En dag att minnas för resten av livet

Igår var en stor dag i mitt liv. Inte för att jag nästan blev ihjälkörd av ett tokigt fruntimmer, inte för att jag bara sov till 12:00 och inte för att jag bara åt McDonalds en gång under dagen. Istället hände någonting mycket större än så. Som vanligt krävs lite bakgrundshistoria för att inse hur stor bedriften egentligen är, därför kommer den nu:

För 23 (och ett halvt) år sedan föddes en liten spinkig liten grabb vid namn Michael Kaustinen (det är jag det ;)). Han växte ganska snart upp och blev en riktigt trevlig prick och år 1993, vid ungefär 7 års ålder, startade han sin innebandykarriär i Forssaängskolans minimala gymnastiksal (den är ungefär lika stor som våran toalett här hemma). Även fast karriären officiellt startade där så hade han spelat landhockey på gatan utanför huset med sina kompisar bra länge innan dess. Smeknamnet Kausti har han fått på någon underligt sätt, vid ett tillfälle han inte riktigt kan minnas…

Vi spolar fram tiden lite, förbi några DM-finaler i tonåren (DM-guld, DM-guld, DM-guld!), förbi matchen där han blev 7-målsskytt mot Gustafs, förbi en massa vunna interna poängligor, förbi A-lagsdebuten som nästan innebar mål i första bytet, förbi karriärens topp (vi kvalade oss nästan till division 2!) och fram till vintern 2007/2008.
Herr Kaustinen har vid det här laget börjat inse att streching kanske är någonting han borde ha utövat under dom 15 åren som han spelat innebandy. Ljumskarna har börjat krångla. Att värma upp inför matcherna är som att skära sig själv med en kniv i ljumskarna, att ta sig upp ur sängen på morgonen är en fruktansvärd kamp och att gå som en normal människa är en omöjlighet. Dessutom har han fruktansvärt ont i ryggslutet ibland.

Kaustis kropp har börjat rosta…

Jag minns en hemmamatch i Maserhallen. Jag minns hur ont jag hade i ljumskarna och hur sjuksköterskan vi hade med på matcherna rekommenderade mig att smörja in ljumskarna med liniment. Jag minns hur jag tog en klick liniment på handen, satte mig på läktaren, och började massera mina ljumskar. Det blev också bättre av detta. Men hur det egentligen såg ut när jag satt där på läktaren med handen innanför byxorna och gjorde konstiga rörelser vill jag inte ens tänka på

Herr Kaustinen vägrar dock inse det uppenbara. Han tror att han kanske har fått en smäll över ryggen, eller att hans sittställning framför datorn är anledningen till smärtan, och att det är därför det gör så pass ont i kroppen. Han funderar lite över varför det bara gör ont när han inte har rört sig på några timmar. Så fort han fått igång kroppen fungerar den felfritt. Förutom det faktum att han blir trött väldigt fort.
Det där med tröttheten är dock någonting han börjat vänja sig vid. McDonalds, pizza samt ointresset när det kommer till fysträningar känns som en trolig orsak till detta.

Så han bestämmer sig, i samråd med ”Du ska göra det jag säger åt dig att göra!”-tränaren Carpen, för att besöka en doktor. Doktorn som rekommenderas är en kiropraktor vid namn J… Jessica? (Jag har aldrig varit bra på det där med namn)

Första träffen… besöket, med kiropraktordamen blir en skum upplevelse. ”Lägg dig på båren och sära på benen!” är det som gäller. Sen tar hon fram nån varm apparat och börjar massera mina ljumskar. Skräckblandad förtjusning uppstår. Där står en MILF med sina händer på ett väldigt skumt ställe. Meningen ”Kan du flytta paketet?” ekar fotfarande, till denna dag, i mitt huvud.
Dock uppstår ingen sexuell kontakt över huvud taget mellan nörden Kaustinen och denna dam – allt sköts strikt professionellt. Tur det, annars hade jag nog skämts ihjäl.

Vi spolar fram några behandlingar. Fröken kiropraktor trodde ju från början att jag hade problem med ljumskarna, något jag var smärtsamt medveten om. Värmebehandlingen hjälpte dock väldigt bra, men bara under några timmar framöver. Såfort jag tagit det lugnt ett tag var smärtan tillbaka. Därför börjar damen fundera över vad problemet egentligen kan bero på.
Efter ett tag berättar hon för mig att hon inte verkar hitta orsaken men att hon har kontakt med en såndär ryggknäckare som nog kan hjälpa mig.

Vi spolar fram ytterligare. Jag sitter inne hos ryggknäckaren Tony och får halvt klä av mig för att sen utföra diverse tester. Han ber mig bland annat försöka stå med raka ben, böja mig framåt, och sen försöka nå mina egna tår. Det går… sådär… Jag når i alla fall knäskålarna…
Tony tittar på mig med en chockerad blick och frågar om jag skämtar med honom. Jag förstår ingenting Jag gör ju så gott jag kan!
Sen ber han mig utföra ännu fler tester. Jag får strecha alla möjliga, och omöjliga, muskler jag har i min kropp. Det ser lika illa ut där också.

När vi är klara får jag en ganska stark titel av honom: ”Världens stelaste 20-åring”. Han säger att jag är lika stel som en 65-åring ungefär. Bitarna börjar falla på plats när han förklarar att mina muskler dragit ihop sig såpass mycket av allt strechfusk att dom blivit väldigt, väldigt, korta. Därför orkar jag inte springa så mycket som jag borde, därför har jag ont i ljumskarna och därför strålar smärtan upp i ryggen. Jag fick tre olika övningar av Tony som jag skulle göra minst en gång per dag. Ont gjorde dom också. Varför ska streching vara så tråkigt? Där var bakgrundshistorian slut. Nu kommer anledningen till varför igår var en så pass stor dag för mig. Är ni beredda?… … … Jag nådde mina tår för första gången på flera år! Det var bra längesen jag kunde böja mig ner och nå mina tår (när jag står med raka ben). Jag tror inte jag gjort det på 5-7 år faktiskt Men igår, under strechingen efter matchen hände det. Jag är stolt, fantastiskt stolt. Det här är det största som hänt mig sen jag förstörde min trehjuling genom att köra den ner för källartrappen för 18-19 år sedan Heja mig! Jo, jag fuskar fortfarande som f-n med strechingen, men jag har i alla fall bättrat mig så pass mycket att jag slipper all smärta