Irland: Debuten på KFC

Efter att ha virrat runt i ett irländskt ruskväder och några affärer i 2 timmar så var det dags för lunch. Jag hade inte den blekaste om vad jag skulle äta, men efter att ha gått igenom hela gallerian med affärer och bara hittat kaféer så bestämde jag mig för att leta reda på någonting utanför istället. Skulle jag inte hitta något där så fick det väl bli kinamat i nödfall – det fanns en kinarestaurang i närheten av stället jag bor på.

Men då såg jag det… tre stora bokstäver som tillsammans bildade KFC – Kentucky Fried Chicken. Jag hade aldrig ätit där tidigare, men eftersom kedjan, enligt vad jag har hört, är jäkligt populär i USA och nu tydligen fanns här i Irland så kände jag mig tvungen att prova maten i alla fall.
Det är lite jobbigt att debutera på ett nytt snabbmatsställe. Man kan inte gärna köra standardbeställningen ”En Big Mac & Co plus en cheeseburgare” nåmer, utan man måste sätta sig in i menyn som finns på det här nya stället.

Jag noterade ganska snart en Hod Rod-meny som såg helt okej ut: ”Den tar jag. Dessutom ser jag jäkligt världsvan om jag går fram och redan vet vad jag ska ha” tänkte jag tyst för mig själv. Men eftersom köandet tog 10 minuter fastän alla kassor var öppna så hann jag läsa på lite mer om den där menyn. Det stod ”HOT!” med stora bokstäver ovanför menyn. Jag och stark mat går väl ihop sålänge maten inte är jättestark, men jag tänkte inte ta risken att förstöra min första KFC-måltid genom att ta någonting ätbart.
Därför ångrade jag mig och tog sikte på en meny som hette ”Boneless Banquet for one” istället.

Jag beställde och fick frågan ”Do you want… or… beans or sweet…”. Paniken var total, hur fan kan någon förstå vad dom där pellejönsarna säger när dom snackar sådär snabbt? ”Eh… sweet” svarade jag eftersom jag vet att det betyder ”sött” – då måste det vara godare än bönorna man kunde välja i alla fall…

Jag fick maten i en trevlig liten låda och började traska hemåt. Eftersom det (såklart) regnade i Dublin den här kvällen så var jag lite rädd för att min mat skulle hinna bli kall, men samtidigt brydde jag mig inte. Oavsett hur vidrigt maten skulle smaka skulle jag äta upp den – hungern fick besegra smaklökarna idag om det skulle behövas.

Efter att ha kommit hem och slängt av mig jackan på golvet (haha!, vad säger du nu då mor :z) så lade jag mig i sängen och öppnade lådan. Det första jag noterade var den lilla boxen i mitten där – Popcorn Chicken. Spännande… Låt the testande begin!

Jag öppnade först lådan som det stod ”mini breast fillets” på. Enligt en normal svensk är en ”minikycklingfilé” här i Irland samma sak som en normal kycklingfilé i Sverige. Den hade nåt slags överdrag som var brunt, och efter första tuggan kan jag ärligt säga att KFC rockar. Fy jävlar i helvete vad gott det smakade! Minifiléerna var perfekta rakt igenom. Pommes fritesen (hur fan skriver man frites i plural!?) var lite tjockare än i Sverige och dom var betydligt mjukare än dom svenska, men dom smakade likförbaskat bättre än alla pommes jag tidigare provat. Att man sen fick en smidig ketchupförpackning med gjorde inte saken sämre. Tyvärr smakade ketchupen här väääääääääldigt mycket socker – ingen Heinz här inte

Efter att ha smaskat i mig 2 minifiléer så steg förväntningarna inför popcornkycklingen. Förpackningen öppnades, och om man har en hyfsad fantasi kan man absolut få det där till någonting som liknar popcorn litegrann. Små kycklingbitar med någonting konstigt på. Efter att ha smakat några sånadär små bitar kan jag säga att popcornkyckling är ett mycket passande namn på bitarna, men dom smakar inget vidare Det där överdraget smakade lite popcornaktigt, men konsistensen på det där som var runt kycklingen var som jättegamla popcorn eller som små uppblåsta pappersbitar ungefär. Inget vidare. Den kartongen ligger just nu, nästan helt full, i papperskorgen (jaja, på golvet).

Sist ut var en påse som såg lite mystisk ut. Det var den där ”sweet nånting”-saken jag valde som tillbehör. På bilden är det ju lite väl enkelt att gissa vad den innehöll, men när man tittade på den i mörkret var det riktigt spännande att öppna den.

Vad kan det vara i påsen?

En majsklubba! Fantastiskt smart med en pinne i majskolven så att man slipper hålla i den och bli geggig om fingrarna också.
Majskolven smakade väldigt smörigt, mjukt och ganska mycket majs. Den var inte lika god som Broken Dream's (en restaurang i Borlänge) majskolvar, men den var ändå väldans god.

Efter att ha tryckt i mig dom fantastiska stripsen, dom magiska kycklingfiléerna, den halvsunkiga ketchupen, den alltid lika goda Spriten (Sprajten! inte någonting alkoholaktigt), dom smått vidriga popcornkycklingbitarna och den riktigt goda majskolven var jag mätt och belåten. För att sammanfatta mitt första möte med KFC sätter jag härmed följande betyg…

Betyg på KFCs Boneless Banquet: 4,5