Skottland – Idiotiska eluttag, cheeseburgare med haggis och en svit på hotellet

Marlene brukar sundtals tjata på mig om att jag ska dra ur alla laddare som jag inte använder när jag är hemma. Skottarna har löst det på ett annat sätt, nämligen att göra det möjligt att stänga av eluttagen med hjälp av en knapp. Vet inte riktigt vad jag tycker om funktionaliteten, men vad jag inte gillar är att eluttagen som standard är avstängda på många hotell. Det innebär att du inte bara kan peta i laddaren för att ladda din mobil över natten, du måste även s-l-å p-å eluttaget. Annars sitter du med 10% batteri i mobilen nästa dag, någonting som så klart hände mig.

Tack och lov så har Jesper med sin megapowerbank som rymmer ungefär lika mycket juice som Barsebäck producerar under en halv månad ungefär, så problemet blev ändå inte såpass allvarligt som det kunnat bli (vara utan mobilen en hel dag, vem fixar det liksom?).

Jag borde verkligen dra ihop en karta på hur vi rört oss över Skottland dom senaste dagarna (note to self om jag hinner kanske?), men igår tog vi i alla fall sikte på staden Perth (som då ligger i centrala Skottland också, inte bara i Australien) och sov där för att få en lite kortare resa ner mot Edinburghs flygplats imorgon.

Då vi bara spelat en golfrunda, och egentligen inte kude förvänta oss någonting bättre än vad vi då fick, så hade vi inte riktigt bokat någon andra golfbana. Visst, St Andrews finns i närheten av Edinburgh och det finns även en massa andra sjukt fantastiska golfbanor i området men varken jag eller Jesper var speciellt sugna på att som halvt hopplösa amatörer betala 25 portioner haggis i kostnad för att få slå bort 50 bollar var och stressa igenom 18 hål samtidigt som vi då hade stannat upp alla spelare bakom oss.

Så vi hittade en linksbana som låg på östkusten och hade ett pris som var överkomligt, så vi tog sikte på Leven Links.

Klubbhuset visade sig vara riktigt trevligt, även om personalen stod i hyfsat stark konstrast till klubbhusets elegans. Golfbanan visade sig dock ligga lite knasigt till, ett bostadsområde täckte hela västra sidan av golfbanan samtidigt som den östra sidan låg 50 meter från havet med endast en väg och en strand som man kunde se.

Någonting som jag tyckte var riktigt ballt var oljeplattformarna som låg en bit ut i havet. Antagligen därför Trump har sin supereleganta golfbana som kostar ungefär en guldtacka att spela på andra sidan bukten.

Beach, eller kanske mer Badboll, 2016 i Skottland.

Banan visade sig vara ungefär som personalen, lite så där ”speciell”. T.ex. hade banan ingen riktig range man kunde övningsslå, och inga rangebollar, utan man fick glatt ställa sig och slå in i dessa små burar istället. Någon puttningsgreen hittade vi inte heller, men det visade sig efter att vi spelat våra 18 hål att det minsann fanns en sådan på andra sidan klubbhuset. Amatörmisstag…

En annan inledde annars starkt på hål 1. Utslaget med träklubban följdes upp av ett snudd på skamligt bra inspel med samma klubba och en enmetersputt som gick rakt ner i hålet. Birdie på första, och med den formkurvan så skulle jag då gått rundan på 18 under par om jag fortsatt hålla den stilen.

Så skedde så klart inte.

Jesper petade mycket elegant i en birdie på andra hålet, ett par 4, själv var jag inne på green på 2 och kom där och då på att jag minsann inte tränat puttningen alls inför rundan. Så för att få bästa tänkbara valuta för vad vi betalat bestämde jag mig då för att fyrputta bollen i hål. Första putten gick ungefär 23 meter för långt (uppskattat mått), andra putten långt förbi, tredje putten nästan i hål och fjärde sänkte jag tillslut.

Ridå.

Banan var annars fruktansvärt rak. Varenda hål var i stort sett spikrakt och om man bara träffade fairway så var banan såpass hård och kortklippt att man fick säkert 50 meter extra bara från rullen som bollen fick.

