ”topp 5 svärmorsdrömsbilder av Kausti”. Eller nej, den är definitivt etta där. Herre gud vilken bild.

Selfiepinnen åkte även fram för att föreviga Vesuvios största ögonblick sen senaste utbrottet, det faktumet att jag och Marlene är på besök.

Staden är verkligen supermysig.

Kvällen avslutades med ännu en neapeliansk specialitet, och den här känner jag tar plats på en annan lista. ”Topp 10 onyttiga saker som tjockis-Kausti ätit och som även är ett facit på varför han snart kommer väga 100 kilo”-listan fick idag ännu en konkurrent i toppen. Friterad Calzone finns på menyn på många restauranger här i stan och jag var så klart tvungen att ge det hela en chans.

Och nog var det precis vad man fick också. En friterad inbakad pizza pizza fylld med ost, skinka och salami. Hur det smakade? Som det låter, det är ju gott med friterad mat men att trycka i sig en hel friterad pizza är verkligen inte mänskligt. Jag fick i mig 70% av den men kräks nu i min mun så fort jag tittar på bilden av eländet.

Betyg på friterade Calzonen: två av fem McDonalds-pommes frites. Ett poäng för smaken, och sen en till poäng för att dom friterat en fucking pizza och har det med på menyn.

Avslutar med den här hjälten som satt på bordet mitt emot. Fem av fem Babsan i betyg på dom där glasögonen. Haha, kan inte sluta skratta när jag tittar på bilden. Vad har han på sig? Röda glasögon Herre gud vad roligt

Nej, sängdags nu. Alldeles för trött för det här. Natti!

När vi varit i Rom har man stundtals märkt av att folk här inte riktigt har ”is i magen” som vi i Sverige brukar säga det. Tunnelbanan t.ex., i Stockholm får man ilskna blickar om man ställer sig i vägen för folk som ska av, här är det ”UR VÄGEN, JAG SKA OMBORD” som gäller istället.
Övergångsställen är osynliga här, bilförarna gasar bara på och ignorerar alla som vill komma över vägen tills dess att bilföraren blir satt i situationen att om han kör så dödar han någon. Då kan han tänka sig att stanna, annars bränner dom bara rakt förbi.
Och när vi skulle köa till bussen igår, då ställer vi oss snällt i kön för att kontrollanten ska kunna få det lättare. Men vad gör italienarna? Dom ställer sig taktiskt så nära bagageinkastningen på bussen dom kan för att på så vi kunna komma ombord snabbast. Detta leder till att det blir enormt trångt och alla försöker samtidigt komma ombord via den enda ingången som finns.

Som den ursvensken jag är (jaja, jag har finskt påbrå och efternamn och har bott utomlands några år) kan jag så klart inte låta bli att knyta näven i fickan över hur dom annars så trevliga italienarna är såna jubelidioter när det gäller enkel vett och sans.
Men innan vi åkte till Italien bokade vi en bil via Hertz. Jag läste även lite om hur trafiken fungerar här och alla var rätt samstämmiga: italienarna må vara dåliga på att köa, men när det kommer till bilkörning är dom helt galna. Jag reflekterade inte ens över det, utan tänkte mer att ”Så länge man tar det lugnt ska det inte vara nån fara, jag har kört bil i New York, i Chicago där förarna var sämst och jag har gått över övergångsställen i Kambodja. ”I got this” som man brukar säga.

Vi hämtade ut våran Toyota Aygo av Hertz, och tjejen i kassan frågade om vi inte skulle hyra en starkare bil än så. Som dom alltid brukar göra. ”It is very weak” tillade hon och jag tackade nej till merförsäljningen. ”Do you want extra insurance?” frågade hon också och pekade på att om vi pajar bilen, eller om den blir stulen, så blir vi skyldiga mellan 1300 och 2000 euro. Jag frågade glatt hur mycket extraförsäkringen gick på och när hon konstaterade att den skulle kosta ungefär 700 euro för den tiden vi ska ha bilen sa vi tack och hej.

