Irland: Resan till Sverige

”The flight from Nyköping to Västerås is soon to departure”… nej, det låter inte riktigt rätt att blanda svenska med engelska. Det är snöigt utanför fönstret, det sitter ett gäng kineser och spelar kort rakt framför mig och inte en jävel pratar svenska härikring – jag är hemma i Sverige!
Jag sitter just nu på Skavsta och inväntar ”The return of the Ferrari”. Om ungefär en timme glider kärran in på parkeringen och jag kommer att springa ut med gråten i halsen för att hälsa på min älskade bil Om nu inte lillebror fegade ur och tog morsans bil, men i så fall vägrar jag åka med…

Dagen idag har varit tuff, spännande, stressig och jävligt jävligt rolig. Men vi börjar i rätt ände – med det tråkiga:
Klockan 05:00 ringde klockan imorse – jag vägrade gå upp. Kvart över släpade jag mig ur sängen, och efter alla morgonförberedelser så var jag faktiskt i tid till jobbet idag – 05:45 stegade en otroligt oelegant ung man in på kontoret och satte sig på sin plats utan att säga ett ord – morgonstund har fan inte guld i mun…d?
Arbetsdagen betades av utan större problem, och för en gångs skull så var det inte överdrivet många som ringde in. ABB-deskens (min avdelning) mamma Elena planerade julafton för dom stackarna som får jobba då – popcorn, IKEAs jultalrik, Pringles och film diskuterades. Tror det slutade med 4-5 filmer och chili con carne för dom stackarna på julafton Men det är lugnt Bex, Isgren, Elena och Sören, ni ska få ett kort på min julmat allihopa

Jag har märkt att jag nog är nån slags självförnekande tidsoptimist idag. Dessutom är mina fjäsk-skills ungefär somichael Jordans basketspel en gång i tiden var – fantastiskt. Jag smörade till mig en 30 minuters tidigare hemgång på jobbet med hjälp av min fantastiska fjäsk-fras: ”Elena, du vet väl att du är världens snällaste, trevligaste, gladaste och bästa människa någonsin va? Jag tänkte fråga om det kanske kanske finns en chans att jag kan få ta en halvtimmes lunch idag så att jag får lite mer tid att hinna med flyget?”
Hon gick rakt i fällan och godkände såklart hemgången utan att blinka Klockan 14:30 traskade jag ut genom den där sketna grinden på IBM (jag kan koden nu!) för att ta sikte på en taxi.
Avstickare: Skumtomtarna uppskattades sisådär på jobbet, på en skala skulle jag säga att den blev en 4 av 5 i succe-betyg.

Det här med tidsoptimist ja… Jag såg till att komma från jobbet 14:30, men egentligen skulle jag slutat 15:00…

Klockan 16:00 stängde gaten, och jag klev in på flygplatsen typ 15:40 – inte sådär överdrivet mycket tid alltså… Informationstavlorna överöste mig med information, och efter 4 minuters meditation så fick jag fram ett nummer – FR116. Det var mitt flyg från Dublin till London Gatwick.
Jag fick lite panik när jag såg hur jävla mycket folk det var på flygplatsen, men efter att ha fått hjälp av en trevlig Ryanair-dam så hittade jag tillslut rätt.

Metalldetektorn pep självklart när jag gick igenom den, men det visade sig att jag hade glömt ta av mig klockan bara – jag ansågs inte vara ett terroristhot. Trodde jag i alla fall…
Jag har ju min laptop med mig, och i ryggsäcken ligger också min externa hårddisk. Externa disken låg i ryggsäcken som låg ovanpå datorn, så antagligen såg det hela ut som ett solklart fall av en bomb för den stackars säkerhetspersonalen. Dom spärrade av hela säkerhetskontrollen, ringde in en bombrobot, ställde upp väskan och sköt sönder ryggsäcken bara för att se så att det inte var någon fara.
Eller inte. Dom körde dock den genom röntgenmaskinen igen, antagligen för att försöka kolla vilka filmer jag hade liggandes på datorn. Jag tror dom misslyckades dock, annars hade jag nog hamnat i fängelse. Piracy is a crime!

