Florida Keys – Chokladzingo, ingen jet ski och ingen fisketur

Morgonen började med en snabb visit till den lokala matbutiken för att införskaffa frukost. Väl där inhandlades en massa ointressant innan jag plötsligt sprang på en ikon, The Holy Graal, i en av hyllorna. Från ingenstans kikade plötsligt ett sexpack upp, och det var faktiskt inte mitt eget utan det var ett sexpack med någonting så fantastiskt som chokladläsk!
Camfields chocolate fudge soda hette läsken och mina tankar gick direkt 10 år tillbaka i tiden till Kenny Starfighter-eran och hans fantastiska TV-serie där namnet choklad-Zingo för första gången nämndes.
Coklad-Zingon slutade tillverkas nångång på 80- eller 90-talet, men jag hann tyvärr aldrig smaka den. Men direkt jag hörde namnet triggades mina smaklökar och gick in i übersalivproduktionsmode. Eftersom choklad är bland det bättre jag vet här i livet och läsk är sockerproppat vatten med smak tillsatt så kändes en kombination av choklad och läsk som någonting som med stor sannolikhet skulle smaka väldans gott-

Så förväntningarna inför smaktestet av chokladläsken var minst sagt enorma då den hypeats av mig själv ända sen jag var typ 5 år gammal.
Direkt man öppnade burken kände man en förvånansvärt naturlig chokladlukt, men smaken blev mer som att dricka kolsyrad Oboy ungefär. Oboy är dock såpass gott att det inte ger nåt att trycka i kolsyra, kolsyran gör istället att det bara blir konstigt…
Men samtidigt var chokladsmaken förvånansvärt naturlig så helt äcklig var läsken inte.

Betyg på chokladläsken: 2

Efter en kortare frukost hade vi planerat att hyra jet ski på hotellet. Dom kostade visserligen 120 dollar per timme, men tyvärr var det inte det som visade sig vara problemet utan det var krav på att man tog en jet ski-kurs om man var under 23. Lillebror är under 23 och att betala 40 dollar bara för kursen och sen hyra en jet ski för massa mer pengar kändes inte värt det, så vi skippade det.
Så istället försökte vi få plats på nån av havsfiskebåtarna som stod nere i hamnen, men att hyra en sån kostade 600 dollar för en heldag och det kändes även det i överkant, så istället för att göra nåt actionfyllt och manligt hamnade vi utanför Ernest Hemingways hus…

Jag vägrade gå in, lillebror likaså. Jaker offrade sig genom att kasta sig ur den rullande bilen, spionknäppa några kort på stället för att sen hämtas upp igen.
Jag är mer en Premier League-kille än vad jag är en bokläsare. Jag är mer intresserad av hamburgerrecept än gamla skittråkiga böcker som ingen egentligen vill läsa men som lärare och annat elakt folk tvingar på små stackars elever i skolorna runtom i världen. Ingen gillar Hemmingway egentligen, men han är verkligen ett elakt geni. Han kommer ju fortsätta att hemsöka varenda skolklass i all evighet med sina tråkiga böcker…

Men efter utflykten dit så skulle vi även kika in den södra punkten här i stan igen. Det gick inte heller eftersom det var en 30 minuters kö för att få fota sig med eländet, så vi gav upp den tanken lika snabbt som vi fick den.

Så vi bestämde oss för att spela tennis istället! I 40-gradig värme dominerade dom tre svenska Söderlingarna tenniscourten i ungefär 7 minuter – sen var orken slut.
Helt sjukt hur jobbigt det är att aktivera sig när det är såhär varmt ute. Man ser ut som ett mindre vattenfall direkt man tagit första löpningen och sen fortsätter det bara rinna i all evighet. Men det är knappt svett som rinner heller, det är mer som att vattnet man dricker går direkt från magen och ut på utsidan av kroppen… Som den där scenen i filmen The Mask med Jim Carrey när han blir skjuten av ett automatvapen och sen på ett typiskt tecknat sätt dricker en drink som rinner ut åt alla möjliga håll.

Den ökända Frihetsgudinnan-serven når vid optimala väderförutsättningar hastigheter av ungefär 23 km/h…

Kvällen avslutades i med några öl i baren innan vi packade ner oss i våra sängar för att sova.