Visst, man kan inte komma ifrån att bilen är riktigt riktigt slö. Den är såpass slö att den toppar vid 100 kilometer i timmen om det lutar lite uppför och den skulle inte ens uppnå maxhastigheten för motorvägen (som är 130 km/h i Italien) om man så körde den nedför en spikrak 90-gradig bergsvägg. Man brukar säga ”Jo, den gör 0-130 på en halv tank” om bilarna är riktigt sega, den här gör inte ens 0-130 under sin fulla livstid om man så spänner fast den på en raket och skjuter iväg den. Raketen skulle istället fastna vid 107 km/h Toyotans luftmotstånd ökar exponentiellt så fort man kommer över 100 km/h.

Men den är rätt rolig och köra, och den stannar inte upp trafiken. Så den duger fint för oss. Vi har löst det som så att i dom få fallen vi behöver köra om någon annan bil så hoppar jag helt enkelt ur i farten, lyfter upp bilen och springer förbi den som vi behöver köra om. Det är det enda realistiska sättet att fixa det.

Men trafiken. Herrejävlar hur italienarna kör. Jävla idiotskititaliernare som kan dra åt helvete. Så fucking illa är det. Vi körde iväg med bilen och kom ut på första uppfarten till motorvägen, då kommer det en italienare som tycker att ”äsch, bara för att det är enfiligt betyder det inte att Fabio inte kan få plats. Fabio kan dessutom köra brum brum fort fort” så han prejar sig helt enkelt in bredvid mig och svischar förbi. Blinkers existerar inte, hastighetsskyltarna är plumpen-siffror, står det 60 på skylten innebär det att ”om jag inte plumpar här får jag sätta en etta framför siffran, så fort får jag köra” och heldragna linjer är bara estetiska. Fabio tycker att dom är vackra, men dom fyller ingen funktion.
Omkörningarna Fabio och hans landsmän gör handlar sen mer om att få andra att flytta på sig, ”finns det inte plats är det upp till dig som ligger ivägen för Fabio att flytta på dig”.
Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet, men trafiken är ungefär 78 gånger värre än jag förväntade mig. Herregud vad illa det är.

Motorvägarna var dock lättare att köra på, ligger man bara i höger fil så är det ingen som stör en. Men det finns bara en motorväg mellan Rom och Neapel och den är privatägd, något som gör att man får betala typ 20 euro för att köra hela sträckan. Så vi bestämde oss att svänga av och köra en mindre väg istället. Och efter ungefär 3 minuter stötte vi på den här staden som låg mitt uppe i en backe. Bilder gör den inte rättvisa, men det är helt sjukt hur dom byggt städerna högt uppe i långa backar. Sjukt otympligt att ta sig fram när det är uppförsbacke vart än man ska.

Efter en stunds åkande kom vi sen in på den rakaste vägen jag åkt i hela mitt liv. Den går mellan Rom och Terracina och det är över 5 mil med en i stort sett spikrak väg. Man ser hur långt som helst framåt, och det känns ruskigt konstigt att bara ligga och köra utan att behöva koncentrera sig på någonting alls.
Kom då på att det minsann inte bara finns en backkamera på bilen, trots att dörrarna låter som om man stänger en plåtlåda, utan att den även har farthållare! Men trots en massa fipplande med den fick jag aldrig riktigt till det. Tills jag kom på att farthållaren i den här bilen fungerar lika bra som en tegelsten under pedalen gör som farthållare. Farthållaren på bilen låser bara hur snabbt man kan köra, så man måste gasa manuellt själv och så stryper bilen hastigheten vid den hastighet som man stängt in… Vilken jävla skit, helt sjukt kasst

När vi sen kom av den här vägen åkte vi över några mindre berg, och då var det istället rallyväg och man fick känna sig lite manlig med snudd på 180-graderskurvor och en massa G-krafter i svängarna. Lock i öronen fick man också.

