Sydamerika 2016, Quito – Extremsport, tauren-dansande och lite mindre andningsproblematik

Flyget igår var en sån där riktig mastodontresa. Taxin ut till Arlanda rullade hemifrån 03:40, jag och Marlene tänkte dygna inför detta men kände att ”näh, vi kan testa att sova i typ en timme. Det låter som en bra idé!”. Det gick inte riktigt såpass smidigt som vi tänkt oss och vi vaknade i ett halvt hjärndött zombietillstånd, Marlene uttryckte känslan rätt bra: ”Kan man ringa Ecuador, sjukskriva sig och sen säga att man kommer på tisdag istället?”

Den första delen av resan till Ecuadoe gick via Frankfurt, den delen tog drygt 2 timmar. Sen väntetid i 2 timmar på flygplatsen och efter det satte vi oss på planet mot Panama City vilket var nästa mellanlandning. Den delen av resan skulle ta 11,5 timme men vi blev försenade en timme.

Vi fick en jäkla massa käk under resan, först var det en liten påse med salta kringlor och dryck till det, sen serverades lunch (biff nånting) som ni ser på bilden nån timme senare. Riktigt gott faktiskt och bjuder dom på öl så blir Kausti så klart alltid på bra humör. Efter det fick vi även ett mellanmål till och sen även pasta till middag.

Jag själv laddade ner en sisådär 15 nya spel på mobilen innan jag åkte så jag hade underhållning så det räckte och blev över. För egen del var flygresan över Atlanten faktiskt riktigt behaglig och på en skala från 1 till 10 där ett är ”Jag är dement och har därför inget minne av resan” och tio är ”Den här resan var värre än att själv ta en slagborr från Bosch

och med hjälp av den amputera en tand i timmen utan bedövning” så skulle jag nog betygsätta den här resans påfrestningsnivå med en stabil trea. Inte alls farligt och för er som ska flyga nån långflygning så rekommenderar jag er att ladda ner Score Hero eller MMX Hill Climb. Sjukt bra spel som håller en upptagen bra länge.

Marlene däremot, hon är en alldeles fantastisk ung dam men nog lider hon stundtals av temporär ADHD. Här ser ni till exempel hur hon roat sig med att montera fast sin nackkudde på mitt huvud efter att hon insett att den ser ut lite som en turban och därefter tjoade hon ”du ser ut som en indier, du ser ut som en indier!” i ungefär en kvart.

Sen somnade hon. Det är lite så hon funkar när hon är uttråkad, antingen är hon ”all over the place”, ska kramas, ha sitt ansikte max 4 millimeter ifrån mitt och vara ”myyyyysig”. Sen när hon tröttnar på att härja runt så somnar hon.
Samma fenomen kan observeras när fröken Andersson fått i sig socker också. Hon går från att vara uppfostrad och ordentlig till en femåring med myror i brallan.

Men nog är hon fantastisk den kvinnan, fem av fem portioner köttbullar med mos i betyg. Och köttbullar med mos är någonting av det bästa jag vet ska ni veta. Så bra är hon.

Flyget till Quito var annars en intressant upplevelse. Även fast resan ditintills gått bra så var man så klart sliten och trött. Inte blev det bättre då när ungen bakom oss slog på nåt jävla iPad-spel med musik som lät som att den kom direkt från valfritt stressande barnprogram för att sen börja storböla samtidigt som musiken fortsatte spela. Då blev man rätt irriterad, Marlene började spana efter nödutgångar för att helt enkelt hoppa ut.

Vi landade sen i Quito precis i tid och passkontrollen med mera gick hur enkelt som helt. Vi väntade på väskorna såpass länge att Marlenes väska var den absolut sista väskan som kom ut på bandet, men vad gör det när man har 7 veckors semester framför sig?

Taxin in till hotellet kostade 25 dollar och hotellrummet visade sig vara hur bra som helst. Dock var det svinkallt därinne när vi kom fram och väderleksprognosen visade att det skulle bli 9 grader kallt under natten. Lite problematiskt, men ännu mer problematiskt var att duschen hade ett duschtryck som var såpass dåligt att det inte ens hade imponerat på en 85-årig man med extrema prostataproblem. Inte så najs, men sen visade det sig att varmvatten saknades också.

