Baños är ju välkänt i backpackerkretsar för att vara en riktig äventyrsstad och jag och Marlene kände oss då så klart tvingade att följa strömmen och prova lite skojiga grejer. Vi hittade ziplining, som är en slags linbana där man hänger i en hyfsat oattraktiv sele och åker över raviner, bäckar och lite annat fint.

Priset var måttliga 20 dollar per person vilket kändes överkomligt, så vi bokade det igår via en resebyrå som ligger drygt 30 meter från hotellet.

11:00 var upphämtningstiden så vi tog oss friheten att käka frukost på ett choklad-ställe som ligger dryga 110 meter från hotellet. Baños är en liten stad som ni märker på avstånden men ändå ack så mysig. Frukosten bestod av ”Chocolate de la casa” eller hur det nu stavas, husets choklad gjord på ecuadoriansk mörk choklad, samt två toasts och jag måste säga att den här muggen choklad baskemig var den godaste chokladen jag någonsin druckit. Oboy kan slänga sig i väggen!

Vi hämtades sen upp vid turistbyrån vid 11:00 för en kortare bilresa upp till zipliningens utgångspunkt. Väl där fick man extremt bra hjälp med att ta på sig selen och alla annan utrustning man kunde tänkas behöva ha på sig.

Killen som hjälpte oss på med allt var nog inte mer än 1,45 lång men det han saknade i längd tog han igen i effektivitet.

Utrustningen var riktigt rejäl och handskarna lite udda. Man använde nämligen den ena handsken till att bromsa med varför den hade en rätt kraftig lapp fastmonterad mitt i handsken.

Jag dominerade stort genom att ha en vattenskalle utan dess like här och det tog 3-4 hjälmar innan dom hittade en som var stor nog för min del. Jag fick köra störtkrukan från andra världskriget men den funkade fint.

Här ser ni hur man hakades fast. Selen fästes med två linor i den överliggande linan sen satte man höger hand bakom för att kunna dra neråt och bromsa om man behövde det. Men efter att ha åkt kan jag säga att man mesade rätt bra i början, efter ett tag kunde man gott åka helt utan att bromsa.

Fin natur bjöds vi på också!

Vi åkte totalt 6 olika linbanor och fick prova lite olika åkställnigar också. På bilden ovan ser ni den normala sittställningen, sen fick vi även prova lite andra varianter också.

Här demonstrerar Marlene mycket imponerande upp-och-ner-ställningen som faktiskt var rätt rolig att testa.

Vi fick även tandemåka med huvudet före. Marlene skrek som en stucken gris här, finns en mycket underhållande video på detta som säljs till högstbjudande.

Gänget som åkte var jag, Marlene och två amerikanare från Colorado och Minnesota.

Mellan linbanorna var det stundtals rätt jobbiga promenader uppför diverse trappor och stigar, speciellt jobbigt med tanke på att Baños ligger på nästan exakt 1 Kebnekaises höjd (2 000 meter över havet).

Elegant andravärldskriketstörtkrukekille. Notera förövrigt hur selen skär in i magen och blottar ungefär 3,8 Big Macs yta av min gubbmage.

Naturen här gick verkligen inte av för hackor och bergen på sidorna om Baños är sjukt mäktiga…

En av banorna vi åkte. Riktig djungel-feeling om jag får säga det själv.

Marlene dominerar stort.

Australiensisk linbaneåkning. Det här med att åka upp och ner var egentligen inte så jättestor skillnad från att åka normalt, förutom att selen skar in på diverse ställen och att allt blod samlades i huvudet då.

På sista linbanan gjorde jag dock omedvetet någonting som man inte alls skulle göra. Jag hade huvudet rakt under linan. Det ledde till att jag drog i stoppklossen på linan i full fart vilket antagligen hade gett mig men för livet om jag inte haft min andravärldskrigshjälm på mig. Jag fick lite huvudvärk ändå, men det gick över efter någon timme. Så mamma du behöver inte oroa dig, jag mår fint!

På kvällen hann vi även med en timmes helkroppsmassage för 25 dollar per person också. Helt klart överkomligt.