Vi kom sen fram till Napo… Napl… Neap… jag hoppar av någon anledning mellan Neapel, Napoli och Naples huller om buller. Neapel är väl den svenska stavningen, Napoli den italienska och Naples är den engelska stavningen. Jag hoppar friskt mellan dom alla.

Vi parkerade vår bil i ett parkeringshus, utan större problem och åkte sen för att möta upp Fabrizio som vi bokat boende med. Och herre gud vilken man. Nu är jag en förvisso en kille som gillar tacos, men jag tror minsann att jag för en kortare stund funderade kring att ta ett kliv in i garderoben, komma ut därifrån, gifta mig med Fabrizio för att sen fly landet tillsammans med honom. Herre gud vilken man han var.
Marlene började snabbt dregla och jag fick illa kvickt tömma min ryggsäck och kasta den över huvudet på henne för att hon inte skulle göra slag i samma sak innan jag hunnit före och paxa denne magnifika man.

Han lämnade snabbt över nycklarna till lägenheten och försvann innan jag hann göra slag i garderobstankarna, men jag tror minsann att både jag och Marlene gemensamt mumlade ”Fabrizio, vilken karl!” både en och tre gånger i kör inatt.

Neapel är annars otroligt vackert. Det är ruskigt varmt, stundtals tror jag vi är uppe och nosar över 40 grader i solen, men det är verkligen vackert.

Borgen som ligger i viken passar verkligen in perfekt, och man får lite lust att smyga in där och skjuta kanoner mot båtarna som ligger i viken.

Påminner mycket om Nice i Frankrike med sitt läge vid Medelhavet, strandpromenaden med mera. Deras specialitet är pizza och vi har så klart inte snålat med testandet. Igår kväll tog vi sikte på första bästa restaurang eftersom vi var sent ute och det var söndag, så vi hamnade på ett ställe som hette Umbertos.

Jag beställde in en seafood-pizza och fick ett mästerverk på en tallrik. Titta på den, hur snyggt är inte det där? 10 euro kostade den, vilket får ses som helt okej med tanke på att jag betalat mer för en sunkig pizza i Stockholm än vad den här kostade.

Idag tog vi sen sikte på en pizzeria vid namn Napoli In Bocca, något Marlene säger betyder ”Neapel i munnen” och oavsett om det är sant eller inte tänker jag inte googla det och kika upp sanningshalten i det uttalandet. Tycker namnet är mäkta passande.

Servitören, och tillika pizzabagaren, som äger stället kom direkt fram till oss med blöta papper som vi fick tvätta händerna med. Jag tog det som ett tecken på att man ska äta pizzan med händerna, men vet inte riktigt om så är fallet.
Vi blev i alla fall informerade om att det fanns två pizzor att välja på. En utan ost och en med ost. Vi beställde en av varje och in kom någonting som såg rätt tråkigt ut.

Men dra mig baklänges vad gott det var. Degen smakade lite smått bränt, precis som pizzan kvällen före, men inte på ett dåligt sätt utan på ett sätt som kan liknas vid hur grillat kött smakar grillat på ett positivt sätt sett till hur stekt kött smakar mindre gott än grillat kött.
Jag tog pizzan utan ost, och tomatsåsen på den där tillsynes tråkiga pizzan var så sjukt jävla god.

Visst, dom hade ingen kebabpizza men man kände ju hur fräscha dom här pizzorna var i jämförelse. Efter att ha smällt i mig hela pizzan påverkade det mig inte alls, så jag åt en fjärdedel av Marlenes också. Ändå blev jag inte ett dugg ”degig” efteråt som man annars blir av svensk pizza.

Och när vi sen bad om notan kom killen fram och sa ”10 euros please”. Inte per person, utan totalt för två pizzor och varsin cola. Den bästa pizzan jag ätit i hela mitt liv kostade då alltså mindre än 50 kronor totalt med dryck och servering. Wow…
Jag är frälst, italiensk mat är verkligen så sjukt bra. Fem av fem Paolo Roberto i betyg på Italiens mat än så länge.