Ho Chi Minh, Vietnam – Cu Chi-tunnlarna

Uttrycket Morgonstund har guld i mund” kan vara historiens största lögn. ”Eftermiddag klocka 13:30 har guld i mund” är närmare sanningen. Ändå släpade vi oss upp imorse klockan 07:15 för att ta oss ut till turistbussen som skulle ta oss hela vägen till Cu Chi-tunnlarna, 6 mil norr om Ho Chi Minh.
En timme försenad dök så bussen slutligen upp för att hämta oss och den två timmar långa resan kunde påbörjas.

”Två timmar för 6 mil?” tänker ni kanske nu, men ja, trafikstockningarna i den här staden är rätt påtagliga, så man får räkna med att det går bra långsamt. När sen vägarna ute på landet är i svensk åker-klass så hjälper inte det riktigt till sen heller…

Två timmars djup sömn så var vi sen framme. Inträdet till stället kostade 90 000 VND (~30 kronor) och våran guide Po började sen berätta lite om stället, varför det byggdes osv.
Tunnlarna byggdes först för att skydda vietnameserna från dom äckliga fransmännen som invaderade landet. Dock byggdes bara 17 km tunnlar då, resten byggdes under det tjugo år långa Vietnamkriget när USA istället tog över fransmännens plats som förtryckare.

För att skydda sig byggde vietnameserna inte bara tunnlar, dom byggde även en massa fällor. Här ser vi en av dessa där en fallgrop öppnar sig under fötterna och man ramlar ner på 20-30 cm långa taggar. Som om inte det vore nog kommer sen fall-luckan runt igen och bankar dig i huvudet av farten. Game over så att säga…

En av ingångarna till tunnlarna. Helt omöjlig att se när stället är sönderexploaterat, garanterat hundra gånger värre på den tiden då det var riktig djungel där.

Tada!

Då våran guide, enligt egna ord, var lite för ”stor” för hålet så lät han en vietnames visa hur man tog sig in och ur tunnlarna där.

Och poff så var ha borta.

Original-tunnlarna är annars skrämmande små. 40-70 cm breda och 70-80 cm höga. Försök mäta ut 40 cm i bredd så inser ni snart hur extreeeemt trångt det är. Klaostrofobi ftw…

Men höjden innebar att dom vietnamesiska soldaterna inte kunde röra sig på ett vettigt sätt, utan dom ”uppfann” därför gångstilen som guiden visar på bilden (jo, det är sant, inget skämt). Med geväret framför sig fick dom kravla runt därnere i otroligt trånga utrymmen.

En av snubbarna i våran grupp fick prova krypa in i tunnlarna, och det var inte mer än precis att han kunde ta sig in. Att röra sig var det tydligen inte tal om.

Efter att ha sett diverse hemska tramfällor med harpunliknande föremål i varenda en av dom var det sen dags för dagens höjdpunkt – shooting rangen!

Man kunde köpa kulor till diverse vapen, och dom varierade i pris från 5 till 7 dollar per kula. Vi köpte ett magasin med 10 kulor till en AK47a och traskade sen ner till skjutbanan.

AK47an satt tyvärr fast i väggen där, så man kunde inte hålla i den och skjuta helt på riktigt, men det var en upplevelse även om det hela kändes väldig turistigt.

Johannes lyckades med det omöjliga – att få en Kalashnikov att sluta fungera. Tror en hylsa fastnade i geväret och det ställde till det en aning för en konfunderad herr Karlsson.

Tack Johannes som hann ta en enda bild på mig när jag sköt, typ lagom tills jag var klar. MrSecretAgent86 i rött där hann ju skjuta sönder 5 tavlor med dom fem kulorna han sköt, allt på mindre än 3,2 sekunder.

Eller så missade han varenda måltavla. Historierna går isär på den punkten…

Efter den uppvisningen var han sen tvungen att ta till flykten illa kvickt – annars skulle ju amerikanarna få tag i honom…

Dom hade byggt en turistversion av tunnlarna som var 140 cm hög och 70 cm bred, sådär lagom för att man inte skulle känna nån klaustrofobi. Jag pallade att gå i dom där tunnlarna 20 meter, sen fick det vara nog. Fatta att gå i en tunnel som är hälften så hög och hälften så bred. Huuuu.

Elegant peace-kille.

Grön jungel.

Inför hemresan erbjöds vi en båttur in till staden istället för att ta bussen. 13 dollar kostade det, och vi tänkte att varför inte köra på det? Efter en toksvettig eftermiddag kunde det vara skönt med lite båthäng.

Och nog var det nice att sitta där bak på båten och låta vinden svalka ner den dödströtta kroppen. Sjukt nice.

Flodbåt.

Vissa båtar gick så sjukt djupt också. Antar att det var för att dom var fullastade, men några båtar vi såg verkade inte ha någon last – ändå gick dom helt löjligt djupt. Det var inte mer än 2 dm från vattenytan upp till kanten på vissa lastbåtar.

Flytande höstack.

Nöjd Kapten Kausti som kunde sitta bak och slappna av istället för att styra skutan. Semester ftw!

Middagen efter turistandet var tänkt att bli nudlar med krabbkött, men vi pekade nog fel nånstans…

Efter att ha fått vänta en timme på maten så fick vi nämligen in en hel krabba var. Katastrofen var ett faktum.

Jag fullkomligt slaktade min krabba, men det var ändå inte ens i närheten av nog med mat.

Avslutar därför dagen med två vanlijbullar och tre muffins på typiskt Kausti-vis. I fickan ligger två bussbiljetter till Kambodjas huvudstad Phnom Penh och bussen avgår klockan 07:30 imorgon. Hur den staden sen visar sig vara får vi la se…
”