Flygstols-tankar

Efter en katastrofjobbig förmiddag så satt jag sen där på flygplatsen väntandes på SK438 som skulle ta mig från Dublin till Köpenhamn. Likt ett litet barn satt jag där och bara grinade konstant samtidigt som gaten fylldes med andra svenskar.

Flygresan i sig spenderades i ett hav av tårar, en bäbis bakom mig som lät som en nyfödd tiger med hicka (raaaaaawr höpp höpp raaaawr) och ett konstaterande att det måste vara nån elak diktator som konstant sprutar ut såndär skapa moln”-gas i Irlands atmosfär. Precis ovanför det här konstgjorda molntäcket fanns nämligen en sol som strålade starkare än självaste prinsessan Madeleine.
Sen började jag gråta igen. PMS kallar tjejerna det tydligen, och vissa dom upplever det här känslotillståndet en gång i månaden. Tacka gudarna för att jag föddes med en snorre! Vem hade klarat av det här oftare än nån gång vart tredje år?

Mellanlandningen i Köpenhamn spenderades med att fundera över vad för jäkla tegelstenar som Karin kunde tänkas ha smugit ner i mitt handbagage. Tung så in i bomben var väskan och den vägde då ändå bara in på måttliga 13 kilo, fem kilo över maxgränsen. ”Fuck the police!” som man brukar säga.
En mattelektion senare så hade jag räknat ut någonting skrämmande: mina väskor vägde 26 + 23 + 20 + 13 kilo, vilket totalt blir… 82 kilo! Jag hade alltså med mig mer bagage än vad jag själv väger! Helt sjukt.
Dom första orden jag hörde efter landningen i Danmark var annars ”HVI HVILL HAÖE WIENERBRÖÖÖED” som grötades fram av en av dom danska städarna som stod och väntade på att få städa flygplanet. Jag som trodde att Dublin-danskarna var speciella, men tydligen är dom precis lika efterblivna även i Danmark.

”Vänligen fäll upp brickorna framför er”. Fuck the police igen! Jag kör mini-brickan nerfälld och ni kan inte göra nåt åt det!

Väl framme i Sverige kändes allt lite bättre när man fick träffa mamma igen. Skönt att slippa sitta och tänka så mycket utan istället kunna fokusera på mammas kritiserande av Åkes bilkörande. ”AKTAAAA! HUUUR KÖR DUUU!?” följdes av en sjuttiotvå minuter lång utläggning av hur han minsann inte alls hade koll på vad han gjorde när han körde fastän Åke (och jag) visst tyckte att han hade stenkoll på läget.”