Irland: Den kanske tyngsta dagen i mitt liv

Så befinner man sig då plötsligt i den där situationen som man försökt undvika att tänka på under den senaste månaden. Morgonvädret är typiskt irländskt, grått, eländigt och snudd på regnigt och det är ungefär precis så jag känner mig. Jag borde vara ledsen, arg eller nånting men jag känner inte ens det. Jag är bara grå och utan energi.
Kliver ur sängen för att packa ner dom sista sakerna. Tar ur lakanen ur sängen och slänger det sista skräpet. På samma sätt som jag i fredags sagt hej då till precis alla mina kompisar kastar jag Snickers-papperena i soppåsen och säger hej då till dom med. Skillnaden mellan papprena och kompisarna är till stor del minimala. Jag kommer inte träffa dom flesta igen utan dom tillhör nu det förflutna. Skillnaden som finns kvar nu är minnena. Av hur dom senaste tre åren varit dom bäsa tre åren i mitt liv. Nu är allt plötsligt slut…

Ringer taxibolaget för att beställa min livs sista irländska taxi och då brister allt. Gråtande beställer jag en taxi av en telefonsnubbe som nog rynkar lite på pannan och undrar varför jag börjar gråta direkt han säger att han har en taxi ledig. Men jag bryr mig inte riktigt, det känns som att inget spelar någon roll i det här läget. För en av dom första gångerna i livet är jag inte längre rädd för vad andra tror om mig. Fuck it, jag träffar dom aldrig igen.

Karin hjälper mig att bära ner väskorna och taxigubben plockar in dom i bilen. Sen sitter jag gråtandes i baksätet och önskar att saker och ting hade varit annorlunda. Det är så bitterljuvt fortsätta jaga drömmen och samtidigt tvingas bryta helt med sin bästa kompis, och flickvän, och att nånstans komma till insikten att det inte går att lösa på något annat sätt. Det känns så orättvist på något vis. Tänk på barnen i Afrika” försöker jag. Det hjälper inte.

Väl framme vid flygplatsen lastar chauffören ur väskorna och säger hej då. Likt ett till Snickers-papper kastas även han i papperskorgen. Får hjälp av Karin att checka in väskorna innan vi långsamt går bort till avgångsgaterna. Börjar gråta ännu mer och står där och håller om henne i vad som känns som en alldeles för kort tid. Vill inte släppa taget, men vet att jag måste göra det förr eller senare. Säger hej då en sista gång och går in genom gaten. Ser henne stå där och den sista blicken hon ger mig innan vi helt skiljs åt känns som en evighet. ”Livet är orättvist” tänker jag, ”Men det går vidare såsmåningom”.
”