Jag passade på att äta lunch också – en chokladmuffin och en cola för 70 spänn Intressant att dom börjat med en ”Open by hand”-text på korken – finns det verkligen folk som försöker öppna sånahär flaskor med kapsylpöönare?
Utsikten i kön var annars fantastisk, ni med ett sinne för detaljer förstår nog

Kön för att få komma ombord på planet var lååååång…

.. och flygplanet väntade tålmodigt på oss passagerare. Lägg förövrigt märke till avsaknaden av snö här i Dublin Minusgrader hade vi, men ingen snö.

Hur mycket #the future” är inte det här? Man kan ringa ombord på flygplanet! Jag vet inte om det funnits länge nu eller inte, men det är första gången jag lägger märke till det i alla fall. Mycket coolt, men framför allt – det var fan på tiden.

Jag väntade mig en aslång resa, en tråkig väntan i London och några tupplurar påväg hem. Jag fick en rödhårig Johan
Lite bakgrundshistoria: Jag började ju för typ tre veckor sedan nu, men då fick jag aldrig någon training på jobbet. Därför blev jag skickad på 2 timmars introduktion förra veckan. Jag klev in till informationen 15 minuter efter alla andra (det här med informationen på IBM är verkligen sådär…) och när jag satt mig ner så dyker en stolle med två resväskor och ett jäkla trevligt humör upp i lokalen.
Stollen hette Johan och var också han nybörjare på IBM. Vi satt och snackade på rasten, jag lät jävligt världsvan och informerade honom om sånt han säkert redan visste, men vi kom jäkligt bra överens. Jag berättade att jag skulle åka hem under jul, och han sa att han skulle bli kvar i Dublin.
Efter dom där två timmarna har vi hejat lite på varandra på jobbet, men eftersom vi inte jobbar på samma avdelning så blev det aldrig mycket mer än sådär.

Så sitter jag där på planet påväg hem när en snubbe plötsligt sätter sig bredvid mig – det var rödtotten! Jag blev jäkligt glad över att höra att han skulle åka exakt samma väg som mig – att få sällskap hela vägen av en trevlig prick vore ju trevligt

Planet lyfte och vi började i alla fall snacka. Vi diskuterade filmen Avatar, fruntimmer, Dublin, IBM, Örnsköldssvik, Foppa, USA, Leksand, trasiga knän, golf, rugby, Hong Kong, TV-apparater, marknadsföring och en jäkla massa annat jag glömt. Vi hade det riktigt trevligt när vi satt där och bara diskuterade allt som dök upp.

Väl framme i London bestämde vi oss för att käka. Han satsade på en Cod in beernånting and chips (fish'n'chips typ) och jag satsade på en New York Chicken.
Min mat var väl ingen fullpoängare, men den var inte heller äcklig på något vis. 150 spänn kändes ju sisådär för mat + dryck, men vafan, det var ju jul!

Betyg på New York Chicken: 3

Vi fortsatte snacka om vad vi hade för framtidsplaner och diskuterade lite löst om vi inte skulle ta och undersöka Dublin lite närmare nångång efter jul. Ingenting bestämdes, men vi får se vad som händer. Skönt att ha en eventuell framtida polare man klickar så pass bra med

Flyget från London till Stockholm var försenat med nästan en timme, men efter lite klagande kom vi överens om att det egentligen inte gjorde någonting – jag skulle köra hem under natten, så en timme här eller där spelade inte mig någon roll och han skulle ta bussen (som går var 20:e minut) till en polare, så det spelade ingen roll för honom heller.

En rödhårig Johan klev ombord på flygplanet, jag klev ombord strax efteråt. En diskussion om en härlig golfsommar övergick efter ett tag i en diskussion om den okända damen som satt bredvid Johan var svensk eller inte. Efter det var jag tyvärr såpass trött att jag somnade, Johan likaså (även om han inte ville erkänna det [?]). 23:55 vaknade jag av ett pliiiiiing följt av ett ”Vi landar i Stockholm om 15 minuter”.

15 minuter var karriärens trevligaste resa slut. På Nyköpings flygplats sitter nu en ung man med några minnen som han antagligen kommer bära med sig för resten av livet, och kanske har han en blivande ”upptäcka Dublin”-kompis på g…