Hinken

Jag såg nyss en reklam för Rädda Barnen. Därför tänkte jag först skriva ihop ett klagoinlägg över hur irriterad jag blev av den där reklamen. Men jag är inte riktigt på humör för att såga någon idag, så jag skippar det idag. Istället tänkte jag minnas lite.

Jag minns en hink från när jag var yngre och jag minns att jag hörde talas om den för första gången under en mattelektion med min tidigare, helt fantastiska, lärare Ove.
Vi tar först en kort genomgång om vem den underbara människan Ove är. Han var skäggig, säkert 50 år gammal och han hade alltid en maraton-tshirt på sig i skolan. Detta eftersom Oves favoritsysselsättning var just maratonlöpning. Han sprang tydligen dessa så ofta han kunde, och han hade T-shirtar från både Stockholm maraton och… ja, alla maraton ni kan komma på ungefär. Han tog även ledigt minst en gång för att springa dessa 4,2 mil istället för att undervisa.

Ove var lärare i matematik på Maserskolan när jag gick där under högstadiet. Ove var (är) också en fantastisk man. Han luktade visserligen ohyggligt illa nästan varje dag, men han var ändå ett unikum – och det hade ingenting med lukten att göra.

Kanske var det för att jag var såpass ung som jag ändå var när jag gick på hans lektioner, men Ove är enligt mig den smartaste människan jag någonsin träffat. Han var oerhört intressant att diskutera med och han hade alltid vettiga synpunkter när man frågade någonting. Han undervisade ju egentligen i matematik, men vi pratade om allt möjligt under hans lektioner.

Ja mor, vi skötte studierna också.

I alla var det Ove som presenterade hinken under en av sina lektioner. Det måste ha varit när jag gick i nionde klass ungefär. Jag, en klasskamrat och Ove pratade om vad som skulle hända efter högstadiet, vad man ville bli när man blir större och vilka möjligheter som fanns därute. På något vis kom vi in på ett ord som är en synonym för hinken, och det var då han började prata om detta.

Ove förklarade att alla har en hink, eller snarare att alla har flera hinkar. Hinkar som bara kan fyllas med intresse, vilja och några andra få unika saker. Ibland fylls hinken på bara någon sekund och ibland tar det flera år innan den är fylld. Ja, ibland fylls den faktiskt aldrig.
Hinken motsvaras av våra drömmar, mål i livet och våra dagliga göromål. Ni andra känner nog igen hinken som ett annat ord – motivation.

Jag har funderat mycket på det där, och för varje dag inser jag hur genial Oves förklaring faktiskt var. Hur vi måste fylla våra hinkar för att orka göra ens dom enklaste av saker här i livet. Städa, äta, jobba eller hämta lillebror – alla dessa saker har varsin hink. Fyller man inte sina hinkar för respektive sak blir sakerna inte gjorda. Lite där är jag just nu.

Jag har en, eller nej, jag har två stoooora hinkar framför mig i livet just nu. Den ena har det gått hål på eftersom någon fick för sig att sabotera den för mig (nej, ni gissar inte rätt även om ni tror ni vet vem det är). Problemet är att den här personen aldrig kommer fylla sin hink för att på så sätt kunna hjälpa mig laga min, så egentligen är den första hinken just nu helt ointressant. Det är lite den som leder mig in på den andra hinken…

Den andra hinken varierar just nu mellan att vara fylld till 45% och att vara fylld till typ 85%. Ändå känns det tveksamt om den någonsin blir fylld. Jag vet inte… jag har ingen lust att spoila någonting här, speciellt eftersom jag inte riktigt kan bestämma mig för om jag vill fylla hinken full ut eller om jag bara vill tömma den och glömma allt.

Men lugn nu, min hink innebär ingenting drastiskt, konstigt, idiotiskt eller livsfarligt. Nej, den innehåller bara en dröm. Frågan är hur man ska göra med den…