Indien – Jaipur ännu en dag

Uppvaknandet i Jaipur började med ett något förvirrat intryck. Vi trodde vi skulle åka vidare idag, men så var tydligen inte fallet. Istället visade det sig att vi hade ännu en natt bokad på vårat, med indiska mått mätta, väldans eleganta hotell. Aja, varför inte liksom…

Första besöket för dagen var annars Jaipurs museum där man verkligen kunde känna på hur mycket inspiration som alla TV-spelstillverkare fått från det här landet. Ovan ser vi en Blunderbluss från World of Warcraft, sen hann jag inte ta någon bild på handvapnet som munkar använder i Diablo 3, svärd som finns i alla möjliga varianter samt pilbågar och lite balla rustningar.

En alldeles äkta kamelbrakare bjöds vi även på. Vette tusan om den används för att skjuta kameler, eller om den sitter som nåt slags turret-torn på ryggen på den. Stor var kabrakaren i alla fall…

En alldeles vanlig mumie bjöds vi också på, även den gästspelar i en massa spel (Diablo t.ex).

Pimp My Ride var annars ett populärt program för några hundra år sedan i Indien. Den färdigpimpade kärran med LCD-skärmar och 24 tums fälgar imponerade stort.

Andra storheter här är ju som bekant Dr. Bombay. Här ser vi några av alla hans sitarrer som han sjunger om i sina låtar. Äkta och signerade direkt tagna från musikvideoinspelningen av videon S.O.S., the tiger took my family” tydligen.

Även E-Type försökte, som ni kanske vet, att slå igenom i Indien med sin eurodisco, men på grund av genrens namn så blev det aldrig någon större succé här. Men det kan vi i Europa vara väldans glada för, tänk om E-Type lyckats i Asien? Då hade vi aldrig fått höra hans fantastiska musik. Tur hade vi trots allt.

Vi kan annars notera att indierna röker som skorstenar allihopa. Tolv paket cigaretter om dagen, och då snackar vi inte europeiska, halvt testade, cigaretter utan tjärfyllda tobaksbomber med en lukt som bäst beskrivs med ordet ”ånglok”.

Men åter till TV-spelsinflusenserna. Om ni spelat Uncharted 3 där Nathan är ung så gör han ju en liten fuling där han tar sig in på ett av museerna, låser upp ett lås och snor med sig en grunka plus en bok (om jag minns rätt nu). I Europa så ser man aldrig hänglås som säkerhet för ovärdeliga artefakter, så jag trodde bara det där var påhitt för att göra allt lite mer spännande, men icke då. Dom har helt enkelt inspirerats av dom indiska museerna där man kör enkla hänglås som skydd. Fascinerande.

Miljö tagen direkt ur Assasins Creed.

Efter detta museumsmarathon så begav vi oss sen till ett fort jag såklart inte minns namnet på. Högt upp låg det i alla fall, och smutsiga väggar hade det.

Nere där till vänster i bild så ligger Amber Fort som vi besökte igår. Det här stället låg väl en 500-700 meter över havet, på ett hemskt otillgängligt ställe. Orka vara fiende mot den snubben som byggde det här stället, det måste ha varit omöjligt att ta sig in här på den tiden. Eländiga backar och snår överallt runt fortet.

Ytterliggare TV-spelsinfluenser. Det var härifrån spelserien Baldur's Gate fick sitt namn. Ball-dörrs Gate. Fattar ni? Kom igen! Ball + Dörr + Gate. Asroligt ju!…

Ni har ingen humor…

Jaivana, världens största kanon… på hjul. Men nån kanon ska ju ha den titeln med. Man packade in 100 kilo krut i öppningen, sen laddade man kanonen med en 50 kilo tung kula. Sen kunde den skickas iväg så långt som 22 miles (närmare 3 mil!). Siktet lär ha varit katastrofalt, men vem bryr sig? ”Jag har en större kanon än dig” gör väl vilken rik indier som helst avundsjuk…

När vi fascinerats över den stora kanonen lite mer än tillräckligt, och undvikit en dryg guide som kunde noll engelska, så tog vi oss sen vidare till nån maharajas personliga trädgårdspalats eller nåt. Fräsigt värre, och otroligt snyggt om ni frågar mig.

Frääääsig trädgård. Nämnde jag att inträdet kostade 10 rupees per person? 1 krona per person. Helt sjukt

Trumpetförbud är inget man ska skoja om… Till alla er som nånsin åker hit – lämna trumpeten hemma!

Efter det käkade vi sen på våran favoritrestaurang Rainbow Restaurant. Intressant att menyn har en ”inte vegetariskt”-del. Många restauranger har just ”inte vegetariskt” med som val…
Sen gillar jag att det står på alla läsker att dom inte har någon frukt i sig. Det står på Colan, det står på Fantan och det står säkert på Sprite med. Samma sak här, varför i hela friden har dom gjort på detta viset?