Baños är inte bara kända för äventyrssporter, utan även för sin speciella godissort Melcocha. Dom står och ”knådar” godiset, ungefär som man tänker sig att polkagrisstänger tillverkas, fast direkt utanför godisbutikerna. Lite ohygieniskt kan tyckas, men det är så det funkar här i Ecuador.
Godiset ser annars mer ut som nån slags olaglighet i förpackningen det kommer i, lite som missfärgat kokain kan tänkas se ut (referensramen har jag då fått från Narcos på Netflix, ingenting annat).

Melcocha smakade ungefär som bränd knäck men var ändå helt okej att äta. Tre av fem Aladdin-askar i betyg.

Första riktiga dagen på fast mark på väldigt länge idag, och vi hade bestämt oss för att lämna Quito bakom oss för att ta oss ner mot Baños istället. Quito är lite mer av en huvudstad och Baños betyder inte bara toalett på spanska utan ska även vara lite mer av en ”actionfylld” stad där man kan hoppa bungyjump, härja med forsränning, åka linbanor och gud vet allt.

Vi tog en taxi ut till busscentralen Quitumbe som ligger i södra delen av Quito. Väl där så tänkte vi att vi skulle leta reda på biljettkassan och köpa oss en enkelbiljett till dagens slutdestination.

Väl där så fullkomligt hängde alla försäljarna på glaset ut mot oss som kom gående, ”BANOS BANOS!” ropade tjejerna bakom glaset för det bussbolaget som vi läst på skulle vara hyfsat pålitligt att åka med. Cooperativa Amazonas hette det och det var dom som skulle få äran att ta oss dom dryga 3 och en halv timmarna till Baños.

Det är kul det här med bussresor i Sydamerika, det är så sjukt billigt att man inte fattar det. Vi betalade 8,5 dollar för resan, totalt för två personer, vilket då alltså blir ungefär 37 svenska kronor. För tre timmars bussresa.

Vi hade dock läst rätt mycket elände om just bussresor i Sydamerika, är man inte försiktig kan man bli både drogad och rånad. Men så länge man åker med vettiga bolag ska det tydligen inte vara farligare än att åka buss i typ Stockholm.

Efter att ha köpt biljetterna sprang vi på irländaren som var ombord på kryssningen på Galapagos. Han hade varit vid busscentralen i lite mer än en timme, och när han skulle kliva på sin buss kom en snubbe fram och ”snubblade” in i honom samtidigt som han snodde mobiltelefonen irländaren hade i fickan. Lite väl påtagligt och man blev ännu lite mer paranoid och noggrann i sina förberedelser till att… åka buss.

Bussen visade sig dock vara rätt fräsch. Den var helt ren inombords, sätena var bekväma och det var inte speciellt fullt ombord heller.

Dom hade även en storbildsskärm längst fram i bussen som visade filmer. Dock är alla filmer i Sydamerika tydligen dubbade på spanska helt utan vare sig engelskt tal eller text vilket gjorde hela den här resan en aning påfrestande.

Men det var som mest 37,2 grader varmt ute, och bussen saknade kylanläggning, men det gjorde inte speciellt mycket eftersom fönstrena gick att öppna vilket gjorde att bussen höll en behaglig temperatur under resan.

Resan bjöd sen inte på jättemycket att se, däremot blev landskapet riktigt spännande när vi närmade oss Baños och vulkanen Tungurahua uppenbarade sig i bakgrunden.

Landskapet var även extremt kuperat och det kändes nästan som att man var i alperna i Schweiz istället för i mitten av Ecuador någonstans.

Baños har annars visat sig vara en riktig pärla hittills. En urmysig pittoresk liten stad som visserligen har lite för många souvenirshoppar men som ändå bjuder på en riktigt trevlig stämning.

Dom har även några parker som är riktigt trivsamt upplysta på kvällen.

Även kyrkorna är riktigt bra upplysta och Stockholm har en hel del att lära härifrån när det kommer till ljussättning. Notera även månen uppe till höger, t.o.m. den lyser upp på ett nästan filmliknande sätt!

Dagen har mest gått åt till resandet, så vi får återkomma imorgon med fler intryck från staden. På återseende!