Gubbig golfweekend, dag 1

Wales. Vem åker till Wales egentligen? Jag gör tydligen det, för i eftermiddags fann jag mig själv sittandes på flygbussen på väg ner till Skavsta. Och vad finns det i Wales? Vad är dom kända för? Kreatur som säger bäääääää”? Har dom fin natur? Nån sa till nån som hade pratat med nån att det finns fina slott i Wales. Huruvida det stämmer eller ej vette fasiken.

Med mig hade jag i alla fall golfbagen, som mer såg ut som en liksäck, samt bäste golfkompisen Jeppson. Alla var vi fast beslutna om att försöka lista ut vad Wales är känt för.

Ryanair fick äran, kort sammanskrivet Ryan-äran, att frakta oss över vattenpölen som skiljer alla Europas I-länder från U-länderna Irland och Storbritannien[].
Någonting som slog mig är att jag börjar få fler och fler varningar för att min ålder börjar närma sig 30 nu. Min kropp är stel och gammal, jag får ont i ryggen, jag åker på golfsemestrar, jag tycker att Mercedes bilar börjar bli rätt snygga och min mage börjar peta ut på ett sätt som gör att jag får en obehagligt djup navel. Jag har även börjat att inse varför folk inte gillar Ryanair.

När jag var yngre så älskade jag Ryanair eftersom det är så fruktansvärt billigt att flyga med dom. Det kostade t.ex. 350 kr totalt för att flyga mig till London och tillbaka till Sverige (golfbagen inte inräknad då dock). Det är mindre än vad det kostar att åka taxi från Stockholm till Arlanda…
Men när jag nu satt där i planet och såg all reklam, kände trängseln bland folk och hörde alla utrop som gjordes i högtalarsystemet under flygningen så insåg jag att det här är lite som att tillåta företag att tapetsera ens hem med reklam mot en ersättning som inte är speciellt stor. Man ger upp en del av sitt välbefinnande för en liten summa pengar helt enkelt.

Är det värt det? Jag vet inte alltså… Gubb-Kausti börjar bli tveksam i all fall.

Viss oro fanns dock innan vi lämnade in våra golfklubbor i specialbagage-inlämningen. Trots att det kostade totalt 1000 kronor för att frakta bagen fram och tillbaka till London så fanns där rädslan av att klubborna skulle kunna gå sönder.
Ryanairs tidning lugnade dock nerverna en aning med att rapportera att dom under januari månad hade blyga 0.78 klagomål per 1000 fraktade bagage. Trygghet infann sig och jag somnade sen kvickt på flyget efter att ha läst denna mycket intressanta fakta.

Sen landade vi på London Stansted och möttes av en enorm jättekö till passkontrollen. Den rullade dock på rätt bra så efter en kvart hade vi tagit oss förbi den… Upp till den riktiga kön som var på kanske 400 personer. Till dessa 400 personer fanns det då t-r-e stycken passkontrollanter. Något som ledde till att vi fick stå och vänta på att få våra pass kontrollerade (något som tog 10 sekunder) i över 1,5 timme!

Storbrittanien[] ffs, kan ni gå med i Schengen ordentligt snart eller? Skitland.

På tal om skit. Säg hej till Manuel. Manuel var en liten idiotunge som stod i kön, stökade runt, slog runtikring sig och t.o.m. började ta på folk framför sig. En riktigt idiotisk spansk skitunge helt enkelt. Jag hatade honom av hela mitt hjärta 12 sekunder efter att jag först noterade honom och jag drömde ljuva drömmar om hur jag råkade tappa min ryggsäck på honom, hur jag skulle tipsa vakterna om att han var en knarkkurir och det gick även så långt att jag tänkte igenom hur jag bäst skulle kunna använda honom som vapen i en zombie-attack. Topp två idéerna var att antingen ta tag i benen på honom och använda honom som basebollträ, alternativt hålla fast honom i bakbenen så att han fick slå och bita zombiesarna när dom attackerade.
Nånstans i passkontrollen försvann sen Manuel och hans bedrövliga morsa och jag hoppas innerligt att dom glömt passen hemma så att dom fick vända hem till Spanien igen.

Lite mer än en timme in i köandet. Jesper ser som vanligt ut som en livsfarlig teddybjörn och jag ser ut som… en duckface-liknande misslyckad rockstjärna med tröja på sig. Inte helt okej…
Noterbart är annars att det fanns TV-skärmar vid passkontrollen där man kunde läsa om hur man skulle göra för att skicka in klagomål på passkontrollerna med mera. Dels rullade den informationen förbi alldeles för fort, mobiltelefoner och kameror var förbjudna där men sen hade dom även en helt idiotisk mailadress som var compliments&complaints@homegroup.nsl.gov.uk vilket gjorde att det var omöjligt att komma ihåg den om man nu ville klaga i efterhand. Statliga myndigheter alltså…

Två timmar senare kunde vi i alla fall hämta ut golfbagarna bland barnvagnar, skidor med mera. Allt hade även klarat sig fint.

Sen tog vi bussen för att hämta upp vår hyrbil. Hyr man billigaste möjliga bil så får man tydligen gå till en koja för att hämta den. Det här var då kontoret där man hämtade ut bilen, och stället kändes mer som någonting en biltjuv skulle hålla till i än en faktiskt biluthyrningsfirma.

Bilen vi sen fick var en MG som väl var helt okej, men känns väldans plastig inuti. Satt sen även och höll på med radion i bilen, och plötsligt slocknade hela instrumentpanelen och skärmen blev svart. Sen efter några sekunder dök MG-loggan upp – systemet hade kraschat och startat om. Känns stabilt. Heja MG!

Nu är vi i alla fall framme i… Badminton. Stället heter tydligen så enligt hotellbokningen. Det är inte riktigt Wales än, men det tog oss ungefär 2,5 timmar att köra hit så vi kände att det fick räcka. Vi har en golfbana här i England som vi ska prova spela på imorgon så får vi se vart det leder.

Mina tips inför morgondagen:
– Jag kommer få skavsår i händerna.
– Jag kommer få skavsår av dom nya golfskorna.
– Jag kommer slå bort 7 golfbollar.
– Jag kommer ha en birdieputt som jag missar, samt 14 trippelbogeys.

Återkommer med resultatet…”