Vi löste det genom att helt enkelt däcka i sängen efter mer än 24 timmars resande, varav typ 3-4 varit sömn.

Vi vaknade dagen efter och var ändå hyfsat utvilade. Ingen riktig jetlag att tala om. Eller hyfsat utvilade… ADHD-Marlene var som vanligt överpigg och bjöd på en riktigt imponerande tolkning av taurens dansmoves under tiden som jag gjorde mig redo. Folk som känner Marlene kommer tro att det här är överdrivet, men det är faktiskt helt sant.

Vi hade egentligen tänkt försöka boka en Galapagos-kryssning under vår första dag i Quito eftersom vi har vårat flyg till Galapagos bokat för morgondagen, men alla resebyråer har tydligen stängt på söndagar så av det blev det inget. Istället tog vi sikte på ett shoppingcenter i stan för att inhandla ett paraply med mera, men på vägen dit råkade vi gå förbi en park vid namn La Carolina Park. Och vilken park sen!

Det fanns en skate-del som var säkert 500 meter lång…

… det fanns en hel cykelbana…

… dom hade flertalet basketplaner…

… ett antal konstgräsplaner…

… en massa lekparker…

… och till och med ett parkerat flygplan!

Sen hade dom en löparbana som gick runt hela parken…

… och en lång konstgjord vattendel där man kunde hyra trampbåtar…

2016-10-02 13.05.19
… och folk spelade t.o.m. bubbelfotboll också. Ecuadorianerna verkar överlag vara ett extremt aktivt folk, när man tittade på fotbollen som spelades var det inte bara ungarna som spelade utan alla var med. Såg till och med en av morsorna som stod i mål när en av dom vuxna männen sopade på ett stenhårt skott.

Jag och Marlene är dock inte riktigt lika hurtiga här. Quito ligger nämligen 1.33 Kebnekajse, eller drygt 2 800 meter, över havet vilket gör att luften här är påtagligt tunn. Den är såpass påtaglig att man stundtals får andningsnöd bara av att andas. Ni vet om ni hållt andan så länge ni kan och sen inte kan hålla er längre? Den här känslan man får då av att ”ha för lite luft”. Så känns det här ibland bara av att man andas normalt.
Att promenera och prata samtidigt är väldigt påfrestande och jag har märkt att när jag säger någonting och måste upprepa mig för att Marlene inte hörde vad jag sade så får jag flåsa som fasiken när jag sagt meningen igen. Man har liksom inte plats för att säga en massa långa meningar hela tiden, då får man flåsa på likt en tjockis som sprungit till Hemmakväll för att köpa godis klockan 21:55 för att återfå kontrollen över andningen igen.

Det är dock inte så farligt nu när man kommit in i det, men det är extremt märkbart vilken skillnad det är mot Sverige.

Parken bjöd även på en uppvisning av några riktiga dårar som åkte i ramperna. Dom spelade hårdrock, gjorde tricks, bakåtvolter och gud vet vad. Och dom såg inte unga ut heller, typ närmare 40 än 20 var dom i alla fall definitivt.

Även grabbarna som hade BMXer stajlade och bjöd på tricks som man stundtals trodde skulle innebära en garanterad förlamning så som dom hoppade. Oväntat men kul underhållning och det verkar verkligen finnas en stark extremsportskultur i landet baserat på det vi sett hittills.

Nu ligger jag här i sängen och flåsar likt en 140-kilos snubbe som precis sprungit uppför Eiffeltornets 1 665 trappsteg eftersom det tydligen är ansträngande att skriva på ett tangentbord. Men Ecuador levererar hittills, vi får se hur fortsättningen ter sig. Imorgon kliver vi upp ur sängen 05:00 lokal tid för att ta sikte på Galapagos.

Avslutar med dom enda spanska orden jag lärt mig i Sydamerika hittills: la factura por favor!