Close

Ibland ligger jag i sängen sent på kvällen och kvällsdrömmer om vad jag vill göra. Om hur jag slutligen satt min fot i alla världsdelarna och då förverkligat mitt livs mål. Där nånstans slutar drömmarna eftersom jag på något vis räknar med att jag är nöjd och att jag då äntligen uppnått någonting”.
Men nånstans måste man inse att om man hela tiden satsar på att jaga sina drömmar så kommer man misslyckas. Likt Stefan Holm så kan man bara höja ribban till en viss nivå innan man i ett perfekt hopp når sin egen maxhöjd. Även om man minutiöst planerar varje dag i flera år så finns det en outtalad gräns för vad man själv kan klara av.

Jag minns hur min svenskalärare Kristina i högstadiet (som nog hade varit stolt om hon läst den är bloggen) sågade en av mina texter med anledningen att “du kan inte benämna någonting med ordet 'man', för vem är det du då syftar på?”. Med det (tror jag) hon ville få sagt att jag inte skulle projicera mina egna åsikter på en okänd individ. Och hon har faktiskt rätt. Sen dess har jag varenda, och jag menar varenda, gång jag hör ordet tänkt på den där texten jag fick rättad av henne. För hon har faktiskt en poäng.

Den inledningen jag skrev ovan handlar inte om att det finns en gräns “man” klarar av, utan det handlar om att det finns en gräns för vad jag kan uppnå. Oavsett hur hårt jag kämpar så kommer det finnas en gräns för hur mycket jag kommer kunna klara av. Precis samma sak gäller för er som läser detta. Men utan att dra ut på det hela alldeles för mycket så är poängen jag försöker nå den att jag någonstans börjar inse att jag fan har lyckats rätt bra här i livet ändå. Jag har jobbat utomlands i några år, jag har rest genom Europa, USA och Asien, jag har haft några flickvänner, jag har ett jobb jag både tjänar bra på och trivs som jag trivs ypperligt på samtidigt som jag tjänar bättre än dom flesta av mina kompisar.

Det var inte förrän jag stod utanför hotellet och tittade ut över en mörklagd flod som jag någonstans insåg att jag har kommit rätt långt i mitt liv nu. Visst kan man alltid sträva efter någonting bättre, men samtidigt måste man tillslut kunna erkänna för sig själv att “fan vad grym jag är!”.
Och det var när jag stod där och tittade ut över Themsen samtidigt som Every Avenue-låten For Always, Forever spelades i öronen som jag kände ett slags lugn som jag aldrig tidigare känt. Ett lugn som påminde min om att jag minsann uppnått någonting jag bara kunde drömma om för fem år sedan och att jag minsann borde vara stolt över det jag gjort för en gångs skull. Inte stolt som i “jag är bättre än någon annan” utan stolt som i “jag är stolt över mig själv och vad jag åstakommit”. Jag hoppas verkligen att alla därute nångång får stanna upp i tre minuter av sitt liv för att känna den här känslan för den är verkligen någonting alldeles extra…


Betygsätt inlägget:
[Total: 4    Average: 5/5]

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>