Ruffen längs med banorna var dock stundtals ohyggligt svår vilket gjorde att om man bara slog rakt på den här banan så fick man väldigt mycket gratis och banan blev då ganska lätt.

Varken jag eller Jesper slog dock knappt ett enda rakt slag under hela rundan. Man måste se till att få valuta för greenfeeavgiften!

Slog man sen snett så fanns det helt sjuka buskar längs med kanterna av banan. Vi snackar toktjocka buskar med taggar som får valfri kaktus att kännas lika taggig som en tempur-kudde. Tack och lov var vi inte inne jättemycket i buskarna, men dom gångerna bollarna försvann in där så gav vi ganska snabbt upp försöken att återhämta bollen. Att bege sig in där hade varit som att kasta sig i en stor vattentank med hajar för att sen försöka brotta ner varenda en av dom. Revor i kläderna och blodvite hade garanterat uppstått.

Oskönt utslag med hus direkt till höger. Både jag och Jesper tog, rutinerade som vi är, det säkra före det osäkra och slog ut bollen 40 meter i ruffen på vänster sida istället för att riskera att skeppa in bollen i någons vardagsrum.

Men säga vad man vill om Skottland, men vädret har varit rent utsagt ”bloody amazing”. Vi har haft mer sol här än vad man realistiskt kan förvänta sig under en veckas chartersemester på Ibiza. Jag har dragit på mig en kombinerad T-shirt/röd som en hummer-bränna och det var inte precis vad man förväntade sig när man köpte regnbyxorna på Stadium innan man åkte.

Finns nog inte många som kan säga att dom åkte till Skottland på solsemester, men vi har minsann gjort det!

Med bra väder kom då såklart strandhänget också. Då stranden låg lite för långt bort från golfbanan så fick jag istället nöja mig med att dra på mig badbyxorna och sola lite i en av många väldigt oförlåtande bunkrar. Men ett elegant bunkerslag med sandwedgen senare…

Så rullade bolljävlen ner i nästa bunker som låg 30 meter längre fram…

Bunkerslagen här är dock en helt annan historia än i Sverige. Visst, framkanterna på bunkrarna är stundtals högre än det svenska rekordet i höjdhopp, men sanden är såpass mjuk att det blir mycket lättare att slå upp bollen än vad det är i dom stenhårda svenska bunkrarna. Om stränderna i Sydamerika (JAG ÅKER OM EN MÅNAD!!!!) håller samma kvalitet så kommer det nog bli att man bara bor på stranden och ligger där och beställer drinkar hela kvällarna istället för att sova i en hotellsäng.

Rundan gick antagligen inte alls speciellt bra för egen del, har faktiskt inte räknat ihop poängen från någon av rundorna vi spelat ännu, men det kändes ändå lite skönt att kliva upp på 18:e hålet efter att man varit ute på fel fairway på vägen in mot hålet och avsluta rundan.

Och på tal om skönt, vi blev uppgraderade på hotellet och fick sviten! Dubbelsäng förvisso, men det brukar lösas rätt enkelt genom att sparka ner Jesper på golvet när han somnat.

Middagen på hotellet blev en cheeseburgare, en cheeseburgare där man dessutom kunde lägga till haggis på. Som den populärkulturella utrikeskorrespondenten jag är tog jag så klart en för laget och provade.
Haggisen låg som ett lager under locket likt en söndermotorsågat-får-majonäs ungefär och var väl mer där för att fylla ut magen än för att faktiskt ge någon större smak. Värt 1 pund extra? Ptja, varför inte.

Men i och med detta så är det nu bara resan hem kvar. Edinburgh-skylten på flygplatsen känns som en bra avslutning på det här äventyret, och vi har både sett, kört och upplevt en massa under våra 5 dagar här.
Sammantaget får man nog se Skottland som ett land som levererat sett till vad man förväntade sig, och därför ger vi landet en stark 4,2 av 5 Amy MacDonald i betyg.

Om en månad, den 1:a oktober flyger jag och Marlene till Quito i Ecuador för sju veckors semester i Sydamerika. På återseende då kanske?