Tintin – en enhörning i filmdjungeln

Wooooow, fan vad snyggt spelet äääär!”. Året var väl kring 1997 nångång och Goldeneye hade precis släppts till Nintendo 64. Spelet nöttes som bara den hemma hos barndomskompisen Tony och ett tag var vi sex personer som delade på dom fyra kontrollerna till konsolen. Vi som var lägst stående i hierarkin fick finna oss i att dela på en dosa, men det gjorde inget. Spelet var fantastiskt på alla sätt, spelkontrollen var tajtare än Meg i Sunset Beach

, vapnen höll en större bredd än Konsums lösgodishylla, multiplayerläget var så uppslukande att mat var totalt ointressant, bandesignen saknade motstycke och grafiken… jag kunde inte tro mina ögon när jag såg den.

Goldeneye var anledningen till att jag och lillebror köpte oss en Nintendo 64. Det var längesen nu, men jag kan inte sluta att fascineras vad vi människor kan åstadkomma. Hur många gånger har man inte sagt ”Nu KAN grafiken inte bli snyggare, det är omöjligt” för att sen, tio år senare, sitta där med ett spel som är ofattbart mycket snyggare och säga samma sak igen. ”Nu kan det här inte bli snyggare, det är omöjligt…”

För faktum är det att Goldeneye idag ser bedrövligt ut. Banan Facility som skulle föreställa nån slags rysk bunker hade väggar som mest liknade en vanlig toalett, ord som ”texturer” och ”ljussättning” var totalt främmande och Oddjob

såg ut som nån slags origami-skapelse som fått ett nytt ansikte transplanterat från en avliden människa Och alla karaktärerna såg typ likadana ut, ändå tyckte vi att spelets grafik var makalöst bra.

Jag var och såg Tintin-filmen igår. Steven Spielbergs senaste skapelse där han och Peter Jackson samarbetat för att göra alla Tintin-fans stolta. Filmen i sig var väl helt okej, men handlingen var inget som knockade mig. Filmen visade sig vara lite väl förutsägbar och barnvänlig men den blev aldrig tråkig på något sätt. En stabil film helt enkelt, och man kunde känna hur mycket pengar som lagts ner på projektet.
130 miljoner dollar ryktas det om att filmen kostade och man kunde verkligen se vart pengarna investerats. Manusförfattarna fick kopiera en av serietidningarna för en femhundring var, animerarna fick resten.

För fyjävlar vilken film det här var rent visuellt. Jag vet att jag kommer skratta åt det här inlägget när jag läser det om tio år, men filmen var helt makalöst snyggt gjord.
Nu hittar jag tyvärr inga fler exempel på kvaliten än bilden ovan där Thompson och Thompson sitter och spionerar genom sin upp- och nervända tidning, men titta på den bilden riktigt noga. Den ser till hundra procent totalt verklig ut men allt där är skapat i en dator från noll, helt utan skådespelare eller någonting sådant.
Jag satt och bara log stora delar av filmen när dom zoomade ut miljöerna, när dom visade ansiktena (man ser t.o.m. porerna på Tintin!) och fick nästan gåshud av övergångarna i filmen. Favoritövergången var när dom filmade ett stort fartyg ute på havet för att sen börja zooma ut. Plötsligt övergick havet till att vara vattenpöl med ett utzoomat skepp flytande i sig. Sen kom en av huvudpersonerna och trampade på skeppet och vips var man i Paris. Helt makalöst fantastiskt gjort och precis lika svårt att förklara i text

Men alla borde gå och se den här filmen på bio. Se framtidens grafik redan idag och gör det i full HD på en enorm skärm. Ser ni den hemma kommer ni antagligen missa en ganska stor del av det visuella – det krävs en riktigt stor skärm för att kunna uppskatta den helt.
Men nu tror jag minsann att vi snart nått gränsen, för nu KAN grafiken inte bli snyggare. Det går bara inte…
”