Sydamerika 2016, Baños – Hästridning med dödspanik och ”gungan vid världens ände”

Äventyrliga som vi är har vi sett till att smälla ännu fler utflykter och grejer under tiden vi varit här. 20 dollar per person för två timmars hästridning uppe i bergen stod härnäst på schemat. Lite oklart dock när vi blev upphämtade vid turistbyrån och sen fick gå in i en gränd typ 5 minuter bort för att hämta våra hästar…

Marlene har erfarenhet av ridning då hon sysslat med hästsport i över 5 år, själv har man talang inom bollsporter och har därför aldrig ens tänkt tanken på att sätta sig på en havremoped.

Utsikten från havremopedens förarsäte.

Problemet med hästarna här var dels att vår guide inte snackade ett ord engelska, men sen skulle han även mana på hästarna då han verkade tro att vi deltog i hästsportens svar på Formel 1. Sen var hästarna helt bångstyriga också, värre än Marlene utan frukost i magen, vilket gjorde att man kände sig som att man skulle dö så fort dom satte fart. Nån handbroms, bromspedal eller liknande fanns inte utan hästarna gjorde lite som dom ville.

Men säga vad man vill om havremopederna, naturen vi hann rida igenom var minsann riktigt vacker.

Fort gick det. Alldeles för fort. Ärligt talat är den här hästgrejen nog det närmsta döden jag varit sen så långt jag kan minnas. Fy Fabian vad det gick av farten när hästarna galopperade iväg. Men efter att vi vänt hemåt igen så lugnade hästarna ner sig avsevärt och utflykten blev lite mer avslappnande. Känsloläget gick då från totalspänd dödspanik till apati ungefär.

Ratten var av det enklare slaget.

Obligatorisk pålle-bild.

Hästridningen får 1,5 av fem Lilla Gubben i betyg. Rekommenderas inte, inte ens för adrenalindårar som har dödslängtan. Enda anledningen till att ridningen inte får minus 8 i betyg är för att det ändå var kul att prova, plus att naturen var helt galet vacker under den korta biten vi hann röra oss.

Men Baños som stad fortsätter annars att vara riktigt vackert och vi njuter av varje minut.

Efter att ha återhämtat oss lite på hotellet tog vi sen sikte på dagens andra utflyktsmål: ”the swing at the end of the world” eller Casa Del Arbol som stället heter. Stället ligger på 2600 meters höjd och innebar att vi fick ta bilen ungefär 800 meter, vertikalt, upp i bergen. En resa som tog ungefär 30 minuter och kostade oss totalt 20 dollar tur och retur.

Vägen upp var lite småkrokig, men herre min skapare vilken utsikt vi bjöds på.

Taxibilen som tog oss upp kördes av en herre med rosa skjorta, för den som undrar. Han var även väldigt trevlig och stannade på diverse bra fotoplatser vilket verkligen uppskattades.

Väl uppe så blev jag dock personligen lite väl besviken, antalet turister var lite väl stort för egen del och att behöva köa i 20-30 minuter för att få gunga på en gunga kändes inte värt det.

Däremot så blir ju bilden rätt ball när man svänger ut över kanten…

Men även om man väljer att inte gunga så är resan upp värd dom pengarna som besöket kostar. Sen är Casa Del Arbol däruppe på toppen faktiskt riktigt visuellt trevligt. I bakgrunden ser man även den 5 023 meter höga vulkanen Tungurahua, och när man står där vid gungan och tittar upp så ter sig vulkanen riktigt jäkla storslagen.

Casa Del Arbol får fyra av fem i betyg.

Imorgon har vi bokat en cyklingsutflykt där vi kommer köras upp på något berg och sen få cykla mountainbike ner hela vägen till Baños igen. Den här gången har vi dock sett till att få med en hjälm när vi bokar.