Chicken Korma stod på tur och det var helt fantastiskt. Säga vad man vill om landet, men jävlar i mig vad god mat dom gör! Det var enligt menyn kyckling med cashewnötssås, och sen var det precis sådär lagom starkt också. Mumma!

Betyg på Chicken Korma: Fem av fem kameler

Mätta och glada fick vi sen följa med till dagens första turistfälla: en tygfabrik. Väl där fick vi se hur duktiga dom var på att trycka mönster på tyg (vilket förövrigt imponerade, hur tråkigt det än må låta).

Sen visades en massa olika tyger upp. Det ena finare än det andra, och om man ville beställa skjortor berättade försäljaren att dom såldes till riktiga pangpriser.
Hur mycket det kostade att få en custom made skjorta? 13 euro för det sämsta tyget, 15 för det näst sämsta, 19 för mittentyget, 23 för det näst finaste och 25 euro för det, enligt honom finaste tyget, som såg precis ut som det tyget man har för att göra potatissäckar av i Sverige. Säkert rätt billigt med svenska mått mätta, men jag skäms lite när jag säger att mina skjortor jag köper på Pennys på Irland kostar mellan 8 och 16 euro. Det finns liksom ingen anledning att köpa en skjorta här, även om det han visade upp faktiskt imponerade. Vi får se hur det blir i Kina istället, då kanske man skickar hem lite kläder via post.

Jodå, vi har besökt McDonalds också. Tyvärr har dom inte Big Mac här då kokött är förbjudet att äta, men då vi precis ätit slog vi till på en varsin McFloat. Coca Cola med glass ovanpå. 4 kronor per styck kostade dom, och jag vägrade äta min. ”Ät inte frukt du inte skalat själv, och undvik absolut glass” var rådet från läkaren vid vaccineringen, och jag känner inte för att spendera en vecka på toaletten så jag lyssnade på det rådet.

Men dagens, och personligen även resans, höjdpunkt var annars Raj Mandir. Det är inget mindre än Indiens kanske ballaste bio! Bollywood, salmonellatoaletter, separate kill- och tjejköer, filmer på Hindi och helt oförståeliga handlingar är bara en liten liten del av vad som går att uppleva därinne.

”Two tickets, action movie” stakade jag fram på min bästa indisk-engelska och fick sen två biljetter till filmen Rowdy Rathore. Biobiljetterna för diamant-platser kostade 12 kronor per styck, men då dom var slutsålda redan fick vi nöja oss med emerald-platserna för 7 kronor per styck. Lagom nervösa för kvaliteten på biosalongen traskade vi sen in.

Men biosalongen var riktigt nice faktiskt. Stor bildskärm (större än Dublins största tror jag), ett ljudsystem av yppersta världsklass (på riktigt) och en publik som var fantastisk.
Handlingen är inte helt lätt att återge, speciellt eftersom jag inte förstod ett endaste ord som sades, men den var något sånthär:
Filmen handlade om en antihjälte vid namn Rowdy, vars enda mål i livet verkade vara att snatta saker. Han snodde sen en poliskostym, rånade lite folk och sprang sedan på en vacker dam till allas förtjusning. Publiken jublade, jag fattade ingenting.
Sen började karaktärerna på filmen dansa Bollywood-dans, och det var faktiskt rätt ballt. Långt över förväntan.
Efter det kom en exakt kopia av huvudrollsinnehavaren in på filmen, bara för att Rowdy snott en kista med hans barn i. Sen slogs dom i en rätt våldsam scen, massa folk dog och sen kastades ett vapen upp i luften – det var paus.

Fattar ni nåt? Inte jag heller. Helt omöjligt att förstå någonting, och dom har verkligen noll koll på det här med intro, uppbyggnad, klimax och avslutning av filmerna. Allt bara samlas huller om buller.
Den mest intressanta scenen var nog den när ett gäng barn spelar cricket utanför Rowdys hus, och slog in en boll som träffade honom mitt i huvudet. När dom så plingade på för att hämta bollen släppte han in dom, och sen klippte dom scenen. När dom kom tillbaka igen så sprang alla små pojkar plötsligt ut från hans hus helt nakna och i panik – och alla i salongen skrattade. Jag fattade ingenting…

Men dansen var som sagt riktigt imponerande, och vissa delar av själva filmandet är något västerländsk film gott skulle kunna lära sig lite av. Och för att inte tala om slagsmålsscenerna. Slow motion i dess esse.

Betyg på filmen Rowdy Rathore: Fyra av fem indiska mustascher
”